Första gången nånsin en avslutningsfest blir så tung som det var nu. Det kommer bli så annorlunda när helt plötsligt man inte längre har någon som alltid har varit där. När man själv blir den gamla vraken som har varit där där evigt… Men lika så, kändes otroligt skönt att träffa folk och få höra från flera håll att tjejer är så jäkla taggade inför nästa säsong. Knyta näven, kavla upp ärmar och visa att räkna aaaaaaldrig bort Endre. Få känna på det där igen och man känner också själv att nu jävlar, det är dags att plocka fram löparskor och gå ut på spåret.
Härligt att få komma iväg och få en sommarhelg på Gotland. Chilla och njuta av solen och värmen, inte behöva göra något. Var i Sanda på lördag och vi bara satt och solade på altanen halva dagen. Så skönt. Och givetvis albino-grisen brände sig. Inte mycke, men färgskalan går från vitt till rött tillbaka till vitt. Varför kan ma inte bli pyttelite brun istället så att man skulle slippa se ut som ett lik som legat i graven några dagar..?
Fyfan vilket strul det var med flygen i torsdags. Tur att man har lite spelsinne och jag lyckades, bara efter 1,5h väntande, boka om mina flyg till fredag förmiddag istället. Hade inte varit kul att åka till Stockholm och bli fast där med alla tusentals andra.
Man börjar undra om det verkligen är tillfälligheter att svensk radarsystem har haft problem på flera tillfällen under senaste året. Är det verkligen tillfälligheter att flera telekommunikationsmaster rasar ner under kort tid? Man behöver inte va någon snille att kunna räkna resultatet av ekvationen. Kanske lite vågat att påstå att världen är redan i krig. Man kan bara hoppas på att hela kriget krigas i kyberspace istället och det enda vi dödliga märker är såna här kaos som skapas lite då och då. Man känner inte sig heller så hemskt tryggt när försvaret mobiliseras i flera länder på sättet som inte har hänt sedan andra världskrig. Både Sverige och Finland rustar upp på sättet som man aldrig sätt tidigare.
Man blir lite ställd när man efter alla åren inser vikten av att ha vänner och människor man trivs med och har bredvid sig. Samt hur svårt det är att medge det till sig själv och säga det till dom. Även om man hoppas på att dom vet det själv. Känns att det finns inga ord, finns inga sätt att beskriva tacksamheten. Tror jag har sagt det flera gånger, men shit vilken tur man hade när man hamnade på Gotland och fick ett liv och vänner man aldrig nånsin kunde ens drömma om. Även om ska flytta hem nån gång i framtiden, vet man att man blir obligerad att komma tillbaka och kolla upp att Gotland är kvar på sin plats.