Monthly Archives: April 2016

Arbetslös student

Jobbat, äntligen, min sista dag. Så jäkla kul att säga hejdå till alla med stort leende på läpparna och känna att ja, det här känns ju as bra. Känt mig lika glad hela vägen till målinjen. Kanske man vågar erkänna att nu när man kom hem, så känns det lite konstigt. Men bara ytterst lite. Plus at det känns ändå lite läskigt. Men det tillhör väl när man ska göra något nytt..?

Fick en massa presenter från mina kollegor. Fler än vad jag fått julklappar i år. Fick två ölglas, några goda gotländska öl, skissblock och pennor. Känns att det var verkligen just till mig!

Vi hade Endres gemensam avslutning igår med alla småknattar. Typ 3,5h på IMA med kanske ca 80 junisar. Kom hem nån gång efter halv nio och var mer upp i varv än vad man är efter egna träningar. Det är så häftigt med den glädjen och engagemanget som finns hon unga människor. Och extra kul var det när vi hade 8 målvakter med, jämfört tidigare årens 3-5 målisar. 2-3 målvakter per årskull, det är sjukt bra på tjejsidan! Man blir så glad när det är så många som vill stå i mål. Plus att det var en handfull tjejer som spelade ute igår men berättade att dom brukar ofta stå i mål annars. Tjejerna är så stolta när dom berättar att dom har fått stå även på matcher..!

Det finns en tjej, tror hon är -04, som är en jäääääätte stor fan av mig. Hon har sagt det flera gånger och hennes ögon lyser när hon pratar med mig. Pratade lite extra med henne igår och det är så häftigt när hon sa att egentligen hon tycker inte att innebandy är så hemskt kul, men det är så kul att få hänga med sina två bästa kompisar. Det är så kul att få spela med dom två. Och hon står ofta imål och fick även stå på matcher när dom va på fastlandet. När man umgås med dom här tjejer så kan man inte förstå varför man skulle tvinga unga att välja sin sport när man är 10-12-14år. Dom bryr sig inte om vinster och förluster så hemskt mycke. Frågar man hur det har gått, får man ett svar “jaaaaa, det går jätte bra!! även om vi nog spelade oavgjort sist..?” Dom har knappt ens reflekterad hur matchen slutade. Dom håller på därför att det är så himla kul, varför skulle man försöka få dom göra något annat? Varför vill man ta bort den glädjen från barnen..? Oavsett om det är fotboll, innebandy, hockey eller ridning, låt dom göra det som är sååååå himla kul.

Ibland önskade man att vi vuxna hade likadan attityd för livet som alla barn och unga har. Man för det första vågar prata och säga vad man tycker på riktigt. Man vågar va sig själv och va ärlig mot andra. Man håller på med sånt man gillar och blir man trött på något, då byter man lek och börjar göra något annat istället. Och tyckte det va så jäkla lätt igårkväll. Jag gjorde typ ingenting. Jag hängde vid läktaren, vandrade runt, pratade med dom som ville prata med mig och delade några autografer. Och kände det enda jag behöver göra är att lyssna. Ställer någon enkel fråga eller svarar, och bara lyssnar vad ungarna har på hjärtat. Hur svårt kan det va..?

Kollade på mina ansökningar jag har gjort till hösten. Sökte 6 olika kurser om idrottsrelaterad ledarskap. Behörig till alla kurser, och den jag har som mitt första val har jag 20,95/22,50 på betyget och 165/165 på högskolepoäng. Känns att jag har chansen att åtminstone få läsa några roliga ledarskapskurser under hösten. Man får ju ändå en liten egoboost, även om jag kör på gamla meriter, bokstavligen.

Hittat en fördel med att ha beslutsångest så länge jag haft i år. Jag åker hem om tre dagar och hinner inte må dåligt över det. Jag kan inte längre skjuta upp något utan jag skulle behöva göra något typ, nu. Packa, städa, få ordning på allt så att jag kan lämna allt för tre månader. Plus att det känns ännu bättre när så många har kommit fram till mig och tyckt att jag har gjort rätt beslut.

Advertisements

Tänk om…

Hatar den här tiden av året. Man vill åka hem, man vill inte åka hem. Man vill stanna, men man vill inte stanna. Man ser framemot sommaren och egen träning, men ändå inte. Känns att varenda tanke och känsla har två sidor. Varit speciellt tuffa veckor när man inte ens vet att åt vilket håll man ska gå. Man vågar inte planera in någonting när man inte vet någonting om nått. Man får svara minst en gång per dag varje dag “ska du fortsätta? Vad ska du göra?” Önskade jag hade svar på den frågan. Å andra sidan, man svarar till frågorna att jag vet inte, önskade jag hade svar på den frågan. Pratade med vår ny platschef och hon sa bara att “ha lite is i magen, allt brukar ordna sig. Våga vänta och ta inga hastiga beslut.”

Nu är det mindre än tre dagar kvar på jobbet. Mindre än 24 arbetstimmar. Jag bara funderar vad har jag glömt… Är det något jag har glömt att sprida vidare, är det något jag har glömt att göra. Mest stressad av att man skulle tacka för sig genom att bjuda på något. Jag har ingen chefslön så tror jag svänger förbi hemmakväll och fixar 2kg godis. I teorin hade jag kunnat baka något, men min torsdagkväll försvinner i IMA med Endres avslutning men hundra små eller mindre små knattar. Har även funderat redan ett tag att jag skulle kanske göra något jag är bra på, skriva en liten e-mail till alla där jag tackar för mig. Hade en jätte bra idé ca. två månader sedan, men hann aldrig skriva ner det och nu har jag glömt bort vad jag tänkte. Bara starta om och börja från början.

Var med i EFT:n i helgen. Usch vad jag blev frustrerad när spelet har helt annan rytm. Man är ju van vid med ett svensk sätt att spela, van vid att få en viss typ av avslut, och helt plötsligt har man 20 nya spelare som har helt annan rytm och touch i spelet. Kände mig som en trummis som spelar fel låt. Man kanske är en målvakt som är beroende på att hitta rätt rytm i spelet, och hittar man inte det, då blir det svårt. Kanske man blir bättre med tiden, och kan hitta en ny rytm i spelet, men hjärnan har lärt sig att identifiera viss typ av händelser. Helt plötsligt händer allt i annorlunda tempo, bollen stannar där hjärnan tycker att det ska spelas vidare, avsluten kommer där hjärnan säger nix, spelet går inte framåt när min hjärna skriker rött “kontra, kontra, gååååååååååååå framåååååååt!”.

Heh, tänkt vilken fördel man skulle ha om man lyckades coacha ett finskt lag att spela mer svensk innebandy. Bollyta, go-pass, “svensson-skott” (snabb handledsskott på liten yta), tänket att spela 3-zon över hela plan, attityden att våga spela sig ur pressen och kontra. Tänk att kunna få ett juniorlag att spela “Endre-innebandy” i finska serien. Kanske man kunde äntligen vinna junior SM-guldet man aldrig själv lyckades vinna när man själv spelade…


7

Åkte hemifrån 06:15. Kom hem 19:38. Varit hemma 20min och käkat vid halv fyra. Fy fan. Jag kan bara undra hur människor orkar men sånt schema dag in, dag ut, vecka in, vecka ut. Givetvis när man har ett jobb man gillar och håller på med människor man trivs med så sliter det kanske inte lika mycke, men fy fan. Någon annan kanske tycker att det är svinjobbigt att träna varje kväll och ibland även på morgonen, men det är väl det man själv gillar och är van vid. Vi får se hur mitt liv ser ut om några år när man redan nu planerar olika alternativer med olika coachningsuppdrag och projekter.

Kul, spännande och läskigt med ett projekt jag håller på. Planering är i full rull, och det känns jäkligt bra, men man har liksom ingen aning hur slutprodukten mottas och om det blir någon intresse alls. Kan bli så att det finns inget intresse allt, eller att intressen svämmer över. Men kanske kryddan är just där att man inte vet. Hur mycke man vågar satsa? Desto mer man ger, desto mer man får?

Upplevde månadens största AWWWWW igår. Pratade med Finland och fick höra att där finns en fyraåring som håller på att planera MIN födelsedagskalas i full fart. Undrar hur mycke hon har hunnit planera sin födesledag som är om fyra veckor, en vecka efter min inplanerad och framflyttat födelsedag. Hon har grubblat att var ska man hålla födesledagskalaset, och att hon vill absolut baka födelsedagstårtan och planera och fixa och trixa. Känns att jag har en helt egen partyplanner och ska bara se till att ge förutsättningar till henne att fixa fram en superduperjätteviktigt 27-års kalas.

Jäkligt läskigt. Jag pratade med morsan i lördags. Grubblade och funderade framtiden och vi pratade inte det vanliga vardagssnacket “jag har tråkigt på jobbet, det har varit soligt/mulet/regn, tänkte köpa en ny cykel” utan blev lite mer grubbel. Och jag inser att jag kan fan inte prata finska längre. Blir såna mikropauser när man inser att jag är på väg att säga “verkligen” eller “alltså” istället att prata finska. Man hittar inte riktigt orden, och ordföljden blir lite icke-finskt. Tappat flödet i språket. Tur att man åker hem snart och blir tvungen att uttrycka sig på finska lite mer. Läskigt den stunden när man inser att det här är inte så lätt det borde va…

Men man ska glädja över små saker. Jag har inte gjort ett dugg under helgen. Somnade framför tv:n och missade (igen) halva hockeymatchen. Vaknade, och satt i sängen hur länge som helst och stirrade taket. Kom igen nu, ut och spring. Tog 5min att jag var ut från dörren, åkte till spåret och gjorde något jag inte gjort sedan… hmm, vet inte när sedan. Valde 5km spåret och sprang. Och sprang. Och sprang. Nån gång efter 3km funderade att det här går ju smidigt. Hann springa 4km 600m innan kroppen började höra av sig och tycka att nu räcker det. Jag har sprungit hela 25min innan man fick börja göra kompromisser. Ännu en bekräftelse att något har hänt i min kropp, och även om det har varit lite tungt senaste månaden så finns det mycke som har blivit rätt. OCH jag har inte haft någon bakis som jag tidigare har fått från såna vågade insatser. Det finns kanske hopp att det kan bli bra.

Jag har alltså 7 dagar kvar på jobbet. Försöker suga den godisen. 7 dagar. Fått några bekymrade kommentarer under senaste veckor från mina kollegor att vem ska svara på alla mina frågor efter du försvinner. Jag har varit schysst och skrivit ner anteckningar hur jag reflekterar kring dom vanligaste frågor och oklara situationer. Tänkte att jag skrapar ihop några sidor. Hittills har jag skrivit typ 14 sidor, så det blev en pytteliten monsterdokument. Funderade att jag kunde ha skrivit en lathund på fyra ord. “Grundregel ett: Sunt förnuft.”


Stanley Cup -time

Kul när slutspelen bara fortsätter och fortsätter. Följt lite halvt SHL-slutspelen, och blir kul att kolla på finalserien. Man börjar känna igen spelare i båda lagen och vet hur det har gått i senaste matcher så det blir lite mer intressant. Ännu mer intressant är att typ i varje matchserie har nån av första målisar fått kliva av och ge plats till andra målisen som inte har någon spelrutin alls i bagaget. Extra spännande. I Frölunda tog andra målisen plats i semin, och fortsätter trumma på även om den först tänkta första målisen är good to go.

Och NHL då? Helt sjukt att Henke har börjat varenda slutspelsmatch sedan 2006. Alltså 112 slutspelsstart i sträck. Helt ofattbart..!? Det är också helt sjukt vilken slutspelsmålvakt han är. Säsongen har varit väldigt upp-och ner och stundtals det har känts väldigt mörkt och målvaktshjärtat lider med han när man bara ser att det stämmer inte riktigt. Sen slutar serien, dags för slutspel och han är helt helt galet bra. Kollade matchen igår och man bara njuter av att se när han bailar ut laget gång efter gång. “Henke är en målvakt som ger laget chansen att kunna vinna matcher.” Något att sträva efter.

Spännande också se hur Pingvinernas tredje målis, rookien Zatkoff har klarat av uppgiften. Fleury är ute sedan innan (och man trodde redan att han skulle va tillbaka), och andra målisen Murray skadar sig i sista seriematchen och helt plötsligt Zatkoff som knappt har några NHL-matcher i bagaget kliver in och spelar en vinst för Pens i första matchen. Måste nog också va lite jobbigt när man vet att så fort en av dom andra är spelklara kommer han få kliva upp till bänken igen.

Tror att jag har även hittat en till favvo-målis i NHL. Holtby har gjort en helsikes säsong med 48 vinster och 9 förluster. Helt galet statistik. Och han är en av dom målvakter som har ett spelstil som inte syns. Känns att han bara står där och gör ingenting, men ändå är han överallt. Oooh vad jag känner igen det där Blicket. Jag är inte den enda som har Blicket! Don’t mess with me…

holtby

Fyfan vilken koma man har. I fredags lyckades jag inte göra nånting efter jag kom hem. Låg framför tv:n och tryckte i mig en hel godispåse. Brukar inte lyckas med sånt. Igår har jag varit hos frisör på morgonen, kommit hem och legat framför tv:n och kollat på innebandy och hockey resten av dagen. Sovit halva herrfinalen… Så tråkigt att kolla herrinnebandy.

Börjar bli lite småirriterad på mig själv när man har hamnat i någon typ av mellanrum där det inte händer någonting alls. Det går inte att växla upp, det går inte att växla ner. Man får ingenting ut av sig själv, man får ingenting gjort. Samtidigt man vet att det är jag själv som måste ta tag i saker och sätta ner foten. Det är ingen annan som kommer gå genom min garderob eller städa badrummet eller packa mina grejer. Tiden bara rinner iväg… Absolut jobbigaste är nog att man försöker leta efter svar till frågor som kommer inte ha något svar. “Gör det som är bäst för dig.” Hur vet man det? Det går inte att förutse om man kommer må bra eller inte. Man vet inte om förutsättningarna kommer vara såna att man trivs med dom? Man kan bara gissa hur mycke det är sånt man kan själv påverka och hur mycke är sånt där man får gilla läget? Jobbigt när allt handlar om saker man kan inte bara fixa till, utan det är endast jag som måste komma överens med mig själv om väldigt dimmiga frågor där man inte kan få hjälp av någon…


10

Man trodde att det skulle finnas lite mer tid såhär efter säsongen, men känns att jag har haft fullt upp varenda kväll. Förutom igår kväll. Hämtade min ny cykel efter jobbet och kämpade och lagade mat. La mig vid halv fem och tänkte sova en timme så att man hinner träna innan hockeyn som börjar halv åtta. Vaknar 19:20, typ 1,5h efter larmet hade gått. Jahap, tack för den kvällen då. Klockan är typ halv nio innan man kommer igång  och få gjort ens det minsta obligatoriska för kvällen.

Jag har tio (10!) dagar kvar på jobbet. Känns som kvarsittning. Bara lida genom alla dagar och timmar och minuter och sekunder. 85h. Det är inte så hemskt mycke. Undrar om man ens blir ledsen att säga hejdå för sista gången. Känner mig lite som Bilbo Baggins och hans tal på avskedsfesten. “Jag känner inte hälften av er hälften så mycke som jag skulle vilja, och mindre än hälften av er älskar jag bara hälften så mycke som ni förtjänar.”

Fick en förfråga om det finns en fysprofil för innebandymålvakt. Funderade en stund och svarade nej. Funderade en stund till och tänkte att det finns väl åtminstone sånt för hockeymålisar. Det måste väl finnas. Började googla och söker med diverse kombinationer med tre språk. Tredje sökresultat “Guide for waterpolo goalkeeping” när man letar efter fysanalys för hockeymålisar. Öö, say what? Vet inte om jag ens visste att det finns vattenpolo-målvakter. Var tvungen att bladdra genom studien och det är så bisarrt när man börjar läsa om precis samma man kunde läsa från en guide till innebandy- eller hockeymålisar. “Just because you are a goalie doesn’t mean that you don’t need to swim.” Bara för att du är målis, betyder inte att du inte behöver kunna åka skridskor. Eller ha bra kondis och va bra tränad. Ledarskap, strategisk hjärna, risktagande, fysik, mental styrka, spelsinne, visualisering, koncentration… Nu vet jag att det finns även vattenpolo-målvakter.

Man börjar hitta en del fysanalyser för innebandyspelare, men det verkar inte finnas en enda för målvakter. Det finns massor av fysprogram för hockeymålisar så det borde väl finnas även vetenskapliga studier om skillnaden mellan målvakter och utespelare i hockey. Fortsatt leta efter och har hittat några studier där man tangerar även fysdelen. Finns massor av analyser om mentala egenskaper och tekniker, men just “hur ska fysträningen ser ut för målvakt” frågan svaras ytterst dåligt.

Frågan är bara hur mycke man kan få nytta av det i innebandy? Förutsättningar är ganska annorlunda, men det finns ändå hel del saker som kan nästan likställas. Karaktär av spelet från mv-synvinkel är ju väldigt likt. Vi spelar 60min, långa stunder med låg intensitet, kortare stunder där man måste va förberedd till 100% och sen en explosiv snabb rörelse när man ska göra räddningen. Så egentligen den fysiska belastningen är ju väldigt likt. Största skillnaden kanske kommer där att jag har inga skridskor och jag gör mina rörelser från knäna. Jag har ingen tung utrustning på mig, vilket då ger mindre belastning speciellt för överkroppen. Samma krav på koordination, behovet att kunna göra räddning i rörelse, kunna ändra riktning, hålla balansen och grundposition, reagera, göra snabba reaktionsräddningar… Man borde ha läst idrottsmedicin och fysträning samt va en målvakt innan man kunde göra en klok fysanalys. Kanske en framtidprojekt att slå ihop hjärnor med någon klok proffs på det området och kunna få fram ett träningsupplägg för innebandymålvakt. Det är ju ändå lite dumt att träna exakt som utespelare när man inte gör något gemensamt på plan.

 

 


Äntligen…

Börjar förtrollningen släppa och jag börjar känna att den här människan känner jag igen, med den här människan har jag levt tidigare. Helt sjukt. Minns inte hur länge sedan det var sist när jag kände att det “känns rätt”, överhuvudtaget. Mycke småsaker, några stora saker, när man bara konstaterar med sig själv att det känns fel, det känns så jäkla konstigt. Börjar bli sugen att skriva igen. Jag har börjat skissa igen och fått gjort något jag borde ha gjort redan två månader sedan (mycke spännande projekt på gång, kanske berättar jag mer lite senare..!!), jag har börjat göra istället att fundera “det där borde jag göra…”. Jag lyssnar mer musik. Antingen har man inte lyssnat på något, eller sedan har det gått en låt + två albumer som gått på repeat. Fattar inte hur jag har överlevt på jobbet när jag knappt haft hörlurarna på för många, många, många veckor. Fattar inte…

Pratade här om dag med morsan bara för att kolla läget. Reflekterade med henne att just nu sitter man på den sitsen att jag vet ingenting om någonting och jag kan inte göra något annat än bara vänta och se. Jag kan inte blicka framåt, jag kan inte blicka bakåt, jag får helt enkelt avvakta och hoppas på att få svar så fort som möjligt. Har planerat så gått det går och försökt hitta några brytpunkter tidsmässigt. “Men oavsett vad det blir, så finns det alltid en mening bakom det. Det är menad att bli så, även om vi kanske hittar meningen långt efteråt. Du har plan-A och du har plan-B om allt skiter sig, och du vet att det finns även en plan-C, så varför stressa över något?”

Funderade att en av sakerna där man förstår meningen långt efter är att jag bara råkade hamna till Gotland och inte till Stockholm eller Västerås. Någon hade en plan för mitt liv att man får träffa en bunt underbara människor som har fostrat upp mig till en sunt vuxen människa. Gett mig det jag inte kunde få annanstans. Bara lita på att det blir som det är menad.

Det är så sjukt hur annorlunda det här slutspel var för mig. Aldrig upplevt en sån berg- och dalbana jag gick genom. Mycke sånt man ändå skapat själv, omedvetet, men nånstans blir man stolt över sig själv när man ändå hittar vägen att lyckas och prestera på egen nivå. Hoppa in i det djupaste håla i helvete bara att inse att det var visst ett maskhål som spottar ut dig bland stjärnor. Många saker och känslor man ville byta bort och slippa ha, men också sånt man aldrig nånsin ville ge bort. Aldrig har man åkt hem efter en förlorat match med ett leende på läpparna, somna med en tanke att nu har jag liksom fått allt och lite mer en liten människa kan ens be. Aldrig har den tanken slått mig att om detta var min sista innebandymatch i hela mitt liv behöver jag inte vara ledsen. Jag kan leva resten av mitt liv nöjd, stolt och lyckligt. Det enda man ville ändra var slutresultatet, men känns att det var liksom out of my reach.

Jag kan fortfarande inte förstå hur man kliver in på plan på avgörande straffen och var fullt medveten att den enda som måste lyckas, är jag. 1750 människor förväntar sig att jag ska lyckas, jag vet att jag måste ta den straffen. 20m  är lång bit att gå och man hinner fundera en jäkla massa saker på sån sträcka, plus den tiden straffläggaren går sakta mot mig. Många långa sekunder att vara och bli nervös, fundera om och men, just den stunden känns det som evighet. Vad gör den här lilla människan då? Ler, är världens lyckligaste människa, glömmer bort att vara nervös. Känner att man flyter i en vakuum bubbla och har inte det minsta att bli bekymrat över. En helt ny tillstånd för mig, något nytt att sträva efter. En tillstånd som är något overkligt.

Har man läst Terry Prattchets Små gudar, fattar man. I Skivvärlden gudarna föds när någon börjar tro på någonting. Desto flera tror på en, desto större blir man, och vica versa, när det inte längre finns någon som tror på guden, dör den. I boken en oskolad kille, Brutha, som kan inte ens läsa får en uppenbarelse av en gud som ber att Brutha skulle rädda den här guden från döden. Brutha var den sista som trodde på just den guden. You get the point. Man vet att det finns några som tror på mig, med hela sitt hjärta. Man försöker suga in det förtroendet och även försöka tro på det själv, hitta det bergsäkra självförtroendet. Helt plötsligt det blir lite drag i kaminen och elden bara exploderar och brinner så starkt att man kan inte längre tvivla på sig själv. Helt jäkla sjukt.

Äntligen, efter flera års funderande, jag åkte förbi en cykelaffär igår och kollade på cyklar. Jag har typ endast cyklat med en lånecykel två-tre år och börjar få dålig samvete att jag nästan har snått cykeln till mig själv. Nu har jag varit och kollat på en liknande cykel, provkört och funderar att jag skulle faktiskt gå och köpa den. 6300kr är mycke pengar, men får jag en cykel jag gillar lika mycke som min lånecykel, då är den värd varenda krona. Plus att en cykel håller hur många år som helst. Känns att jag har bestämt mig, det enda är att det finns bara en cykel i lagret och om den går, den går och då finns det inga fler. Jag hinner först på onsdag förbi affären igen. Om den finns kvar, då var det menad att jag ska köpa den. Har den gått, då har den gått och den var inte menad för mig…

Jag har 13 dagar kvar på jobbet. Inte mer, inte mindre. 110h. Fyra och halv dygn. Med tiden kommer vi även få svaret om jobbet var ändå det största problemet med min rygg. Kommer aldrig få någon diagnos, men jag åtminstone vet vad som finns i min påse. Blir intressant att se hur läget ändras när man inte längre sitter framför två skärmar 40h/vecka.

Det var så skönt att prata med Fanny i telefon i veckan. Tror det var tisdagkväll, när man inte mådde som hemskt bra. Vi pratade inte så hemskt mycke, dom satt och åt. Brorsan tog telefonen över igen och snart hör man “pappa, pappa, jag har en grej till! En grej till!” F får telefonen igen: “jag har gjort glass till dig! När kommer du och äter glass med mig?”, liten tystnad, “en grej till!! Jag ska ta en promenad med pappa och Ossian ikväll. Vi ska gå längs bilvägen!”, tystnad igen… “en grej till! Jag ska åka till brottarskola nu!” Och man blir påminnt att det är dom små grejer som är så himla viktiga. Härligt när det är just dom grejer som är så himla viktiga att få berätta till mig. Och ja, jag kommer och äter glass med dig, snart. Snart, och då ska vi även ha min födelsedagkalas.