Monthly Archives: March 2014

Angels share

Finns inte ett enda bättre sätt att avsluta dagen än med vedeldad bastu, en öl och klar stjärnhimmel. Och tystnaden. Fasen vad jag har längtat efter den tystnaden som nästan känns som tryck i öronen. Hör verkligen ingenting förutom tre andra människor som andas samt en “snarkande” tvååring. Bakom dom ljuden… Ingenting.

Var hos brorsan i torsdags och jag lekte med bilar och bebisdocka med Fanny. Det var småbilar till middag, småbilar i te, småbilar i handen, fickan, ungnen, skorna, munnen, helt enkelt småbilar överallt. Hon är så fruktansvärt härlig tjej. Rövade henne från föräldrarna idag och vi har varit så duktiga. Vi stannade kvar på landet när resten av brorsans familj åkte hem. Vi har jobbat i trädgården, ätit pannkakor och bastat. Varit så härligt att följa den glädjen och energin efter en tung förmiddag. Stunder som känns guldvärd. Få en kram, få ett leende eller skratt, samla in kottar och köra skottkärrsrally, få sitta på soffan med en halvdöd, lycklig tjej som går genom om och om igen att hon badade i bastu och farmor höll vatten på stenar och det lät “tshhhhh”.

image

Jobbigt med en dag man inte ville att den existerade men samtidigt man inte hade velat missa något. Sitta i kyrkan och känna att jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag är inte här, jag är någon annanstans, detta händer inte. Kanske det är ett sätt att försöka skydda sig själv från sorg och saker som gör ont…

Det som gjorde mest ont var se farmor som inte alls fattade vad händer. Ingenting man kan göra åt, inte ett enda sätt att kunna hjälpa. Bara ha med sig den tanken att kanske det är bäst så och det är inte den farmorn jag vill och kommer minnas. Lika så den farfarn jag minns är den som hade glittrande ögon och alltid någon spännande projekt på gång, inte den som inte orkade längre röra på sig, inte den som inte mindes oss… Inte den som vi skickade iväg idag utan den som tog mot oss varje gång och vinkade sista hejdå när vi åkte hem.

Advertisements

Blarh

Blarrrhh… Jag är helt slut på den här veckan redan nu. Trött, har ångest, ville inte gör något, känns att allt är helt fel… Egentligen den borde va en trevlig vecka, jag är ledig torsdag till söndag, åker hem torsdagmorgon och får träffa mina lilla sötisar, bada i vedeldat på fredagkväll… Morsan har ringt flera gånger och frågar vad jag tycker om allt men jag bara orkar inte tänka… Om vi ska ha bara rosor och vi gör så här, kan du fixa kortet? Nej? Kan du åtminstone hitta på någon dikt? Vi bestämde att du får läsa kortet, dina bröderna ville inte. Jaså, och varför skulle jag vilja göra det? Ni tvingar mig göra det därför att jag är tjej och inte är på plats och skriker högst och först att jag vägrar. Hoppas det känns bättre när jag till slut kommer hem…

Jag har för första gång beskrivit mig själv som perfektionist. Gäller dock bara som idrottare. Annars kan jag inte tänka mig att vara perfektionist. Några andra har kopplat ordet med mig redan tidigare, men inte jag själv… Jag är dock jäkligt osäker om det är en fördel eller nackdel att vara idrottare och perfektionist. Att erkänna är första steget på vägen mot ändring. Åtminstone kan jag vara väldigt irriterande att coacha när jag vill veta vad jag gör och varför jag gör och kan jag göra det på något annat sätt. Försöker leta efter någon duktig och klok fystränare från Finland som kunde hjälpa mig men det var inte så lätt… Inte det enklaste uppgift att kombinera fysträning, förståelse för målvaktsarbete, en kropp som faller isär och en idrottare som vill veta varför. Jag vet flera väldigt duktiga människor, men tidsbrist är ett jäkla ord som dyker upp i alla sammanhang…

Borde nog inte gnälla att någon gör mitt jobb på jobbet. Den här veckan är jag ensam med våra uppgifter, som tur, eftersom det är någon annan som gör dom. Ser på morgonen att idag har jag så här mycke att göra och planerar min dag och arbetstakt enligt det. Jag vill helst variera mina uppgifter och göra lite av varje hela dagen istället att sitta fast med en utmattande uppgifter för tre timmar i rad. Strax efter tio någon annan har tömt tre av mina fem köer och jag har kvar bokföring för tre timmar. Vad fan… Tack, men fan… 45min fika och lång lunch. Ja.

Jag. Vill. Inte. Packa. Jag vill inte jobba imorn. Eller egentligen ska jag sitta fem timmar på utbildning om arbetsuppgift jag troligtvis aldrig kommer att jobba med. Kan va nice to know eventuellt i framtiden, om… Vet inte om jag hellre försöker få tiden att snigla framåt framför datorn, eller lyssna utbildning och skissa för fem timmar…

Jag vill inte göra någonting alls. Allt känns så jäkla jobbigt. Gnällgnällgnällgnäll. Just nu gillar jag inte ens människor som är så pigga och glada. Hoppas tiden hoppade två månader framåt, jag hade redan planerat, fixat och fått ordning på allt och allt skulle kännas mycke bättre.


Kul liten panik…

Har missat helt att Egotrippi har gjort comeback och gjort en skiva i höstas. Banden har sovit sedan 2008 och jag har varit helt omedveten att dom har vaknat. Lika omedvetet har jag varit om YLEs tv-serie om finska artister. Visats igen i tv tydligen under hösten… 23 avsnitt och inte dom sämsta artsiter, nej. Finns dock några jag hellre river mina öronen av än lyssnar, men att två mina största favoriter har varit med och gjort riktig bra spelningar.

Aldrig haft sån djävulsk måndagsångest jag har nu. Kände det redan igår och nu känns det ännu sämre. Hoppas måndagen hoppar ner från klintkanten och dör… Finns sådär 1278 olika saker jag hellre gör än åker till jobbet. Kan bara hoppas att det finns inga självmordsvilliga människor som ställer idiota frågor…

Räknar ingenting men 26 arbetsdagar kvar samt 11 semesterdagar. Hoppas jag får plocka ut typ alla 11 dagar. Tänk om man kunde vara ledig alla tisdagar och fredagar. Veckorna skulle känns så mycke lättare. 

Undrar när den hemska känslan försvinner. Den känslan när man är så sjukt besviken på sig själv… Den när man känner att jag har inte fyllt min ruta och inte gjort mitt jobb, och det att jag har åtminstone svikit ner mig själv. Kanske det hemskaste man kan känna att man har svikit ner dom som litar på dig. Drömde härom natt att jag körde bil på motorvägen. Jag försökte allt, men bilen sniglar 20km/h… Spelade ingen roll vad jag gjorde, men fick inte fart på bilen ens i backe. Kul liten panik när man vet att jag måste byta fil, men kan inte accelerera.

Har väntat redan länge att jag skulle få åka hem och nu när jag får och kan och ska göra det, vill jag inte. Samtidigt vill jag inte vara någonstans överhuvudtaget, så det spelar nog inte så stor roll… Önskade jag kunde sova, lyssna musik och dricka öl några dagar till.


Sista spiken i kistan

Äntligen officiellt och jag kan med gott samvete va sjukt nöjd och stolt över min ny hjälm. Man skaffar ju inte ny hjälm bara för några slutspelsmatcher… Och det var verkligen sista spiken i kistan. Tror att många vill bli målvakter bara att få spela med en lika snygg hjälm som min. Det är ju därför man är målvakt, en snygg hjälm, eller hur?

För första gång ligger det faktiskt en ordentligt designprocess bakom lackeringen och det är kanske därför jag är så nöjd. För första gång har jag skissat och funderat varenda lilla detalj. Värdeord, moodboards, tiotals olika skisser med blyerts, färgpennor och photoshop. Häftigt att jag kan faktiskt ha denna hjälmen med i min obefintliga portfolio och presentera det med stolthet. När jag kände mig lite osäkert, kunde jag bara konstatera att nej, jag faktiskt står 100% bakom detta.

Egentligen ville jag ha en ny hjälm redan i höstas och har första skisserna redan från juli-augusti. Nästa gång skissade jag under november-december men fick inte det ihop. Det är ju samma idéer som jag bollade fram- och tillbaka men ingenting kändes rätt. Och efter ett halvt år alla pusselbitar ramlade på plats helt plötsligt och jag visste precis hur jag vill ha det. Äntligen hittade jag hur jag får med allt som betyder något till mig, det som är viktigt för mig, direkt eller indirekt. Gotland, Endre, Koda-björn, eld, mur, inspiration i olika form.

Kuva

Kuva

Kuva


Dra…

Kuva

Det där ser inte ut att vara okej. Plåga mina sötisar med mathandel… Kan undra var har morsan gett dom innan..? Känns vara läge för en akut räddningsuppgift. Hang on my babes!

Känner att idag har jag varit allvarligt hot för allmänna säkerheten. Vaknade och tog två sekunder. “Aaaaa dra åt det djupaste helvete…!” Dra, dra så långt det bara går.

Renkött och öl är så jäkla gott.


Förlåt

Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt.

Btw. Ni fyra vänner ligger väldigt risigt till ikväll. Varför jag har inte fyllt lagret sedan sist?

Kuva

Jag får åka hem och vara med på begravningen. Ingenting man vill, men någonting som betyder så oerhört mycke. Förlåt att jag inte kunde ge mer.


Golf

Usch vilken jävla trög dag. Känns att alla har bara gnällt och varit sura på mig. Bästa var när jag kom hem att äta lunch, står en av mina grannarna på gatan och kommer och tycker till att jag får inte parkera där jag parkerar. “Det står parkeringsförbjudet där, sopbilarna måste komma till soprummet”. Ja, det ser jag och jag är mycke medveten att det finns en dörr 3m bakom min bil och jag parkerar min bil alltid så att man har tillgång till soprummet. Plus att jag är aldrig hemma när sopbilen kommer. Konstigt att grannen har inte spanat efter mig norgrannare och märkt att jag åker varje morgon mellan 06:20-06:30. Denna människan kunde också sluta röka inomhus och sluta sprida röket i huset genom ventilation.

Uppskattar dom människor på jobbet som har lite koll på idrott och inte slänger massa dumma frågor efter en tung helg utan kan hitta lite andra synvinklar på ämnet. T.ex.vända diskussionen till domarna eller kommentatorer på websädningen eller helt enkelt snacka om annat. Inte direkt sugen att hitta svar på frågor “varför förlorade ni?” “varför spelade ni så dåligt?” osv. Men modigt att fortsätta ställa frågor efter första svaret: “det gick helt åt helvete..”.

Tror att jag gjorde för första gång i år en träning där jag verkligen var nöjd och kände att allt fungerar. En träning som gav mig energi istället för att ta energi. Var så less, trött, sur, arg och förbannad innan träning och sedan kliver man in på plan, känner att idag går det min väg och man känner att det faktiskt roligt att stå i mål. Hänt inte så många gånger under året… Bättre sent än aldrig. Så himla skönt att känna den barnsliga glädjen i kroppen när man tar några tv-räddningar och alla bollarna studsar rakt på mig.

Sovit så fruktansvärt jävla dåligt och sov typ hela går kvällen efter vi kom hem med båten. Drömde inatt att jag skaffade en greencard som kostade 40 000kr och gick och spelade golf. Min relation till sporten är det att bara gymnastik, dans och basket ligger efter golf på “sport jag hatar”-listan. Jag var dock smart och funderade att spelrätten måste ingå i det där priset, annars är det inte alls klokt.

Har även några gånger tidigare lidit när min lillebrorsa blir uttråkad. Fick precis kolla en filmklipp där 10 000 japaner sjunger Beethoven. Oolsprait. Eller filmklipper från Amerika/UK got Talent. Den här var en “what the f***” -klipp.

Ojdå. Då var IKSU den första att ta sommarlov. Falun verkar joina klubben snart…


Omänskligt om man inte kände någonting alls. Omänskligt att inte gråta. Hemskt när man vill säga så mycke och har inga ord. Hemskt när man ville snacka men har ingenting att säga. Önskade ingenting mer än att bara få vara hemma en dag. Va hemma, utan att behöva säga något, bara att få va där med andra. Gråta eller skratta eller göra båda samtidigt, spelar ingen roll.

Kanske man måste låta sig vara svag och erkänna att allt behöver man inte bära ensam.

 


Viktigaste är att minnas

Kuva

It’s not about the things we lost, it’s about the things we still have.

Det härligaste är att ha minnena och att det är ingen som kan ta bort de från mig. Och till slut är det inte dom stunder han inte mindes oss, när han inte kände igen oss, när han undrade vem jag är, det är dom små stunder han visste precis vilka vi är och undrar hur rosornas stad mår, har vi fått fisk och hur det gått i skolan. Det är dom små stunder när man fick snickra i verkstan och vi letade efter rätta skruvar, virke och verktyg. Stunder han lärde oss hur man sätter en fisknät under isen och stunden när man fick dra upp världens konstigste fiskar (skrubbskädda och ål) med små isiga fingrar. Det är det man minns, det är det man kommer alltid ha kvar.


My spot

Det finns regler och det finns oskriva regler. Regler måste följas. Punkt slut. Varje tisdag och onsdag jag kommer från träning någon j–la idiot har parkerat på min plats. You. Don’t. Take. Other. Peoples. Spots. Jag är helt säkert att hon vet att jag parkerar min bil där och det är min plats. Problemet är ju att vi har inga hyrda platser utan vi parkerar på gatan. Men alla har sin parkeringsplats. Det finns en hierarki, det finns en ordning och alla bilar står alltid på samma platser. Jag hittade min plats efter några veckor och den är min plats. Nu har det flyttat in en pucko som inte fattar att det finns en hierarki, den finns en ordning, det finns en egen plats för alla. Det finns oskriven regel var du ska parkera din j–la audi och enligt regel får den bilen inte stå där…

Som ny i laget kan du inte bara gå in i omkläningsrummet och sätta dig och ta plats utan att veta var andra sitter. You. Don’t. Take. Other. Peoples. Spots. Nu undrar jag inte längre hur och varför man börjar bråka med sina grannar. Börjar bli väldigt sugen att a) skriva en trevlig lapp eller b) göra en bitch-parkering framför bilen. Nackdelen är ju att jag åker alltid innan audin och jag kan inte stänga hela gatan med min parkering…

Jag vet att det är jätte dumt och jag känner min verkligen (återigen) som Sheldon Cooper men jag börjar förstå var skämtet om Sheldons spot kommer. I’m with you dr. Sheldon Lee Cooper!

Det är något jädrans fel på tisdagar. Känns att varenda tisdagsträning går helt åt helvete och sen kommer man hem lite småsur och ser att den där jävla audin står där… Skjut mig. Tur att tisdagen är snart över och det är onsdag imorgon! Morgonträning och bra anledning att göra en kort arbetsdag.