Monthly Archives: June 2015

Spontanrenovering

Toppen med bostadsföreningens gemensam internet. Hackade som fan imorse och under eftermiddagen slutade det funka helt. Tydligen inte första gång det är problem med internet i det här hushållet… Det som är toppen är att det går inte spåra problemet… Har man ett eget nät, kan man spåra problemet och om inte annat man kan ringa till leverantör och be dom att fixa koppling till oss. Nu, no can do. Tur det finns genvägar och andra sätt att koppla upp sig.

Lovade till morsan förra vecka att jag hjälper med städning nu i början av veckan. Skönt att fortsätta semester när man har städat ordentligt. La mig efter lunch, vaknar när morsan börjar damsuga. Hon hade roddat om sovrummet helt och vi kollade en av väggarna. Smutsigt och sliten. “Borde tapetsera om. Eller måla.” Kommer hem från träningen och hon har rivit bort tapetet och tycker att jag skall väl hjälpa henne att renovera om rummet. Jahap. Så vi skall tydligen spontanrenovera i veckan.

Funderade här om natt hur kul det skulle va inreda eget hem. Har redan några lampor och tavlor som skulle behöva ett hem och som är väldigt spännande inredningsartiklar. Jag hittade ännu en häftig tavla från jobbet. Något som hade kommit tillbaka från kunden då det finns några repor i skivan. Två första veckor såg jag endast ett vridet röntgenbild av bål/bäckenet/rygg. Nu finns det sjukt mycke mer. Och om man har belysning bakom bilden kan man se ännu fler detaljer, t o m gubbens miner. Tänkte jag bygger ett ram bakom tavlan och installerar led-lampor inuti. I verkligheten är tavlan ca. 90x130cm så den är stor. Måste börja leta efter ett hem som har tillräckligt många och tillräckligt stora väggar.

taulu

Den ->

silta

är redan befintlig och hänger på väggen i Visby. Och kommer definitivt få plats i mitt framtida hem.

Och den ->

taulu

kommer jag sno någon vacker dag…  En dag finns den på väggen, och nästa dag ingen vet var den är. Kjähkjäh. I want it. I want it. I want it!

Kom på även en idé. Berättade den till morsan nyss, efter hon hade rivit ner alla tapet, och nu tänkte hon sno min idé. Funderat hur häftigt det skulle va om man istället för att tapetsera med något kraftig färg/mönster, man kunde måla väggen typ mörk grå och sätta fast en tygpanel, typ 60cm brett beroende hur stor väggen är. Istället att behöva tapetsera/måla om, man kunde bara skruva loss tyget och byta färg. Man kunde även skapa ännu en kontrast; färgkontrast mellan väggen och tyget och materialkontrast mellan kall betong och varm tyg. Och eftersom morsan kommer sno idén så kan jag ta reda på om det var en bra idé som är värd att använda i mitt framtida hem. Hoppas vi hittar något häftigt tyg imorn.

Skönt med semester. Tar nog några dagar till innan man hittar rytmen i livet. Vaknade 10:30 söndag morgon, åt frukost och sov 1,5h till. Vaknade, åt lunch, gick och la mig och sov ännu en 1,5h till. Och sedan vaknar man klockan fyra på morgonen och kan inte längre sova. Smart, så smart.

Märker att man är inte riktigt klok och uppvilad i huvudet just nu. Drömt väldigt absurda dröm, och kan inte riktigt påpeka vad de gäller. Har inga idéer vad de handlar om. Vet inte av vem och varför jag blivit skjuten med såndär luftvärnskanon. Med all logik borde jag även varit mer skadad men jag endast fick plocka bort lite metallbitar från mina kontaktlinser. Har inte heller kommit på än att för vem jag försökte gömma lik, vems lik det var och varför. Vet att mina var dom inte. Jag hade en svart sopsäck där min arbetsuppgift var och precis när jag skulle kasta den vid andra säckar kommer tre gubbar och kollar och vill ta reda på vad jag gör. Återigen drömmar som försöker berätta något till mig men kan inte hitta kopplingen. Människor, händelser, känslor det handlar om… Kanske någon vacker dag hamnar jag någonstans och everything makes sence again.


Spöregn

Ofyfan. En enda dag kvar på jobbet. En enda dag. Vi har jobbat skitet ur oss senaste två veckor med en kanonbra och stor affär. Vi räknade förra måndag att om det är 3-5 pers som kan jobba heltid med beställningen borde vi bli klara i tid. Styra om arbetsmomenter och försöka få arbetet flöda på tre ställen samtidigt. Tidigare dom har gjort dom här delarna har beställningarna varit så pass små att ingen har varit tvungen att fundera effektiviteten och flödet lika mycke. Efter ca. 3000 delar av 9000 började vi hitta på olika metoder att putsa och rengöra delarna efter bandsåg. Till slut, efter tiotals arbetstimmar, en av killarna kom på att testa såna scrubb-handskar man kan skala potatis. Varför ingen har kommit på det tidigare? Snabbade på sista arbetsmoment kanske 3-4 gånger jämfört med det gamla vanliga. Bill Gates har inte varit helt fel när han har sagt “I choose lazy people to do a hard job, because they will find an easy way to do it.” När man inte pallar tanken att jag måste göra det här skitmoment för 12000 gånger till, dyker innovativa tankar helt plötsligt i bubblan… Och så blev vi klara idag på eftermiddag, med 6h marginal till absoluta deadline. Well done, men göra det igen i samma tid..? Hoppas det behövs inte…

Fy fan vad en liten människa kan vara slut. Tack och lov, tack gode gud jag stannade hemma midsommaren och fick slappa och ligga på soffan tre dagar. Annars hade jag inte klarat ens så långt i veckan. Jag var redan helt klar för helg på tisdagkväll, och fattar inte hur jag ens klarade av att träna måndag, tisdag och onsdag. Varit jäkligt sur och på dålig humör hela veckan och att man väljer springa i spöregn när man ändå kunde ha valt att springa inomhus… Eller köra rehab istället. Eller stanna hemma. Vädret var definitivt lika bra som humöret och lika mysigt som intervallpasset.

Kanske man måste köra feel bad -träning lite då och då att framkall meningen med livet och träning och att kunna inse varför man gör det här. Sprang 2×100, 2×200, 2×300, 2×400, 2×500, 2×200, 1×300, 1x400m, med 50m gångvila. Insåg efter första 100m att jag kommer dö. Efter 200 meters intervaller bestämde jag att jag fan går passet, jag gråter och kryper om jag måste, men jag kan inte ge upp. Jag kan inte hoppa av innan min kompis som sprang framför mig. Mitt i femhundrameters, när man inte har orkat för senaste 1500m, när man inte längre kan justera tempot, när man inte längre orkar ens va sur och må dåligt, börjar man hallucinera och se resten av laget att springa med mig. Komma ihåg hur det kändes att stå i kokande Södervärn. Komma ihåg hur det såg ut när Corin gjorde årets mål. Komma ihåg den fullständiga glädjen när vi står i ringen och sjunger. Andfådda, trötta, mjölksyra i kroppen, men vem fan kommer ihåg det, då? Ingen. Endast adrenalinet. Glädjen. Den häftiga känslan i kroppen. När man bara står och ler och åker hem och ler och vaknar och ler. Helt plötsligt inser man att jag springer sista 400m. Jag har hittat meningen med träningen. Jag förstår varför jag är där i jäkla spöregn. Jag förstår hur mycke laget och Endre betyder för mig, när jag frivillig springer där skitet ur mig en kväll jag inte hade ens orkat stiga upp från sängen och byta om till löpartights. Det finns någon mening, det finns ett mål, det finns en dröm, det finns någonting som har bosatt sig i hjärtat och pumpar lite adrenalin i blodet när man inte längre har något alls kvar. Helt plöstligt får man en underbar belöning av att ha gått över gränsen, fallit och fått vingarna innan man träffar marken.

Sovit fruktansvärt dåligt hela veckan. Kanske en tecken till att nu är det verkligen dags att stanna och vila några dagar. Ingen idé träna när kroppen kan och orkar inte ta mot något, och känns att kroppen och huvudet är så trött att man orkar inte ens sova. Fyra dagars träningsvila inplanerad och min nästan sju veckors semester startar om några timmar. Varit halvvaken flera nätter och dom stunder jag sovit jag har av någon anledning drömt om mina bästa vänner. En för en, natt för natt. Undrar om vem jag drömmer i natt… Konstigt när jag ändå ytterst sällan drömmer om människor så att jag skulle va face to face och/eller prata med dom. Varför nu och varför så många liknande drömmar en efter en?


Egocentrisk

När man för en gångs skull prioriterar sig själv och tar beslut endast på grund av mina egna åsikter, känslor och det som är bäst för mig, är man en jäkla bov och förrädare. Jag har lyssnat tjat om midsommaren två veckor och fått frågan minst en gång per dag “Ska du åka till stugan? Du åker väl dit?”. Svarat att vet inte än, har inte bestämt mig. Desto längre tiden går, desto mer ångest jag får. När jag sedan svarar att jag kommer nog stanna hemma, går världen under. Varför åker du inte med? Vad ska du göra? Visst ska du åka med? Varför vill du inte åka? Med vem ska du va helgen då? Är något fel med dig?

Tog två nätter innan jag förstod själv varför jag faktiskt inte vill åka till stugan. Kriget är inte mitt, men ändå jag är förpliktat att strida. Varför jag skall lägga energi på sånt som inte ger mig något? Varför skall jag tvinga mig själv göra sånt jag inte vill? Varför jag ska åka på sånt ställe som gör mig ledsen innerst inne? Varför folk har svårt att förstå att ibland är man inte bara sugen att göra något? Behöver det alltid finnas någon skyldig? Och so what om jag vill stanna hemma och inte göra någonting alls? Måste man alltid leverera, måste man alltid ha planer och någonting att göra? Måste man alltid umgås med någon? Är det inte okej att bara få va en helg hemma, ensam? Eller om jag väljer bort familjen jag umgås varje dag att få hänga en kväll med en kompis jag inte hinner hänga annars så mycke jag skulle vilja?

Givetvis förstår man att morsan hade velat få mig med, men samtidigt är jag glad att ha en morsan som till slut säger att jag förstår dig och förstår varför du väljer så här, och att hon önskade hon hade kunnat göra samma sak. Prioritera sig själv lite oftare, och lyssna sig själv. Lite spännande att samhället är så jäääääääkla egocentrisk, men ändå när man på riktigt gör det som är bäst för sig själv, är det fel? Jag måste ha, jag måste få, jag har gjort, jag skall göra, jag vill, jag, jag, jag, men ändå borde man göra det alla andra gör, va som alla andra, passa in i den fyrkantiga rutan som finns för alla. Om man inte vill, måste det va något fel. Eller det måste finnas någon som är skyldig.

Ganska skönt att vakna på morgonen, dricka kaffe, gå lägg sig igen. Sno brorsans netflix-konto och kolla några filmer. Bara va och göra exakt det jag vill, när jag vill. Laga precis det mat jag vill, precis när jag vill. Värma bastun precis när jag vill. Sova hur mycke som helst och precis när jag vill. Ingen som ifrågasätter mig. Och slippa alla 21 000 miljarder myggor som finns utanför stan.

Fyfan vad jag saknat senaste dagar människor som är långt bort. Människor man inte kan träffa. När man förstår från helt andra sammanhang hur mycke den andre betyder för mig.


Emotionally traumatized

AAAAAhhhhh…

gotTog halva dag innan jag förstod varför jag är så sur och irriterad. Kollade sista avsnittet av Game of Thrones igår. Hade “glömt” (inte velat komma ihåg) att S***** dör. Och att S***** dör, eller dör hen? Och det som hade ändrats i serien jämtemot böckerna angående S*****, S***** och S*****. Och Dany. Och Sansa. Och Tyrion. Vad händer med Arya? Vem är den som är kvar i slutet? Tyrion? Sam Tarly? Cersei? Peter Baelish? Dom som verkade ha lite koll på läget sveps bort från bordet. VARFÖR I HEL***** DÖDAR NI ALLA? Goodies dies, badies livs on. Precis när det känns att någon får något att gå åt rätt håll, njähä, in your dreams. Och. Var är Bran och Rickon? Varför dom har inte varit med alls varken i serien eller boken?

Jep. I’m traumatized by Game of Thrones. Och det värsta är att vi får vänta hur länge som helst innan vi får veta vad det kommer att hända. Kommer nästa säsong innan nästa bok? Kan det va så? Kommer det komma ens nästa bok? Tyckte läste någonstans att nästa bok kanske kan komma under hösten 2016. Aaaaaarrhhh. Hur kommer vi traumatiserade människor överleva?

Av olika anledningar vi har senaste tider diskuterat hemma ganska mycke om vår familj och hurdana familjer finns där ute. Hurdant det är hemma hos andra, hurdana familjer folk har, hur deras liv och miljö ser ut. Lillebrorsan har sagt redan några gånger att förstår ni att vi är kanske inte någon “vanlig” familj. Jag har alltid brottas med känslan att jag inte riktigt passar i rutan som ges i samhället. Ser att lillebrorsan har ännu större svårigheter att passa in i massan. Desto mer vi diskuterar om ämnet, desto mer vi inser att det fanns mycke som kunde ha gjort att det hade blivit något annat. Ingredienserna var egentligen inte för de liv vi har just nu. Många tillfällen där det kunde ha gått fel, men ändå har morsan och vi lyckats vända det till bättre. Funderat några gånger att hur det är möjligt att vi vuxit så rakt. Eller kanske vi är så sneda att det ser ut att vi är raka.

Lite angående det där är mycket facinerande att folk tror att vår familj är rik. Morsan har fått höra det många gånger, jag har fått höra det flera gånger, även lillebrorsan har märkt samma sak. Idag på jobbet en stamkund, konstnär, med skämt (kanske) sa att han kan komma hit och kolla rika människor jobba. Vi alla kollar varandra och börjar nästan skratta. Rika? Vi? Haha, we wish. Skitjobb, vi knappt får ens lön, men vi får faktiskt göra något som utmanar oss varje dag.

Just nu håller vi på med en stor serie av typ av kabelskydd som är gjorda av pvc. Skitmaterial att jobba med och arbetsflödet är också väldigt, ja, skit. Första beställningen på 1000+2000 stycken, och i måndags fick vi en 2000+4000 beställning till. Vi får jobba livet ur oss att bli klara innan semester och jag får göra samma arbetsmoment 9000 gånger under två veckors tid. Av någon anledning får jag mycke större inre glädje av det än av att sitta framför datorn och godkänna 9000 levnadsintyg. Ensidig, monotoniskt, idiotiskt arbetsmoment, men det är ändå mycke glädjande att sitta och skrapa bor skarpa kanter 8h per dag.

Kanske är man mentalt rik när man inte har så stor behov att va fysiskt rik? När man inte har så stor behov att få och ha pengar. Jag har några slantar på kontot, men inte därför att jag skulle tjäna mycke eller få pengar, dom är där därför att jag har inget behov att bli av med mina få slantar. Förutom att jag har nu bestämt att köpa en ny bil. Wohoo, goodbye Dacia.


Cruising

Mmmh. Jag pallar inte… ❤

cruis

Tjejen fick åka för sitt första cruising med farsan. Vi var i Järvenpää på förmiddagen och hon gick runt bilen hela dagen. “Jag vill åka med! Ska vi åka redan? Jag vill inte gå sova! Jag vill åka med pappa!”, “Jag ska åka med Callilac-bil”. Hon verkar fatta att det är något extraspeciellt att åka i den bilen.

Vi skulle åka hem på eftermiddagen och dom tyckte att vi kan väl ta Ossian med oss. Hmm, okej. Där gick mitt sovmorgon, trodde jag. Sist när båda var hos oss, var dom uppe vid halv sex på söndagmorgon. Idag däremot… Han hade gått och lagt sig vid 19:30 igår och när jag gick upp halv nio själv var jag tvungen att kolla om han verkligen sover fortfarande. Han hade sovit hela natten, och efter jag hade ätit frukost, druckit kaffe och läste tidningen var jag tvungen att gå väcka han. Efter 13,5h sömn… Tror han var i stort behov att få en liten break från familjen och cirkusen. Hur lungt och skönt som helst när han behöver inte tävla om utrymmet med någon annan.

Vilken glädje när man kör lite mv-träning efter två veckors uppehåll och bollarna fastnar. Alltså att jag limmar fast halvslagskott i rörelse. Förra gången fick jag kanske 10%, idag måste det ha varit närmare 60-70% som fastnade. Ganska smidigt att värma upp med en tennisracket där bollarna kommer skarpt och rakt mot mig. Vet inte om det kan va därför att jag har gymmat ganska mycke och måste “skola om musklarna”, hämta tillbaka finmotoriken. Och nu strävar man efter att kunna limma fast bollen istället att bara rädda. Kanske jag kan någon vacker dag på riktig limma fast bollar…


Paloheinä

Alltid lika kul köra sommarens premiär i backe. Har redan tidigare varit och hoppat i en mindre back, men sprang i Paloheinä igår. Fy. Fan. Mjölksyra upp i öronen i halvvägs, pulsen upp i max och när man sen stannar är man helt säkert att jag dör. Ändå vankar/rullar man ner, och springer upp igen. Men, vilken glädje när jag insåg att jag orkar ta längre steg sista 15m jämfört med förra sommaren. Kroppen och huvudet vill dö och ge upp, men ett nytt röst ropar “längre steg, längre steg, du kan ta längre steg”. Och jag verkligen kan ta längre steg. Ordentliga steg istället för babysteps jag har tagit tidigare. Samtidigt är jag också fruktansvärt stolt över rösten som vägrade nöja sig med korta steg, vägrade göra som alltid förr. Kanske jag äntligen börjar se resultat när jag tränat på att träna redan över ett år.

Körde ett nytt bengym idag när det var dags att ändra långa serier till tuffa tior. Det är något tillfrädsställande när man bubblar ut svärdomar rakt från hjärtat när man kliver av. Och kompisen skrattar bredvid att kanske vi hinner skaffa några musklar åt mig, ändå.

Fattar inte hur i helsike jag kan va så hungrig jämt. Okej, ett mer krävande och rörlig jobb tar mer energi än att sitta framför datorn, men var tredje timme har jag en liten kannibal i min mage som börjar gnaga mig inifrån. Spelar ingen roll vad jag äter och hur mycke jag äter så är jag lika hungrig jämt. Man borde få någon typ av idrottarbidrag som skulle innebär billigare mat och en egen hovmästare som skulle fixa alla måltider åt dig.

Jag hatar (älskar), hatar (älskar) Game of Thrones. Insåg precis innan jag kollade nionde avsnitt att det är bara ett avsnitt kvar..! Och nästa bok publiceras tydligen någon gång i slutet av 2016. Det börjar bli också lite störande att böckerna och serien har börjat gå skilda vägar. Förstår att det är lättare för alla att det är mindre karaktärer i serien, men att det avslöjs saker som inte finns ännu i böckerna, att dom dödar folk som fortfarande är vid liv i böckerna och troligtvis kommer dom inte kanske döda alla som dödas i boken. Nionde avsnittet var, återigen, ett väldigt bra exempel hur man vänder storyn 180 grader och när man precis tror att det går åt något håll, catch u! Undrar om det kan bli så att böckerna och serien kommer få olika avslut? Eller får dom samma avslut men alla storyn tar olika vägar? Jag kan inte längre ens spekulera om storyn när folk har inte läst böckerna. Jag kan inte säga något om något när man inte vill förstöra flera liv.

Jag har aldrig orkat bry om mig politik överhuvudtaget, men senaste tider jag har börjat lägga lite mer energi att läsa dagens tidning. Finska regeringen är heeeelt dum i huvudet, och undrar bara hur länge någon märker att det här landet kommer gå helt åt helvete inom närmaste åren om allt går genom vad den nya regeringen vill. Finland har varit på toppen med jämställdhet, den sociala sidan och utbildningen. Snart finns det inte längre någon medelklass. Dom som redan är rika kommer bli rikare, och resten har inte råd för något. Minska förmåner från studenter och pensionärer, minska budget för barn och ungdomar, och skära och försämra läget på brancher där majoriteten är kvinnor. Way to go. Vad fan tänker ni?

O fy mina ben… Imornbitti kommer det vakna upp en pingvin i min säng.


Keep dreaming

Drastiskt minskat skärmtid måste nog betyda att jag faktiskt umgås med andra människor… Eller att jag inte längre käkar framför datorn. Eller att jag inte heller jobbar framför datorn. Kanske inte dom sämsta alternativen ändå. Jag bara märker att glömmer bort saker som är värt att notera i min lilla hjärna när jag inte hinner sätta ner mig och skriva.

Känns hemskt men jag misstänker att jag har tappat bort en bok. A) att jag verkligen tappar bort någonting, B) att jag tappar bort något som inte är mitt och C) att jag tappar bort en bok jag inte ens läst klart..! Vet i fan hur jag lyckas med det där. Jäkligt störande när jag inte har det blekaste aning vart jag tappat bort den.

Massera vader är inget trevligt. Haft lite problem med mina vader egentligen sedan säsongen tog slut. Varit hos min fysio några gånger och han knäckte loss mina fötter och han stack några nålar i mina vader. Kändes och trodde att det släppte, men fyfan när landslagets massör tog en ordentligt grepp på mina vader i torsdags. Han torterade mig 20min och erbjöd att han kan fixa vaderna i veckan om jag ringer till han. “Dina vader är lite stela…” Fick ett hjärnsläpp, ringde och var hos han ikväll. Jag nästan gråter och han tyckte det var askul att jag hade så ont. Kan dock inte gnälla när det faktiskt släpper i musklarna och jag har inte längre en järnrör i mina ben. Eller, vaderna släpper men jag får ont i höftböjare och bålmusklar efter jag försökt fly genom bordet en halv timme.

Lyckades även fixa lite tid ikväll till min lilla kompis som har hunnit redan sakna mig så fruktansvärt mycke. Hon hade velat skypa med mig redan i söndags men jag hann inte. Idag hade jag en ärlig playdate och satt i sandlådan och bakade och lagade sandmat. Funderat många gånger varför hon gillar just mig så mycke och varför hon frågar efter mig så ofta. Vet inte hur många andra verkligen ger sin tid för småknattar. Alltså sätter sig ner och leker med barnen och leker deras lekar som kanske inte är alltid mest logiska. Klä på och klä av dockan 178 gånger i rad, eller krydda sandmaten med sandkryddor och låtsasäter sandmat som först är makaroner och helt plötsligt en jordgubbstårta. Varför man behöver växa upp och va vuxen? Skulle inte livet kunna va mycke mer lättare och mindre tråkigt om man kunde tänka och vara ett litet barn ibland (i rätta tillfällen)? Leva i nuet och inte alltid behöva tänka vad är rätt och fel eller vad är möjligt eller omöjligt, logiskt eller ologiskt.

Cyklade mina 5x10min intervaller igår. Märkt att desto mer jag kör passet, desto jobbigare det känns. Helt fantastiskt trampa med ett djävulsk mjölksyra i benen, lyssna musik och se sig själv i Södervärnshallen. Sämsta sträckan är 10min på puls 150-170 och jag får trampa 10min vid mjölksyragränsen. Hela 10min. Introlåten i hörlurar, jag står i mörka korridoren och hör hur 1100 pers klappar händerna och vi springer in. Snabbspolar korta sekvenser från Iksu-matchen. Corins mållåt och jag se hur hon dribblar genom hela plan och gör mål. Den där lilla häftiga känslan i kroppen när vi gör mål, när jag känner att det är min dag, när vi vet att vi är helt suveräna och kör över motståndaren. Den där lilla känslan. Cyklar med 174 puls, mjölksyra i benen och känner hur rysningarna går längs ryggraden. Och plötsligt märker att jag cyklat 2min extra.

Tror att min fysträning har aldrig varit sä här kul och spännande. Hört och läst många gånger att man ska ha tydliga mål och desto mer bestämt man är, desto bättre man också tränar. Målsättning, tydlig bild om det man vill ha, hur man ska nå dit. Keep dreaming. Trodde jag har alltid varit målmedveten och vetat vad jag strävar efter, men har aldrig haft sån här drivkraft i mig. Aldrig kunnat utnyttja mina mål lika konkret jag kan göra nu. Att jag kan träna varje kväll och tänka och känna, trycka på lite till, köra lite extra, hämta mental energi av dom små stunder och bilder man har tagit med sig. Bilder man skapar och bygger på redan befintliga bilder och känslor.

Fan jag borde ha gått och lagt mig redan länge sedan. Skall först jobba en full dag imorn, köra 1,5h till Hämeenlinna, köra en mv-träning med ett gäng och köra hem 1,5h till. Lite kul att jag har fått några förfrågningar om mv-coachning, men önskade jag kunde ha mer tid. En gång funkar och min timlön blir ganska bra för kvällen, menmen. Blir en lång vecka när jag inte hinner va hemma en enda kväll. Tur jag har en ledig helg…