Monthly Archives: March 2016

Dreamcoaching

Undrar om någon skulle behöva studieobjekt för masters eller doktorat i psykologi. Hör av dig. Funderade häromkväll att jag skulle kunna erbjuda allt mellan himmel och helvete. Tankegångarna som går, känslorna som stormar och hur jag lyckas trycka ner monstret som hånar mig, och till slut, även om i sista stunden, lyckas ladda mig till match och kunna känna att jag har inte svikit ner mig. Och bara snacka om ett freudian studie av mina drömmar… Tänk vilken psykolog jag skulle ha blivit..?

Drömde natten mot fredag att jag spelade match i IMA. Jag har drömt en gång i mitt liv tidigare att jag spelar innebandy. Ämne jag aldrig drömmer om. Förutom nu. Jag satt i mål, jag hade två Rönnby-spelare och en egen back framför mig. Rönnbys höger back hade bollen nästan vid halva plan och hon lassar in bollen, och den går in i mitt höger kryss. Jag får en repris på situationen där jag kollar mig själv från kameravinkeln och är så sur på mig själv när jag kollar reprisen. Är tillbaka i min kropp och visar till mig själv att du ska trycka dig hit, mellan dom två spelare, du ska fan vara i linje med dom och inte bara sitta bakom spelarna. Sitter du här så tar du det där skottet! Dreamcoaching. Svårt att inte hålla med sig själv…

Helt sjukt att spela framför 1710 pers. Inget fel med IMA, men man har känt sig en aning ledsen att vi har flyttat från Södervärnsgryta till fin IMA. Det är inte riktigt samma kokande gryta och läktaren hängandes ovanför, men efter gårdagens match behöver man inte vara ledsen. Så sjukt jäkla häftigt när man springer in på line-up och bara känner att dom här alla har min rygg. Och man blir så fruktansvärt stolt när laget hittar rätt växel och vi kör, vi bara kör och springer och sliter och kämpar, täcker skott och käkar upp motståndaren. Man blir ännu stoltare när vi gör det två matcher i rad, och fanns inte en minsta tendens att vi skulle ha vikit ner oss en enda centimeter under matchen som det har hänt ett antal gånger under säsongen. Att kunna köra på och fortsätta spela sitt eget spel hela 60min. Så jäkla starkt.

Men fan vilken konstig slutspel det är i år för mig. Min åttonde slutspel och känns att man åker på en berg-och dalbana. En stund är man i botten av Atlanten, nästa stund är man upp i rymden, tillbaka på jorden och kämpar som fan, för att först kunna sjunka ner hela vägen till helvetet för att dagen där på flyta i en rosa moln och va så jäkla glad. Känns att det har inte påverkat prestationen negativt, men det känns så otroligt konstigt när man inte har samma fokus, samma laserinriktning, samma bergsäker känsla i kroppen, den där känslan när man vet att “idag är jag odödlig”. Nu har man gått genom större eller smärre inre kriser precis innan match, man kliver in på uppvärmning utan att ha någon idé alls om dagens form. Man vet liksom inte var man står. Man försöker leta efter dom små tecken som visar vägen. Ett blick, laserfokus som håller i sig 3 sekunder, en skarp förflyttning… Tjatar till mig själv att bara lita på rutinen, lita på att kroppen gör det som skall göras så länge jag har koll på bollen. Bara kolla på bollen och resten kommer av sig själv.


Dreamcatcher

Jag har förbannat mig redan flera gånger och kommer göra det igen när jag inte skriver ner mina drömmar… Pratade med morsan nyligen och berättade om mina drömmar och hon bara skrattar och tycker att det är så fascinerande hur jag bearbetar mitt liv.

Några veckor tillbaka drömde jag att jag var i en skidbacke. Hade dock inga skidor själv. Jag var nånstans högt upp och kollade hur backen ser ut och märker att shit, det är 25m fritt fall. Och jag faller. Faller över kanten och faller fritt 25m. Under resans gång jag hinner fundera att det finns folk som har överlevt såna fall, och oftast dom har varit fulla vilket har gjort att kroppen har varit avslappnat när man träffar marken. Säger till mig själv att slappna av då, du kan inte göra mer. Slappnar av, kraschar till marken och inser att jag kanske klarade mig bara med en hjärnskakning.

Natten mot måndag var jag i vår gamla lägenhet i Helsingfors. Är i vardagsrummet och det finns spindlar över allt. Små spindlar, stora spindlar, såna jäkla äckliga, feta, svarta håriga spindlar. Spindlar på golvet, på väggen, i fönstret. Jag hittar en sko och kollar att den där lilla spindeln vågar jag slå, den kommer jag kunna döda. Väljer en och dödar den. Dödar en till. Slår en tredje men den jäveln hade en hård skal. Som en kackerlacka-spindeln som går inte att dödas oavsett hur mycke man slår… Vaknar strax över fem och det börjar bara krypa i kroppen och man vågar inte somna om i fall spindlarna kommer tillbaka…

Natten mot tisdag skulle jag spela en match. Jag är i ishallen och skulle spela hockey och ställa mig i mål. Hittar skridskor, klär på mig knäskydd. När jag försöker leta efter plock- och klubbhandskor, hittar jag endast såna handskor för bandymålvakter. Fan, det blir ju inte alls bra. Så jäkla orättvist att jag får varken plockhandska eller klubba. Jaja, jag kanske klarar mig ändå. Tröja då? Jag frågar efter en kombinat och får en innebandymålvaktströja istället. Jag blir bara så jäkla sur och tycker att är ni helt dumma i huvet? Ib-tröja skyddar ju ingenting mot puckar och du vill att jag ska ställa mig i mål utan skydd? Bandyhandskar hade jag överlevt med ingen ordentligt mv-utrustning..? Fan ta er…

Hann sova 1,5h på tisdageftermiddag, och vilken skräll, jag drömmer… Är i en stor parkeringshus och kör runt och försöker hitta vägen ut. Är inte vilse, men jag kör runt och vet i fan vad jag gör där. Hittar till slut utfarten som är en jätte brant uppförsbacke. På asfalten har det lagts farthinder som är felvända och det går inte att köra genom dom utan jag får stanna framför vartenda farthinder och lyfta min bil över hindern. Undrar i drömmen att vem fan är så dum att man sätter felvända farthinder. Man kunde haft dom där men snälla bygg dom åtminstone åt rätt håll…

I love my life… Slår man bort frustration och all negativa i vakenlivet, dyker det upp under nätterna istället. Det är så hemskt när det känns så fel. När man vet att det borde inte va så här, den här stunden av året skulle va det bästa som finns. Man skulle bara flyta runt och njuta av sitt liv. Istället får man reda ut sina inre konflikter och försöka hålla sig på rätt spår. Tur att man ändå har så pass stark rutin i kroppen att åtminstone kroppen fattar när det är dags att göra något viktigt. Är nervös innan matcher vilket är också något helt nytt. Man bara försöker påtala sig själv att det är helt okej att vara nervös. Då vet kroppen åtminstone att det är dags för något stort. Men det borde inte va så… Det borde kännas annorlunda, man borde bara kunna andas, njuta och flyga iväg. Man borde känna sig så jäkla glad att varenda cell i kroppen bara skrattar. Tur att kroppen till slut fattar att slappna av när dryg 1000 pers välkomnar dig in på plan och klappar matchen igång. Tur att man ändå fattar att njuta och andas energin och förstärka minnen av att få stå på plan och känna att det här är vår kväll. Även om det blir bara en kortvarig lycka, men det är nog dom små stunderna man får ta som belöning för allt slit. Åtminstone behöver man inte va arg på sig själv att man inte tog till sig, att man inte släppte in den där glädjen och lyckan för en liten stund.


My dear Bob,

Man börjar bli jäkligt rädd desto mer man läser om presidentvalet i USA. Det är så fruktansvärt sjuk att D. Trump går från seger till seger. Visst han lovar mycke och på ett sätt kan man förstå att han är någonting USA har aldrig sett i valsammanhang, men hur kan man ignorera alla grodor han släpper ut? Och hur kan man inte förstå att man kan väl lova allt i hela världen, men att lyckas också göra det? Bygga en mur på mexikans gräns. Visst, no problemas. Banna alla muslimer från USA, no problemas. Flytta industrin från Kina tillbaka till USA, no problemas. Återföra dödsstraff till USA, no problemas. Går inte undvika; Berlin mur, kalla kriget. Hitler, andra världskriget / Palestina&Israel senaste 100år / Krigen i Jugoslavien -90-talet. Lilla Donald, är du ledsen att USA “slapp” andra världskrigen och kalla kriget på egen mark? Eller kanske du slapp läsa historia överhuvudtaget? From history we learn that from history we don’t learn anything.

Jag har nog aldrig varit så mycke sjuk jag har varit senaste halv år. Inte direkt heller sjuk-sjuk dödande feber -sjuk, men typ “kontraktet har gått ut, ingen service tillgänglig” -sjuk. Inte ordentligt sjuk, men man klarar inte av att göra någonting alls. Känns att någon har snott min skelett och lagt på 30kg extra i kroppen och gett en förjävligt huvudvrk på köpet. Inte helt vanligt ens för mig att måndag-tisdag jag sov nästan en dygn nästan i sträck, i lördags lätt 4,5h på eftermiddagen. Igår nästan 3h utan problem. Å andra sidan, när har jag varit ledig två dagar i rad sist? Inget jobb, inga morgonträningar? Vid årskiftet. Kört över 2 månader endast 6-7 dagars arbetsveckor. Stackars ni som inte har ens haft lediga tisdagar…

Men, jag har hittat äntligen en grej som gör mig så glad varje gång. Ryktet att jag slutar har börjat sprida på jobbet, och märkte att jag blir så glad varje gång någon undrar att ska jag verkligen sluta i april. Ja, jag ska verkligen sluta på riktigt. “Oj vad tråkigt..!” – Nej, inte tråkigt alls! En kollega frågade efter något avslutningsfirande. Yea, you wish. Jag är inte den som firar något, eller bakar för 100 pers. Jag kanske kan bjuda på lite intellekuell näring och skriva en reflektion över mina år på myndigheten. En resa om personlig växt, tiden för att utvidga sina egna gränser tills man inser att jag kan inte ändra det jag är, men jag kan bestämma själv var jag ska va. Plus att jag kanske kunde berätta att Bob heter inte Bob och att han hatar att alla kallar han för det.

kokoelma

Det är som att hugga en glödande kniv i hjärtat när man inser att jag kommer inte kunna göra jobbet så bra jag ville. Jag kan inte längre få det resultat jag skulle kunna nå och har kapasitet för. Man får helt enkelt bli nöjd med att underprestera. Underprestera “av egen vilja”. Oj vad det gör ont.

 


Mega-magnet

Och där kom björnarna med i bilden. Det var länge sedan. Vinter + björnar = vinterdvala, you know. I lördags fick vi ledigt (?!!?) från träning och jag hade en helt ledig dag. Softade på morgonen, åt lunch vid tolv och tänkte att jag ska sova 1,5-2h och gå cykla ute i solen efter det. La mig vid halv ett, och vaknade… Kvart i fem. Tack för den dagen. Igår efter jobbet gick jag och la mig direkt. Sover max 2h och äter och åker till Solberga och nöter lite skott. Gissa bara… Blev ingen träning för mig, då björnen tänkte ta vara på tiden och sova hela kvällen, och natten, och ta en sovmorgon och vakna halv tio. Jag skulle nog behöva en semester och få va ledig mer än en dag i taget.

Man blir besviken på sig själv när man inte kan få gjort saker som måste göras. När det bara går inte. Tänkte igårkväll när jag var vaken en stund och åt att jag skulle behöva äntligen fixa slutspelsbloggen. Fixa en bild och skriva lite. Satt 20min framför datorn och insåg att min hjärna är som nedkyld sirap. Även om man håller flaskan upponer så kommer det inte hända någonting. Känns fortfarande väldigt sirapaktigt efter 18h sömn… Man blir frustrerad på sig själv när man vet att såhär borde det inte va. Det finns en liten röst längst in nånstans som hoppar och studsar och skriker att varför gör du inget, vad fan händer? Resten av kroppen bara svarar att det är liksom tomt på kontot… Matti i plånboken som man säger på finska.

Jag laddade ner candy crush några dagar sedan. Typ tre år senare än resten av världen, men who cares. Jag har aldrig riktigt varit för mobilspel och dom några jag har laddat i min mobil är, väl, “vad fan är det här för spel..?” -klass. Den nyaste “kärlek” är en binary-puzzle, en sudoku endaste med ettor och nollor. Gissa vilken spänning när man ska placera 50 ettor och 50 nollor på brädet. Men Candy Crush, jag har spelat mig upp till nivå 46 kanske. Jag förstår varför det finns folk som har spelat sig upp till level 1500. Man har lyckats knyta in dom där smågrejerna som gör att man fastnar och blir beroende av att spela vidare. Och köpa sig loss. Uppdrag, små morötter, belöningar, och det att man får vänta tills man kan spela vidare. Å andra sidan blir man jäkligt irriterande när det helt plötsligt kommer upp “56h till nästa nivå”. Vad fan, jag vill ju spela nu? Köp dig loss då… Eller när man har fastnat på nån nivå och det kommer “21 minuter till nästa liv”. Vad fan, köp dig loss då. Å andra sidan, är man inte för maniskt så då kanske man faktiskt släpper telefonen för 20min och gör något annat i väntan. Eller då laddar man ner Candy Crush Soda och fortsätter spela med den… Och exponerar sig för ännu ett försök att få spelaren att köpa sig loss när man fastnat på bägge spelen och får vänta tre dagar innan man kan gå vidare. Kan bara gratulera för en bra koncept dom har lyckats att ta fram. Helt plötsligt min binary puzzle känns väldigt tryggt alternativ.

Varit vaken ca. 1,5h och känner mig redan att jag skulle kunna sova en stund. Vågar nog inte göra igen det där “blundar för 2min”… Kanske bara bättre att ta tag i skiten och tvinga sig göra något. Och belöna sig med 2h tupplur innan träning. Varför mina lediga dagar försvinner så sjukt snabbt? Hade jag suttit på jobbet, hade jag suttit där redan 2,5 dagar på samma tidsskala. Det är så orättvist med vriden rumtid. Känns att i rumtiden finns det utsprid jäkla massa små magneter. Hamnar man på magneten, hålls tiden fast ordentligt och magneten låter inte tiden snurra vidare. Då går det långsamt, och givetvis såna ställen som “arbetsplats” har hamnat mitt i en magnetcentrum med flera magneter och “en ledig dag” finns så långt i från magneter som möjligt. Och givetvis, desto mer magneter, desto mer skit, vilket gör att tiden går så fruktansvärt långsamt och livet känns extra jobbigt medan där tiden går snabbt, hinner inte något skit fastna på, vilket då gör att allt känns så lätt och bra. Just nu (förutom tisdagar givetvis) känner jag mig som en mega-magnet som drar alla magneter på sig. En pytteliten trött och sliten människa under en stor magnethög som tar en megagrepp på tiden.