Monthly Archives: July 2014

Skithög

Vad i helvete är fel i dagens samhälle och sjukvård? Hur i hela världen kan man diagnosera en reaktiv depression och ångest till en kille som har endast en rejäl attitydproblem och som inte fattar att största delen av befolkningen är inte lika smart som han? Han skulle behöva dra silverskeden ur arselt och lära sig att livet går inte alltid så som är bäst för han. Undrar hur vårt samhälle kommer se ut om 20år när en stor del av våra nuvarande 20-åringar har diagnostiserad depression och lever på sjukpenning? Undrar vart fan har alla psykiatrer, psykologer och motsvarande fått sin utbildning när man erbjuder möjlighet för en “depression” -stämpel för alla “det känns lite jobbigt, jag orkar inte” -latmaskmänniskor vars största problem är lathet, attitydproblem och det att föräldrarna har alltid gett ungarna vad dom vill. Vakna för i helvete nu. Löser vi alla problem idag genom att bli deprimerade och äta små happy face -piller varje morgon? Vem glömde lära ungarna att ibland går inte livet precis så som du vill? Fram med spaden och skithögen.

Äntligen är försäsongen igång ordentligt. I måndags gjorde vi ett fyspass i Tallunden i den tropiska värmen. Avslutade med backträning. Den lilla masochisten i mig som har sprungit Paloheinäs backe hela sommaren skrattade högt för Tallundens “backe”. Vad härligt att träna i backen när man knappt hinner säga “mjölksyra” när du redan är på toppen, efter man blivit van vid att efter första mjölksyran har du bara ~65 steg kvar. Tanken “nu börjar det bli lite tungt” hinner inte ens dyka upp ordentligt när du redan är på toppen och på vägen ner. Inget lätt pass i 30C värme, nej men det hann aldrig gå till svordomsgränsen. Visst är det trevligt träna ibland så att den enda kraften kommer från hatet mot backjäveln och agget som födds av alla intressanta svordomar du vet.

Kul med liten åska. Men fan vad jag var 15min för sent ute och jag hann inte se när åskan kom från havet. Istället fick jag världens ösregn och blixtrande himmel. Jag har alltid gillat åskan, det är någonting häftig i den kraften. 

Usch. Jag kan känna en liten liten prestationångest inför dagens beeb-test. Jag gjorde mitt bästa beeb-resultat i slutet av maj och den var så pass bra att jag är mycke tveksam om jag kommer aldrig upp dit igen. Jag kan ändå med gott samvete skylla på värmen och gårdagens innebandypass för mina tunga ben. Min kropp och musklar är ju “gjorda” för att stå i mål, men ändå får man så djävulsk träningsvärk efter några veckors absistens. Efter två veckor får man slita livet ur sig innan man får träningsvärk från innebandy… Jag vet att jag har klarat mig till nivå 11 så det betyder då att jag kan komma dit igen. Tveksamt dock att det skulle hända idag…

Advertisements

Motorkäft

Puuh… Efter fem dagar med gudbarnet kom tystnaden och en fullständig kaos i min lilla lägenhet. Helt otroligt vart man kan sticka sina små gladdiga händer och lämna märken. Nu har jag åtminstone städat ordentligt och letat efter alla överraskningar som hon kanske har lämnat någonstans. Hittade inget större och hittade även båda mina telefoner och alla kylskåpsmagnet.

Träffade både Muminmamma och Pippi i helgen, vet inte hur man kan slå det? Det måste va också jobbigt att återgå till vardagen när vi har ätit glass varje dag.

Helt sjukt hur mycke energi det tar att va med småbarn. Dom har någon utomjordlig förmåga att göra precis och bara det dom inte får göra. Dvs. knappa på/av kaffebryggaren, röra på spisknappar, ta ett besök i kylskåpet, trycka på alla knappar i digiboxen eller tv, springa rakt i på bilvägen, hälla vattenflaskan i sängen… Och om man har tur, har man ett barn som kan göra en tvåtimmars monolog och bara prata. Och prata. Och prata. Så mycke att man börjar fundera alla alternativ med silvertejp… Motorkäften går inte stänga av utan hon pratar tills hon somnar.

Igårkväll somnade motorkäften vid tio och jag vaknar vid ett till ett väldigt märkligt oljud. Fanny hade börjat röra på sig i sängen. Hon var stilla 2sek, vände sig 360, var stilla 2sek, vände sig 360 om och om igen. Hon hade även krypit och studsat i sängen. Morsan hade kollat att hon sov hela tiden… Hon måste ha drömt om att leka i hoppborgen, åtminstone det såg ut så. Det finns vagn och stolar med selen, men varför finns det inga barnsäng med selen? Tänk om man kunde knyta fast alla barn i sängen så är dom där när dom ska va där. Ingen vandring, inga nattliga promenad, inga tidiga lekstund vid 05:30.

Brorsan hade vaknat någon natt och börjat lyssna att nu är det något tokigt på gång. Han hade kollat Fannys rum och märkt att hon är inte i sängen. Han hade hittat Fanny från verandan där deras hund Irma sover. Fanny hade stott där och ropat om och om igen “Immu vakta inte! Immu vakta inte!”.

Lämnade kompaniet till flyget på förmiddagen och kom hem och tänkte att jag var inte så trött. Städade och la mig i sängen för en liten stund, bara att vakna 1,5h senare. Nu är jag trött. Tack och lov jag har två veckor semester kvar så jag kanske hinner återhämta mig från den här veckan. Jag har även väldigt dålig samvete att jag har inte hunnit träna så mycke jag borde ha tränat. Efter att jag har lyssnat två månader “Du borde vila lite mer, en dag i veckan räcker inte”, så nu har jag “vilat” lite mer. Undrar bara hur mycke man borde vila om en dag i veckan räcker inte?

Undrar också hur fan klarar man av att träna när det är +31C i skuggan? Det är inte klokt med den här värmen…


29(,5)

Jag har gjort “Sisu”-testet med jämna, ojämna mellanrum. Beeb-test format med armhävningar. Har förbättrat resultat från 19 till 28 under juni-juli och igår kom jag upp till 29(,5). Sååååååå nära 30, men ändå ganska långt ifrån. Jag gillar inte armhävningar, men det där testet är ganska trevligt när man ändå vet att förra veckan fick jag 28, så jag orkar minst lika många som sist och när man kommit till samma, kämpar man en till. Nästa gång går 30 sönder och då har man plankat över 2,5min! Behöver (orkar) inte göra så mycke mer bålövningar efter testet… Och någon liten idiot har bestämt att jag ska fortsätta så länge jag kommer upp till 40 och sisu-nivå. Då får man fortsätta i egen takt och så många man orkar (alltså inte så många…).

Fick spela sommarens första (och sista) sommarligamatch i tisdags. Jag var helt förberedd att jag får ta fram en karta och kompass när jag ställer mig i mål, men vad skönt märka att jag har inte tappat känslan under 3,5 veckors ib-absistens. Varmt var det och jag blev mest anfådd av att styra utespelare men kul var det! Ge mig meeeeer!

Jag hann även se en liten stund tjejernas match. Visste inte att dom spelar, annars hade jag gått dit lite tidigare. Dom hade fått den tredje målvakten hem och hon spelade matchen. Jag hann inte träffa henne innan, men första intrycket var väldigt bra ut, stabilt och smart spel, och om man vinner med 4-0 har man inte gjort så många misstag. Spelade tennis imorse med andra coachen och vi snackade lite om deras match. Vi var eniga att målisen har bra grund, och en väldigt glad överraskning var att hon snackade och styrde spelet väldigt bra. “Det finns inte många tjej-målisar som snackar överhuvudtaget. Jag har träffat hittills bara en som *krhm* använder *krhm* sin *krhm* röst *krhm* lika mycke” Hehe, vad menar hon då..? Jag är tyst som en skugga…

Körde hem en kompis i tisdags och jag typ visste att hon hade haft diskbråck ett tag sedan. Vi började snacka om våra skador och det var nästan läskigt hur bekant det lät. Hon hade haft ont i baksida lår för två år och till slut hade hon ont även i vila, när hon inte hade gjort någonting. I hennes magnetröntgen syntes det tydligt att det var en diskbråck, men preics som i mitt fall var bäckenet lite snett, som gjorde att djupa magmusklarna blir svaga, som gör att man anstränger hamstrings väldigt mycke, och av någon anledning rumpan glömmer bort att arbeta och musklarna aktiveras inte ordentligt som gör att man felbelastar ännu mer. 1+2+3+4+5… = problem. Så, har du ont i hamstrings, förstärk djupa magmusklar! Har du ont i rumpan, förstärk djupa magmusklar. Har du ont i ryggen, förstärk djupa magmusklar! Och har du ont i hamstrings i vila, då borde man dra handbromsen och fixa problemet innan det blir diskbråck och liknande. Kan bara undra hur många andra “ont i hamstrings” -människor det finns där ute som egentligen bara har för svaga magmusklar?

Den lilla ångesten börjar smyga in. Om en vecka är jag redan på ön..! Äntligen. Men ändå inte riktigt. Känns att tiden har gått utan att jag har gjort någonting, men borde jag ha gjort någonting mer..? Nej, det tror jag inte. Och gud vad skönt att Fanny åker med mig, så när hon efter fyra dagar lämnar mig är jag nog trött och lycklig att hon åker..! Fanny nej! Rör inte den! Kom hit! Vad gör du! Fanny nej! Gör inte så! Ta inte den! Kom hit! Du kan inte gå dit! Fanny nej! Ät inte det! Vad har du i handen? Bästa är nog det att hon brukar vakna vid 05:30 vilket betyder 04:30 svensk tid. Hipphej och trallallaa..!

Varit skönt att va hemma ensam en hel vecka. Hämtade morsan hem från flyget på eftermiddag och mina öron börjar va ganska varma av att lyssna och svara till miljon olika frågor. Bl.a. att hur det går för lillebrorsan (fråga honom då?), hur har äldre brorsan planerat sin helg (hur skulle jag veta det?) osv. Jag gnäller inte men tur det är inte många dagar kvar..!


Svärord

Hur en liten människa kan skratta så stort? Och han gör det väldigt ofta också.

piparimiesVar i söndags i Paloheinäs backe och den här gången hittade vi nog gränsen. Fick ta en eeeeeextralång nedjogg innan jag ens vågade sätta mig i bilen. Vägen ner har aldrig någonsin känts så lång. Tänk hur det känns komma ner en backe (eller trappor) med kroppen där musklarna är helt bortkopplade? När ingenting tar mot? Och för första gång kroppen hann inte återhämta sig på vägen ner och man fick börja två sista sträckor med gamla mjölksyra i benen.

Samtidigt får man den lilla masochistiska glädjen i kroppen, efter man har svurit upp två sista sträckor. 30 sista stegen hinner man gå genom alla svordomar man kommer ihåg och hitta på tre nya. Ovanför alla Helsingfors skogar vet man inte hur man ska va när allt känns så fruktansvärt förjävligt. Stå still, nej. Sitta ner, nej. Andas, nej. Inte andas, nej. Gå sakta i cirklar, nej. Gå ner, aldrig i livet… Heh. Ge mig en pulka…

Egentligen borde inte passet va så tuff och det blir lika många långa sträckor än i alla andra pass, men vi kom på efteråt att det var 10min längre än alla andra pass. 20min kan man göra egentligen vad som helst, men efter det hinner/orkar man inte längre återhämta sig. Man kanske borde ha gjort löpningarna tvärtom, kommer jag på nu? Nackdelen är dock att man börjar med att toppa backen, men då skulle sista sträckor vara 4×50 + 5×30 steg, istället för 2×90 + 1×120 steg. Synd att jag hinner nog inte testa det passet… Om en vecka är det redan dags att packa bilen och ta resan över Östersjön..!

Tanken var igår att göra en lugnare pass, häck och bål. Kvarnen har varit stängt två veckor och nu hade dom öppnat, men friidrottsbanan och andra gymmet var fortfarande stängt. Så det blev badminton, och bålstyrka. I maskiner. Inte min grej, jag som föredrar träna utan stora vikter. Visst är det trevligt att ha en PT som säger vad man ska göra och med vilken vikt, men helvete när han lägger på alltid lite till, även om jag inte längre orkar fulla serier. “Du behöver skaffa lite mer musklar.”

Trodde jag klarade mig utan större träningsvärk när ingenting kändes 24h efter passet, men hur mycke visste jag…? Träningsvärket har börjat smyga in i kroppen, 28h senare. Skulderblad, triceps, sidor, mage, rygg, höftböjare… Känns som jag fick en helkroppsgips. Samt söndagens backe känns i form av trötta rumpmusklar och vader. Och hamstrings. Och lår. Och axlar. Jag kommer inte upp från sängen imorn.

Varför det inte finns några målvaktsläger för vuxna (elit)målvakter? I hockey finns det möjlighet att delta målvaktsläger under sommaren även som NHL-pro/prospect. Ja, det är bra att det börjar finnas mv-lägrer för juniorer mer och mer, men varför får “vi” inte några lägrer? Inte värd att satsa och lära nytt? Har man lärt sig allt man ska och det går inte ändra något när man är 20+ år? 20år och you’re out. Alla elitmålvakter och mv-coacharna snackar om det att målvakternas utveckling sträcker sig under en längre period och dom har primetime vid +/- 30år. Det tydligen inte finns så många som ser större utvecklingsmöjlighet (business) hos “äldre” målvakter?

Kanske frågan är mer att det är lättare coacha unga målvakter då man kan koncentrera sig stort sätt på basics. Göra förflyttningar och slipa teknik. Man behöver inte ta hänsyn till varje individs målvaktsstil så kraftig när man bara rustar upp verktygslådan, behöver inte fördjupa till grubblingsämnen som taktik, läsa spelet, identifiera hot och olika situationer, och den allra största skillnaden mellan bra och bäst. Mentala spelet. Usch, vilka ord! Jag har fått jobba med nästan 30 målvakter under den här sommaren och det finns alltid några som har fin teknik, och dom verkar göra allt rätt, men dom inte tar en enda boll. Någon har glömt berätta regel nr 1 i målvakternas gameplan: rädda bollen. Hur ska man lära en målvakt ta fast bollarna om man inte kan påpeka en bristande teknik?

Vem vågar börja coacha målvakter som har redan bra grund och teknik? Vem börjar lära innebandytaktik för målvakter, hittar bra rörelsemallar för olika återkommande situationer, vart, hurdana och hur födds alla hot för målvakter? Vem är den fystränaren som sätter sig in i ib-målvaktens fysik och tar fram en hel träningsprogram för ib-målvakter? Vad och hur borde man egentligen träna som mv att få ut största nytta? Och skulle det va så fel att bara slipa teknik, rädda bollar, träffa andra elitmålvakter, snacka och bolla idéer, göra några “off-ice” -pass under några dagar under sommarträningsperioden?

Min sömnrytm har gått åt helsike. Tack fotbolls-VM. Och sena träningar. Tur att jag har semester ett-två-tre-tre och halv veckor till..!


Knowledge is power

Äta frukost, läsa tidningen och gå lägga sig igen. Lyx. Varför borde man göra så mycke alltid? Visst är det skönt ibland vakna igen vid två, äta lunch, ta en kopp kaffe och inte göra så mycke?

Lillebrorsan började i lumpen i måndags och dom hade familjdag igår. Jag var där med brorsan och kidsen. Det var spännande ta ett litet varv i Santahamina, även vi fick bara se en liten bit och fick inte gå runt hur mycke som helst. Brorsan berättade att tre första dagar dom hade lärt att städa, bädda och stå i rad. Och han är sönder, mest mentalt, inte för att det är lumpen utan pga idioter som finns där. Dom har en kille i deras tolvmannarum som inte kunde sätta skosnöre rätt, som orkar inte lyssna, som fattar inget och är “klassens clown”. Tur att brorsan är inte den enda som vill kasta honom ut…

Jag kan tänka mig hur mycke lillebrorsan lider av sånt, han behöver klokt sällskap som kan prata brett och djupt om vad som helst. Jag kan bli lite frustrerad ibland om jag inte har haft chansen att grubbla intressanta ämnen tillräckligt ofta, och mitt behov för sånt är en bråkdel av brorsans behov. Och han svärde att han gjorde det största misstag man kan göra där. Han råkade visa att han vet lite för mycke om allt. Helveteshelveteshelvete, efter tre dagar vet alla hans namn och han har fått höra några “REKRYT KOKKONEN! Vill du föreläsa om ämnet!?”, “REKRYT KOKKONEN, ska du vidare till Information-kompani?!” osv. Stackars. *Krhmidiotkrhm* Knowledge is power, use it wisely.

Men samtidigt är jag lite avundsjuk och undrar varför folk har så svårt i lumpen. Du har all inklusiv, väldigt go mat minst fyra gånger/dag, hälsosamma rutiner, du behöver inte oroa för något speciellt, och dom har tydligen jäkligt bra omständigheterna för egen träning. Dom har flera gånger i veckan tillgång till gymmet, simhallen, fotboll, basket, innebandy, badminton, klättring, spåret och desto mer du tränar på egen tid, desto mer semesterdagar får du. 347 dagars mångsidig träningsläger. What’s the problem?

20140712_120700

Jag var resten av dagen och kvällen i Järvenpää som barnvakt. Fanny hade en jädrans fart hela dagen och hon var inte still en enda sekund. Och man måste pilla på allt. Verkligen allt, och hon vet att hon får inte göra det eller det, och hon gör ändå. Hon går och pillar blommor/spis/grill/dator/kaninen/hunden…. och efter man har sagt “Fanny NEJ, du får inte röra dom” tar hon ett steg bakom, ler och svarar “Manni bara står här” och när man själv kollar åt andra håll, ser man att hon tar några smygsteg tillbaka, handen går sakta mot objektet och hon kollar att vi ser vad hon gör. Hon börjar lära sig även att om det är en som börjar då “Fannyyyy..!” är det inte så allvarligt och om det är tre som ropar högt och samtidigt “FANNY NEJ!” då ska man använda fötter och försvinna fort. Vilken klurig tjej.

Efter ett tag blir man trött på “Fanny NEJ!” kommandot och slänger henne på trampolinen och stänger henne in. Hon springer två-tre varv runt trampolinen och slänger sig mot “väggen” och skrattar som en galning. Om och om igen. Undrar hur länge hon orkar om man inte skulle tvinga henne äta eller sova i jämna mellanrum? Tur att hon ändå är ganska bra att sova. Bar henne i sängen, släckte, sa godnatt och tog två andetag och hon somnade. Tydligen inte lika lätt varje gång, lucky me!

20140712_161703_10[1]


Äggröra

“Äggröra… ÄGGröra! ÄGGRÖRAAAAA!” Det hördes klart och tydligt vem som ville äta frukost i morse. Brorsan lämnade Fanny hit när han åkte till jobbet och hämtade henne efter jobbet. Jag orkade lyssna en halv timme “äggröra och keso”-monolog i sängen innan jag gick upp… Äggröra och keso är tydligen The Frukost och den frukosten jag också fick idag.

Det är sjukt hur bra minne en tvååring har. Om man lovar keso till efterrätt, måste man också se till att det finns. Morsan lovade till henne att efter eftermiddagstupplur kan vi leka med vatten ute på terassen. Jag vaknade till när hon slängde badrums dörr och började leta efter badkar och ropar “FAMMOOOO HJÄÄÄLP MIG, jag vill ha vatten!” Där satt hon och var väldigt nöjd.

amme

 

Kollade Brasilien – Tyskland igårkväll. Eller första 70min och gick och la mig efter det. Det måste var helt sjukt att stå där med 60 000 andra på arenan och sjunga Brasiliens nationalsång. Jag fattar ingenting om fotboll, jag kan själv knappt träffa bollen, men även jag hade varit bättre än Brasiliens försvar. Det är helt helt sjukt att spelarna som är proffs och lever fotboll kan tappa bort allt inom några sekunder. Såg ut att någon hade rensat hårddisken och glömt installera om programvaran. Hur blir man så pass ställd att det går inte göra något? Varför får man sådan panik när spelet är ändå precis det samma, bollen är rund och killarna på plan är bland världens bästa? Borde man inte veta att spelet är precis det samma som alltid förr? Gör det du gör alltid, och lita på ditt eget spel. Stå rätt på banan, håll i bollen och ge en enkel pass till killen bredvid.

Hoppas kvällens match blir lite mer match. Jag hejar inget lag och vet inte riktigt vem borde vinna. Känns att Nederländerna har en duktig coach, men jag gillar inte spelarna som filmar och fiskar för straffar. Varför kan man inte bara koncentrera till det viktiga, utan måste slänga sig efter varenda kontakt? Känns det inte lite dumt när du dyker den 57. gånger, vispar armar, gapar som ett litet barn och ingen bryr sig om?

Gnäller inte att det är varmt och sommar, men kul träna när det är fortfarande +26C kl 21:00. Man borde träna tidigt på morgonen eller jätte sent på kvällen om man vill överleva. Ikväll ska jag dock ändå vila och ta lungt. Man blir så slut i kroppen när det är så varmt dygnet runt. Känns att kroppen är som kokt pasta…


Prrhh

Fyfan vilken huvudvärk jag har haft hela dagen. Jag har ätit, druckit, sovit, tagit två värktablett och fortfarande finns huvudvärket kvar.

Har varit hela veckan på stugan och egentligen inte gjort någonting alls. Tänkt flera gånger skriva något och varje gång jag har kommit så långt att jag tar fram datoren slutar internet funka. Ibland funkar nätet utmärkt och jag lyckades även se två hela fotbollsmatcher och ibland funkar den inte alls. Men tydligen man klarar sig väldigt bra utan internet, dator och mobil. Även om det bara regnar, regnar, åskar, regnar, regnar…

Äntligen kom första delen av femte “Game of Thrones” -boken på finska. Jag har fortfarande kvar en bit i den fjärde boken som har varit ganska trögt att läsa. Kanske därför att jag är inte så förtjust att läsa bara om Cersei, Jaime och Brienne. Men eftersom den femte boken står i kön, har man haft lite mer motivation. Slutet av fjärde boken har dock varit lite mer intresserande än början. Det har börjat hända lite mer. Snart, snart.

Iblan undrar jag varför jag föddes i denna familjen och vad jag har gjort att tjäna mina släktingar. Jag var en vecka på stugan och jag bestämde ganska fort att jag orkar inte ens börja göra något, när man ändå måste varenda jävla gång diskutera, motivera och förklara att det här MÅSTE göras och att ja, det är jag som kan göra det. Och sakerna som är på bordet är typ flytta tvättmaskin till bättre ställe, reparera vägen efter flera veckors regn osv. Om takfilten har gått sönder och brädan där under är mjuk, det måste göras någonting åt saken. Men nej, när man säger att jag kan inte reparera taket, vi måste anlita någon som kan “det finns ingen… det finns ingen som gör sånt…”.

Det går inte ens snacka om såna saker som gallra skogen eller bygga ny bastu.  Alla byggnader behöver repapering men “det finns ingen som gör det”  och när man tar fram olika förslag är det inte bra. Spelar ingen roll vad man gör, är det inte bra. Nuvarande bastun är livsfarlig och den kommer helt enkelt rasa ner nästa gång det snöar lite mer. Vet inte vad det måste hända innan man får göra någonting åt saken? “Om jag ser inget, finns det inget. Om jag fattar inget, behöver jag inte göra något.” Jag blir bara så ledsen när man ser att snart kommer det inte finnas kvar något. Varför måste man har så jävla tjock skall, man vill hålla fast i det förflutna och inte förstå att man kan inte bara sitta stilla och hoppas ingenting ändras? Eller att man är helt enkelt så jävla dum att man staplar ved framför en dörr som finns där därför att man måste kunna öppna dörren. Eller om vatten stiger och bryggan sitter inte längre fast, sätter man en snöre i träd istället för att dra upp stolparna och sätta fast dom igen. Men nej, man kan inte få allt.

Farfar dog i slutet av februari och boupptäckningen efter honom borde ha gjorts redan länge sen. Den första deadlinen var i början av juni och farbror lyckades inte fixa det innan deadlinen. Han fick tre månader extratid och vi har några gånger frågat att när är det och hur går det. Han vet precis och exakt att lillebrorsan börjar sin militärtjänst i morgon och att jag åker hem i slutet av juli och att vi vill delta. Och vad gör han, javisst, bestämmer en dag när varken jag eller lillebrorsan är tillgänglig och även morsan som lovade att hon går istället för oss, är inte hemma. Är det något vi inte vet? Vad fan håller han på? Är vi så stor hot att han vill inte att vi är på plats? Vi vet inte ens om farfars aska är någonstans. Farbror sa i begravningen att han informerar oss när han gör någonting åt det så att vi har möjlighet att vara på plats. Vi har inte hört någonting, och det har redan gått fyra månader, men helt plötsligt fanns det farfars namn i gravstenen? Kan undra var är farfarn då? Är farfarn där? Om så, varför vi vet inget? Om inte, var är han då? Varför jag fattar inte vad frågan är?

Kanske det är bara jag, men what the f* is wrong with this world..? Är det bara jag som är omgiven av svåra människor eller är jag själv någon supermänniska som tycker att nivå “vanlig” är verkligen “vanlig” och inte “omöjligt, omänskligt jobbigt uppgift”. Varför människor har så svårt ta hand om sitt liv, göra sakerna som måste göras, även dom jobbiga. Jag kan inte kräva att folk har sunt förnuft eller dom har lite koll på ordet “logik” men varför jag hittar inte dom som har det? Sina vänner kan man välja, men vad gör man då släkten är stort sätt rutten? Säger upp kontraktet och “jag är inte längre delaktig i det här”? Varför mina största problem kan inte va “jag har inga skor som passar min klänning” eller att “det regnar och jag kan inte sitta på terassen och dricka Norrlands Guld” (som förresten går beskriva bäst med “dricka sand”)?

Prrrhh… Tur att jag har lovat gå springa lite intervaller med kompisen min. Om inget annat så får jag skratta åt hans dåliga skämt… Och fä lite sol i bleka ansiktet.