Hemma

Vad skönt att för ens liten stund kunna känna sig varm rakt genom. Sitta i bastun en stund och tina efter man har frysit ihjäl sig i flera dagar. Behöver inte undra varför bastun uppfanns i första början i den mörka, kalla norden med en evighets lång vinter…

Jag tar semester, bara för att kunna åka till jobbet. Åkte till jobbet igår med morsan. Helt plötsligt morsan frågar att ska vi inte äta nått. “Vadå?” Klockan är halv ett. Vart försvann tiden? Jag har ändå inte gjort något särskilt speciellt heller. Förutom att jag försökt påbörja/fortsätta arbetet med Muminhuset som stått 15år och väntat att någon skulle göra något. Jag fixar och strular och försöker få gjort något smart. Renovera huset så som det hade byggts från början. Efter jag har fått allt ihop och limmet har börjat torka och man har hunnit inse att det är inte alls bra, sätter man ner sig först då och börjar fundera vad man borde ha gjort istället. Varför inte kunna ta den 15min innan man har använt halva dagen och limmat fast allt? Försöka sätta ihop en åtthöring pyramid utan någon stödstruktur är ju helt värdelöst…

Materialet huset är byggt av är också sånt som inte finns längre, så man kan inte heller bara bygga nytt. Bara försöka få alla delar isär och försöka hålla dom hela. Lyckades med en del, resten får vänta nästa gång. Nu vet jag åtminstone hur jag ska renovera huset så att det blir rakt, snyggt och hållbart. Men man är så dum när man kan inte bara fundera i förväg innan man springer iväg och bygger snett. Kanske man lär någonting och börjar från rätt håll nästa gång?

Åkte förbi en kund på vägen hem från jobbet. En konstnär som gör sjukt snygga konstverk av stål. Vi besökte hans ateljé och man bara står där, blir fascinerad och avundsjuk. Tänk om man kunde ha en egen ateljé med skissbord i ett hörn, en vägg fylld med skissmodeller, färdiga konstverk hängandes från taket och väggar, redskap, material… Hans stålkonstverk har otroligt fina, mjuka böjda former och han visade en miniatyr av en konstverk som är 5m hög, väger en ton och är gjort av 12mm stål. Tänk vilket jäkla fabrik och maskiner man ska ha när man ska böja 12mm 3x5m stål till en mjuk, smooth kurva..? “Jag har en duktig kille som manglar stål.” Japp. Tänk vilket jäkla kraft man behöver att kunna mangla en tons stålskiva..?

Vet inte riktigt vad man borde tänka när en halvbekant beskrev mig till en “läskigt starkt människa”. Inte fysiskt stark, utan mental starkt. Så starkt att man skrämmer skitet ur folket bara genom att vara. Är det därför folk trivs inte med mig eller vågar inte umgås med mig?

Gjorde ännu en liten tåg-äventyr när jag åkte till brorsan imorse. Sitter en halvtimme i tåget och känner att man sitter i en Suomi-film. Man passerar förbi folk och gamla, slitna hus där folk har sina slitna, kära hem. Åker till sitt jobb, kommer hem, gör sina saker och börjar om på morgonen. Folk som lever ett helt vanligt liv, utan något större. Känns att det är en helt annan värld. Känns att det är så overkligt. Hurdant liv man skulle själv vilja leva? Hur livet skulle bli efter man slipper prestera och utmana sig själv hela tiden? Hur skulle livet vara när man kan sakta ner och leva ett vanligt, tråkigt liv? Klarar man av det? Hittar man sig själv sittandes på soffan och önska mer adrenalin och stress i kroppen? Eller skulle man hitta sig själv njuta av saktare liv där man hade tid att sätta ner sig, skissa, skapa, fundera, bygga?

Kom till Järvenpää och gick in i huset. Först får jag en hund på mig som släpper mig inte nånstans. Så fruktansvärt jäkla hyperaktiv varg som bara springer i fötter och vill att man ska klappa henne. Tyckte jag klappade ett bra tag och visade kärlek och tänker att jag ska gå hälsa andra. Nope, hundjäveln lägger sig tvärsöver golvet och tycker att jag ska klappa lite till. Hon höll på sådär typ två timmar. Varenda gång jag rörde på mig, har jag en hund som vill få liten klapp på mage. Snart fick jag även två snoriga ungar som första halvtimmen i otakt ropar “Liisa kolla! Liisa kolla! Liisa kolla!”

Och visst är det mysigt när båda vill sitta i famnen och vi ska läsa böcker tillsammans. Även om jag blev trött på att läsa samma tre böcker om och om igen. Pippi-boken, Mumin-boken och Den Stora Bilboken. Om och om igen. “Jag är rädd för Mårran! Du får inte läsa om Mårran!” Byter bok och den mindre som enligt dagisfröknar kan inte prata ropar “Brandalarm! Brandalarm” varje gång han ser en brandbil. Ger man lite lugn och ro till han, så kan han prata hur mycke som helst. Jag vill inte hellre prata i sällskap jag inte trivs och känner mig otryggt, så jag förstår helt varför han vägrar att prata på dagis. Fick också läsa en riktig Pippi-bok till Fanny. Med första försöket låg hon nästan en halv timme på soffan och lyssnade när jag läste till henne. Resten av gångar hon ville läsa den boken, var det hon som bestämde vilka sidor jag fick läsa. Och som en rastlös hamster så hann man läsa aldrig mer än några meningar innan det blev en ny sida. Lite hackigt och osammanhängande.

Man märker att det ungarna vill är att man bara ger sin tid för dom. Att man kollar när dom apar i sitt rum, eller att man sätter sig ned med dom och läser. Tror jag fick läsa flera timmar i dag för båda. Varför man köper barnen massa saker och lär dom att sitta framför tv:n och lär dom att bli mutade på fel sätt, när det skulle helt enkelt räcka att man sätter sig ner på barnens nivå lite då och då?

Undrar också varför Fanny frågar mig alltid och flera gånger “varför kom du hit till oss? Varför är du här?” eller när vi skypar “Varför ringde du till mig?”. Svaret “därför att jag saknar dig” är inte giltig och får alltid tillbaka “Nähä! Varför kom du hit?” Vad är hon efter? Varför hon tycker att det måste finnas något annat bakom det att jag är där och vill leka ovh va med henne? Varför hon ifrågasätter min närvaro så kraftigt?

Måndagsglädje

Man känner sig aningen dum när man efter tre år inser att jag har missat hälften av en av mina favoritalbum. Av någon anledning har jag endast 5 låtar på datorn från God Is An Astronauts A Moment of Stillness. Man har ju bara accepterat att det är en kort album. Sitter på jobbet, har det allmänt förjävligt och lyssnar musik från youtube. Helt plötsligt hör man bara någonting som skall inte vara där, någonting man känner igen även om det är något man aldrig (?!) hört tidigare. Visst innehåller albumet 9 låtar och jag har missat fyra sista. Konstigt att man har inte ens lyckat plocka upp dom låtar när man kör random listor på youtube lite då och då. Det som är bästa är nog det att dom där fyra sista låtar är minst lika bra som fem första! Undrar hur mycke annat jag håller på att missa av mina favoriter jag tror jag har stenkoll..?

Fyfan vilka as dagar det har varit senaste tider. Känns att man kommit i det negativa flowet och kommer inte riktigt ur. När någonting verkar gå ändå bra, så får man snart bara blöt handduk på ansiktet. Back in the mud…

Oj vad jag kommer ångra mina löprundor. Sprang i söndags efter matchen, och sprang halv timme lyktstolpe-intervaller igår kväll. Äntligen, äntligen hann jag springa det nya spåret som bara dök upp ett tag sedan i skogen på P18. Nya tvåa med belysning. Efter alla åren får man faktiskt springa ett nytt spår..! Men fan jag kommer varken kunna sitta eller stå på jobbet…

Tog ett spontant besök i Södervärn på vägen hem. Visste att Endre har träningstider på måndagkväll men visste inte vilka lag som har tiderna. Går in i hallen och blir bemött två ytterst pratglada tjejer som håller på att klä på sig målvaktsutrustning. “HEEEEEEEJ!! JAG VILL GE DIG EN KRAM!! Har du några tips? Kan du kolla oss? Vet du jag gjorde en sån här förflyttning på match i helgen! Och jag har tränat med en sån där reaktionsboll jätte mycke!” Man kan liksom inte var sur och förbannat efter sånt där. Ett glädje som sprids och fastnar och man inser vilken glädje idrott kan skapa i små människor. Och visst är enkelt när det helt enkelt räcker att man lyssnar 5min två automatvapen som hypar om räddningar och förflyttningar och allt mellan himmel och jord. Till slut får man dra dom ner på marken och fösa ner till plan.

Börjar förstå så småningom vilken uppfostring man har fått under mina år i Endre. Handlar inte endast om att bli en bättre målvakt och innebandyspelare, men att man får så sjukt mycke mer på köpet när man har fått umgås med människor som är bra på människor. Hade en diskussion ett tag sedan att jag har lagt hela mitt liv på att stoppa bollar. Känner att jag har inte gjort något annat med mitt liv, det enda jag har på livets CV är målvakt som aldrig vunnit något. Och hur mycke man får nytta av det under resterande del av livet att jag är bra på att va på vägen? Inte särskilt mycke. Men det är det osynliga man förhoppningsvis kan få nytta av. Ledarskap, kommunikation, hur man ska prata med människor att få dom följa en. Hur man ska få folk lita på sig själv och andra runt om kring? Hur kan man vara en bra ledare, tränare, chef? Hur kan man föra vidare det man själv vet och kan?

Tror jag gjorde ett nytt rekord igår. Pratade i telefon (på svenska) och öser på aningen frustrerad och irriterad. Mitt i nånstans inser att fyfan vad fort jag pratar. Tror jag har aldrig pratat så fort på svenska. Samma tempo jag ibland pratar på finska när jag får prata utan att jag behöver tänka till vad jag säger. “Nu får du avbryta. Du pratar snart finska.” Yeah, I got the point…

 

“Från historien lär vi att…”

Vaknar till kort meddelande från brorsan: “Läs nyheter”. Kommandot gick… Sex terrordåd mot vanliga människor med syftet att skräcka och göra illa. Under eftermiddagen har Isis tagit ansvaret för attackerna och det lilla man har följt och lyssnat, så är det många som tycker att det är en välstrukturerad organisation som står bakom attackerna. Samt att en vanlig människa klarar inte av sådant blodbad, utan man måste ha någon krigsvana… Vad är det för folk som smyger bland oss alla vanliga? Snälla världen, vad håller du på?

Återigen, funderade i veckan med brorsan att vad är bakom allt oro i världen. Egentligen hela 1900-talet och 2000-talet har det varit pågående krig och oroligheter i östra Europa, Mellanöster och Afrika. Tack ni puckon som levde på 1800-talet och delade Afrika och öster med en linjal. “Det här är mitt och du kan få det där.” Behovet att äga och styra andras egendom på ett väldigt egoistiskt sätt. Hur skulle livet var i Afrika om dom hade själv fått bestämma gränserna mellan nationerna? Hur skulle det se ut i Mellanöster om västmän hade inte blandat i sig i deras affärer?

“Från historien lär vi att från historien lär vi absolut ingenting.”

Funderat redan flera veckor att jag kanske borde gå shoppa lite nya kläder. Aldrig sugen för det och känns bara jobbigt. Paniken börjar också så småningom smycka in i tröjan inför bröllopen jag ska till i början av februari. Tiden börjar ta slut, eftersom jag behöver typ ett halvt år att hitta bra kläder.

Gjorde en spontan runda i stan och fick åka hem efter två affärer och 1500kr fattigare… Hittade en riktigt bra och snygg outdoor-jacka från North Face som var som skräddarsytt till mig. Hade nog inte köpt med ordinariepris men fick den med -50%. Hittade även en bra jobbtröja och en lite finare topp som kan vara en bra alternativ för bröllop, ifall jag inte hittar något annat. När man inte letar efter något, och behöver egentligen ingenting, då gör man visst bästa köpen.

Varför fortfarande stöter man på följande alldeles för ofta: “målvakten hade inte en chans att rädda situationen”? Varför accepterar man att det är mål även om bollen inte ens är ännu i målet? Varför ger man upp situationen när man faktiskt kan fortfarande göra något? Varenda skott kan räddas, och målvakten kan gå ut som vinnare från vilken situation som helst, oavsett vad det är för något. Handlar om att välja rätta verkytg för varje tillfälle. Visst är andra situationer svårare än andra, men alla har en lösning. Varför nöjer man sig då och låter motståndaren peta in bollen på bortre stolpen utan att ens försöka rädda skottet? Hamnar man i situation där man inte längre kan göra något, så har man väl gjort något jätte fel i läget innan?

Man blir så ledsen att kolla på målvakter som ger upp mitt i situationen. När man inte ens försöker rädda upp situationen och försöka fixa felet man har gjort. Många hade nog tänkt att “shit I’m screwed” och kollat bredvid, men så länge bollen/pucken är inte i mål så varför inte försöka göra något? Det är väl det där -> som är skillnaden mellan bra och bästa? Kunna rädda läget även om man har gjort något (allt) fel? Att ha attityden och viljan att försöka rädda så länge chansen finns?

Skräckpropaganda

Kollade en riktig skräckfilm imorse. En dokumentär om flyktningskrisen i Europa. En dokumentär som visar något annat än ensamkommande barn och kvinnor som flyr ett hemskt liv. Hela 20min undrar man om det verkligen är sant. Läskigt hur människorna beteer sig, dom som är på flykt, myndigheterna, politikerna. Det som händer i den stora massan som rör mot väst varje dag. Alla saker har två sidor, men känns att i det här finns det endast ytterst svart och ytterst vit sida och ingenting där mellan. Det som skrämmer mig mest är den där lilla kommentaren “största delen av människorna är unga män i sin bästa ålder och i formtoppen av sitt liv.” Sedan har man ju full förståelse för dom som flyr Isis och Taleban mm och vardagen där man kan bli dödad när som, men vad allt finns under ytan? Vad allt kommer Europa får “på köpet”? Börjar undra om det är Isis plan att ta över världen… Sprida sig runt världen och när kommandot går…

Diskuterat ganska mycke senaste tider men brorsan om ämnet. Hur svårt det är att hitta information (nyheter) som inte innehåller propaganda. Det blir en vriden verklighet oavsett vad man läser eller kolla på. Har man ingen filter på själv blir man lätt blind och lurad. Vi som ändå gillar ifrågasätta och grubbla såna här ämnen har svårt att hålla sig på banan, hur är det med dom som inte har kritiska glasögon på sig utan köper lättare det som skrivs eller visas på nyheter (eller “nyheter”)? Det är något jäkla på gång i den här världen… Man kan bara hoppas på att man slipper förödelsen…

Jag är ganska glad att nuförtiden jag kan hålla hyfsat bra kontroll över mig själv och kan se till att inte bli så förbannad och frustrerad att det dippar över. I onsdags gick det bara inte. Så fruktansvärt hemskt när man kommer till träningen och varken kroppen eller huvudet funkar. Skotten gör jätte ont, vad man än gör så blir det fel. Den gången man faktiskt lyckas läsa spelet och inse att jag borde va där, kroppen lyder inte alls. Och givetvis är det en spelträning där man möter en Anna och en Corin som är på hugget. Kunde lika bra hugga en kniv i hjärtat och vrida ett varv varje byte. Till slut man vill bara börja gråta och skrika och sparka något sönder… Tur att man har också lärt sig att släppa skiten och börja på nytt. Har jag varit dålig idag, finns det absolut ingen mening vara dålig även imorn.

Vi har en funktionsbrevlåda på jobbet. Till den lådan kommer ca. 60-100 e-poster varje dag och vi helt enkelt hinner inte handlägga ärenden i den takten det kommer in. Man skulle få sitta 8h/dag med uppgiften att hålla takten. Den här veckan har jag suttit ca. 35h och svarat på e-poster, alltså egentligen hela arbetsveckan. Idag strax efter lunch kom vi till botten och lådan låg på noll en hel halvtimme. Räknade snabbt att jag och en kollega som också suttit största delen av veckan med uppgiften har gjort närmare 1000 e-poster under en vecka. Helt jäkla galet. Och på måndag lär lådan innehålla ca. 200 nya e-poster. Man känner sig som en liten hamster i en bur. Tur att det blir två kortare och splittrade arbetsveckor så man slipper skiten åtminstone för en liten stund.

Jag blir fascinerad över min tålamod. Att jag fortfarande orkar göra samma uppgift om och om och om igen. Samtidigt börjar jag inse att jag vet alldeles för mycke. Vad man än frågar så kan jag plocka fram svaret direkt. Kanske tecken att nu är det nog. Dags att göra något annat istället. Har undrat redan ett tag hur det känns när “du vet när det är dags att sluta”. Hur vet jag det? Hur känns det när man vet att det är slut? Nu vet jag. Jag känner mig väldigt klar med mitt jobb. Jag kan bara hoppas att min tålamod sträcker till sista april när jag kan säga tack och adjö.

Hemskt när man stöter på frågor man inte kan svara på. Mitt i diskussionen slängs en “vad är hem för dig?” i ansiktet. Var hör jag hem? Vad är hem för mig? Jag har varit iväg över sex år. Jag har ett hem i Finland, men mitt liv är inte där. Jag har ett hem och ett vardagsliv på Gotland, men mitt hem är inte här heller. Det ena finns där, det andra här och jag kan aldrig få allt. Mentalt hemlös? Hur fan ska man ta besluten som ändrar livet helt och hållet? När man vet att dealen är allt eller inget, och det finns ingen mellanting? När man blir tvungen att göra en kompromis där man väljer allt eller inget.

Stoppa tiden

Skypade med mina lilla knattar igårkväll. Alldeles för länge sedan när vi sist pratade. Fanny 3år “jag kan skriva!”. Öö, ursäkta, vad? Hon har under senaste veckor hållit på att lära sig att skriva. Utan hjälp skrev hon sitt namn “AFNN”, från mall kunde hon skriva alla bokstäver rätt. Brorsan sa också att det är lite oklart om hon kan även läsa lite. Hon har ställt konstiga frågor ibland. Dom var i affären och pantade flaskor. Bredvid står en återvinning för papper. “Pappa, har vi papper?”. Kan va slump, men kan även va att hon har lyckats knyta ihop tillräckligt många bokstäver att kunna gissa rätt ord. Helt sjukt, hon är fan tre år… Undrar vilken barngeni hon är/blir?

Inte länge sedan hade brorsan vaknat mitt på natten och hör något gå sönder. Han gick upp, och hittar duon i köket. Den yngre sitter på golvet och har badat i surmjölk. Den äldre stor på stolen och håller på att tömma kylen. Senare hade dom hittat bl.a. alla tomater som någon hade smakat på. Varenda tomat. Bra med kvalitétsäkring. Frågade Fanny att vad dom gjorde. “Vi lekte!” Kan delvis förstå när brorsan förbannar att hon är kanske lite för självständigt 3-åring.

Efter jag hade pratat en stund med Fanny, kom också Ossian till datorn och ville prata med mig. “Hellou!” “Byebye!” och “Hej iita! (Liisa)”. Han, av någon konstig anledning, hade också lärt sig “lastbil”, “buss”, “moppe”, “Jesses moppe är sönder” och givetvis “chevy-van”. Frågar man vilken bil pappa kör så ska man kunna väl svara rätt: “chevy-van”.

Efter en stund så hade vi pratat allt viktigt genom. Först försvinner den ena och sedan den andra. “Ska vi säga hejdå?” -Nej! Jag vill prata med Liisa! Hon kommer, sätter sig framför datorn och bara stirrar mig. Det är väl också ett sätt att prata? Och ja, jag saknar henne precis lika mycke hon verkar sakna mig.

Tur att det är endast 2,5 veckor innan jag ska åka hem.

Gratis fylla

“Great minds discuss ideas; average minds discuss events; small minds discuss people.” Eleanor Roosevelt Tänk på det.

Shit vad jag är dålig på att skriva nuförtiden. Skulle vilja göra det, men min hjärna är helt avslaget varje gång jag skulle ha tid. Det enda man vill är att blunda och somna. Sitter på jobbet och känner att huvudet är fylld med kall havregröt. Kommer hem och känner att jag har en gjutjärnsgryta mellan axlar. End of story. Även om det har varit en lugnare 6 veckors period, känns att kroppen har inte återhämtat sig. Eller kroppen kanske, men inte huvudet. Hoppas en helt ledig helg hjälper och man får starta om åtminstone delvis.

Har börjat skriva om hamstern och fisken igen. Första delen i det nya avsnittet kom ganska smidigt, men nu har jag funderat redan en vecka om att vad är det som händer. Jag har en ny karaktär i sagan, men vet inte heller vad den står för. Jag har några idéer. Lutar mot en kaxig, sur och lite förvirrad, dement och gammal… militär kanske?

Lite spännande när i veckan svenska luftverket fick stoppa hela flygtrafiken därför att hela radarsystem slogs av. Svenska “solspecialister” säger att det finns ingen ovanlig aktivitet i solen, när samtidigt i Finland och Helsingfors folk plåtar otroligt kraftiga norrskenar tidigt på kvällen. Samtidigt var det endast svenska radar som slogs av, inte norska, inte finska, inte militärradar. Och helt plötsligt Kamrat-Putin känns inte längre sådär långsökt alternativ, när svenskorna håller på med militärövningar samtidigt. Eller om det va svensk militär som “råkade” göra något under sin övning som gjorde att man attackerade mot egna radarsystem (“)av misstag(“)? Varför inte träna på att stänga ned en radarsystem och säkerställa att militärradar påverkas inte av attacken?

Haft efter en lång “tyst” period en spännande drömvecka. Drömt varenda gång jag har somnat, och inser att min lilla hjärna håller på att grubbla saker jag inte har grubblat i det vakna livet. Vägrat slå en tanke för ämnen. Och nu attackerar undermedvetet och tycker att det är dags att börja fundera vad jag vill göra med mitt liv. Drömde en natt att jag var så in i helsikes full (väldigt ekonomiskt fylla, även om det är sånt jag undviker stort) och det enda jag ville var att jag vill spy. Jag vill spy och bli av med den hemska känslan, men det går inte. Kan inte spy. Kan inte spy ut besluten som skulle göra att jag mådde bättre..?

Vi sprang beeb tisdags och jag sov innan träning, som alltid. Då drömmer jag att jag är i Arenan och ska bara gå värma upp på spåret. Springa så att jag blir ordentligt varm innan träning. Efter ca. 200m inser jag att min målvaktsutrustning blir bly och hur jag än försöker röra på mig jag bara faller ner under tyngden. Kan inte få av matchtröjan och den bara trycker ner mig i marken. Vilken härlig uppladdning för beeb-test! Springa med den blytunga känslan i kroppen. Toppnotch. Å andra sidan, sprang 10-6 och sista ca. 15 vänder den enda tanken jag hade “mina ben känns lätta. Mina ben känns lätta. Fan vad mina ben känns lätta.” Utan min dum förkylning hade jag nog kanske klarat några vänder till… Trodde också efter beeben att jag var inte ens nära min personbästa, men tror man på sideline så är min personbästa 10-8..?! Trodde något helt annat, och kände bara i kroppen att jag kunde göra så sjukt mycke bättre…

Funderat flera dagar att vet jag längst in att jag kommer inte längre än var jag är nu? Har jag på mig matchtröjan så kommer jag inte längre på “livets spår”? Börjar det bli en börda och begränsning i mitt liv? Jag kan utvecklas (och utvecklas hela tiden) som individ, men resultatmässigt kommer jag inte längre? Jag kan jobba hur mycke som helst och bli ännu bättre, men jag kommer inte längre? Resultatmässigt är jag forfarande på samma linje än vad jag varit, vet inte, 5 år tillbaka? Hur mycke jag än jobbar och hur bra jag än är så ger det inget resultat. Har ingen chans till landslaget pga yttre förutstännigar jag själv kan inte påverka. Jag har gjort allt jag kan, och det är inte tillräckligt mycke. Bara acceptera. Jag kan inte vinna all by myself, utan jag är helt beroende hur laget framför mig spelar. Jag kan stå på huvudet och fortfarande inte få något resultat om laget framför mig kan inte prestera på den nivån man behöver att kunna vinna. Jag kan var hur awsome som helst som individ, men jag kan ändå inte påverka resultatet i slutändan?

Å andra sidan hade man väl valt göra något annat om man ville själv kunna påverka hela resultatet. Välja individsport och vara helt oberoende av andra. Vinna och falla med sig själv, ensam. Å andra sidan, skulle man nog inte stå här efter alla åren om man inte var förtjust i den individuella utvecklingen och va förtjust med den tanken att det är ingen som sätter gränser på mig. Det är jag som bestämmer hur bra jag kan va och bli, det är jag som gör eller inte gör. Sedan är det kanske lite tråkigt att det är så få som verkligen inser vad man håller på och hur bra man är på riktigt. Jag skulle ju ändå nå samma resultat genom att va 45% sämre än vad jag är, men varför nöja sig med en bekväm nivå när man kan trycka gränserna så sjukt mycke längre och ge sig själv ett större och bättre område att operera?

Hälsade på på 00-02-tjejernas träning i veckan. Att bli bemött av dom glittrande ögonen och superattityd är nog det bästa man vet. Två riktigt duktiga och arbetsvilliga målvakter som har en helt sjukt utvecklingskurva. Den ena har stått 1,5år, den andra knappt ett år. Skulle inte kunna tro det. När man ser att det finns potential och vilja, skulle man själv vilja bara ösa all kunskap över dom. Samtidigt vet man att det bästa resultatet får man genom att själv kunna upptäcka och inse, och som tränare ska man endast se till att man håller idrottare på rätt spår. Visa vart man ska och tipsa vad man kunde göra, men låta individen själv gå resan. Man blir inte bättre om det är någon annan som gör jobbet åt dig. Jag kan ge verktygen, men det är idrottaren själv som måste bygga huset. Sedan blir bygget givetvis lättare om man har rätta verktyg för varje uppgift, och det är väl det som är min uppgift?

Längtat efter hela veckan att kunna gå och göra ett cykelpass i den friska luften. Nu när man har chansen så är det disigt, småregningt och riktigt grått. Kanske jag gör det ändå och tar gymmet imorn när det skulle ändå regna ordentligt. Jag lär nog inte dö av regn och slask..?