Skräckpropaganda

Kollade en riktig skräckfilm imorse. En dokumentär om flyktningskrisen i Europa. En dokumentär som visar något annat än ensamkommande barn och kvinnor som flyr ett hemskt liv. Hela 20min undrar man om det verkligen är sant. Läskigt hur människorna beteer sig, dom som är på flykt, myndigheterna, politikerna. Det som händer i den stora massan som rör mot väst varje dag. Alla saker har två sidor, men känns att i det här finns det endast ytterst svart och ytterst vit sida och ingenting där mellan. Det som skrämmer mig mest är den där lilla kommentaren “största delen av människorna är unga män i sin bästa ålder och i formtoppen av sitt liv.” Sedan har man ju full förståelse för dom som flyr Isis och Taleban mm och vardagen där man kan bli dödad när som, men vad allt finns under ytan? Vad allt kommer Europa får “på köpet”? Börjar undra om det är Isis plan att ta över världen… Sprida sig runt världen och när kommandot går…

Diskuterat ganska mycke senaste tider men brorsan om ämnet. Hur svårt det är att hitta information (nyheter) som inte innehåller propaganda. Det blir en vriden verklighet oavsett vad man läser eller kolla på. Har man ingen filter på själv blir man lätt blind och lurad. Vi som ändå gillar ifrågasätta och grubbla såna här ämnen har svårt att hålla sig på banan, hur är det med dom som inte har kritiska glasögon på sig utan köper lättare det som skrivs eller visas på nyheter (eller “nyheter”)? Det är något jäkla på gång i den här världen… Man kan bara hoppas på att man slipper förödelsen…

Jag är ganska glad att nuförtiden jag kan hålla hyfsat bra kontroll över mig själv och kan se till att inte bli så förbannad och frustrerad att det dippar över. I onsdags gick det bara inte. Så fruktansvärt hemskt när man kommer till träningen och varken kroppen eller huvudet funkar. Skotten gör jätte ont, vad man än gör så blir det fel. Den gången man faktiskt lyckas läsa spelet och inse att jag borde va där, kroppen lyder inte alls. Och givetvis är det en spelträning där man möter en Anna och en Corin som är på hugget. Kunde lika bra hugga en kniv i hjärtat och vrida ett varv varje byte. Till slut man vill bara börja gråta och skrika och sparka något sönder… Tur att man har också lärt sig att släppa skiten och börja på nytt. Har jag varit dålig idag, finns det absolut ingen mening vara dålig även imorn.

Vi har en funktionsbrevlåda på jobbet. Till den lådan kommer ca. 60-100 e-poster varje dag och vi helt enkelt hinner inte handlägga ärenden i den takten det kommer in. Man skulle få sitta 8h/dag med uppgiften att hålla takten. Den här veckan har jag suttit ca. 35h och svarat på e-poster, alltså egentligen hela arbetsveckan. Idag strax efter lunch kom vi till botten och lådan låg på noll en hel halvtimme. Räknade snabbt att jag och en kollega som också suttit största delen av veckan med uppgiften har gjort närmare 1000 e-poster under en vecka. Helt jäkla galet. Och på måndag lär lådan innehålla ca. 200 nya e-poster. Man känner sig som en liten hamster i en bur. Tur att det blir två kortare och splittrade arbetsveckor så man slipper skiten åtminstone för en liten stund.

Jag blir fascinerad över min tålamod. Att jag fortfarande orkar göra samma uppgift om och om och om igen. Samtidigt börjar jag inse att jag vet alldeles för mycke. Vad man än frågar så kan jag plocka fram svaret direkt. Kanske tecken att nu är det nog. Dags att göra något annat istället. Har undrat redan ett tag hur det känns när “du vet när det är dags att sluta”. Hur vet jag det? Hur känns det när man vet att det är slut? Nu vet jag. Jag känner mig väldigt klar med mitt jobb. Jag kan bara hoppas att min tålamod sträcker till sista april när jag kan säga tack och adjö.

Hemskt när man stöter på frågor man inte kan svara på. Mitt i diskussionen slängs en “vad är hem för dig?” i ansiktet. Var hör jag hem? Vad är hem för mig? Jag har varit iväg över sex år. Jag har ett hem i Finland, men mitt liv är inte där. Jag har ett hem och ett vardagsliv på Gotland, men mitt hem är inte här heller. Det ena finns där, det andra här och jag kan aldrig få allt. Mentalt hemlös? Hur fan ska man ta besluten som ändrar livet helt och hållet? När man vet att dealen är allt eller inget, och det finns ingen mellanting? När man blir tvungen att göra en kompromis där man väljer allt eller inget.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s