Monthly Archives: February 2015

Walking dead

Fy fan vilken jävla vecka som tar aldrig sluuuuuuut. Efter den sämsta måndagen tänkte att det finns inte en chans att det kan bli sämre, men helvete också… Lika bra att hoppa ner till gropen, krafsa lite sand på och vänta att veckan rinner iväg. Kan bli bara bättre..? Åtminstone blir jag inte längre förvånad om det blir sämre…

Vaknade igår från min powernap fruktansvärt förbannad. Kändes att man kokade inuti av frustration. Tog några minuter innan jag kom på vad som hade hänt och förstod min frustration när jag kom ihåg att jag försökte skriva sms med min pulsklocka. Av någon anledning var det ytterst svårt och komplicerat även i drömmen när man har två knappar och gränssnittet är inte gjort för text. Inte konstigt om man tappar tålamodet efter ett tag… Feeling of the week.


Error

Fyfan vilken jävla dag. Börjar dålig, får en ännu sämre sväng. Om jag hade haft lite snabbare hjärna eller liten del av Corins temperament hade en härlig människa fått ett armbåge i ansiktet. Denne människan kan tacka sina gudar att jag sovit endast 5h och hade lite diesel kvar i kroppen. Sämst är nog att man kommer hem från träning lika sur man var innan…

Dagen är ändå inte helt bortkastad och vilken lycka kunna plocka bort tisdagens 5:45 från min veckolarm. Lycka med en sovmorgon, kan ta en lugn frukost och inte behöva åka nånstans. Nää, bäst är nog att jag behöver inte jobba.


Hyvä Setä-Keijo

Hyvä Setä-Keijo,

Tässä muutamia ajatuksenalkuja siitä, miltä tarina voisi näyttää. Kuten kuvista tarkka silmä saattaa huomata, niin ilokseni kehityn hamsterin ja kalan piirtämisessä joka kerta ja näin ollen lajit käynevät läpi jonkin moisen evoluution kevään aikana. Ehkäpä joskus näiden pohjalta raapustelen lopulliset kuvat, kirjoitan tekstin lopulliseen muotoon ja yhdistän niistä ah niin sielujamme lohduttavan kuvakirjan. Lupaan lahjoittaa teille omakätisesti signeeraaman ensipainoksen, jonka toivon näin ollen pääsevän sydämelliseen ja ymmärtäväiseen kotiin. Toivon teiltä kärsivällisyyttä lisäkuvia odotellessa, mutta toivon ja uskon, että löydän aikaa ja ahdistusta kuvien luomiseen myös jatkossa.

7

5

4

3

2

6

1


4 dagars veckor

Ibland kan man va rätt nöjd över sina idéer. T.ex. med en idé att använda alla vårens semesterdagar till att va ledig åtta tisdagar framöver. Fick beviljad min semester och måste bara vänta tills imorn att jag får bekräftelse att hur många semesterdagar jag har officiellt. Enligt mina räkningar borde det va nio.

Detta alltså innebär att jag gör fyra dagars arbetsveckor våren ut! Och kan va ledig mitt på veckan. Får en sovmorgon, kan träna ett extrapass. Eller va ute när det fortfarande är ljust. Slipper fundera när jag hinner tvätta, handla och laga mat efter helgens resor. Känns rätt så bra plan. Vilket även betyder att man kan va 20% proffs resten av säsongen.

Satt på fikabordet och var glad över min semesterdagarna. “Varför? Varför tar du ut dina dagar? Du skulle ju få bra betalt av semester du inte tar..?!” Jag bryr mig inte om pengar, jag struntar i helt om jag får 500kr eller 1500kr av mina oanvända semesterdagar i maj. Jag måste va jäkligt konstig människa när jag har ingen behov att håva in kronor. I min värld en ledig tisdag är mycke mer värt än några hundralappar i maj. Och skulle ändå inte göra någonting med extrapengarna jag skulle få…

Bestämde här om dag att i fortsättningen kommer jag ha min årsemester i februari att slippa den här jävla månaden. Va ledig och sticka iväg för två veckor bara att slippa eländet. Hemsk, hemsk månad. Värre än november för mig. Trött som döden när man samtidigt kan inte riktigt sova. Vakna först 00:50 och tycka att nu har jag sovit tillräckligt och när man lyckas somna om, vaknar man tio över fem. Sånt får man betala senare med dubbelskatter…

Fyfan vad frustrerande sitta på jobbet och försöka jobba när systemen och datorer vill inte samarbeta. När det andra systemet funkar, vill det andra inte göra något. Toppen humör när det andra systemet äntligen fungerar, börjar det andra hacka, snurra runt och hålla på med allt konstigt. Och sedan ploppar det upp en ruta “Programvara måste installeras” och allt, ALLT bara stängs ner utan varning. Riktigt kul att sitta och skriva en lite längre e-mail och *BUFF*. ÄÄÄÄÄÄÄäääääää….! Allt försvann. Det kan bara bli bättre. Och alla har sina dåliga dagar, även datorer tydligen.

Men det som är sant är att papper och penna slutar aldrig fungera. Och har man skissat eller skrivit ner något, kan det inte bara försvinna. Funderade efter lördagens strömavbrott att hur lätt det egentligen skulle va att handikappa hela samhället genom en liten webattack. Kollade en TED-tal här om dag om internet och att man kanske borde ha ett plan-B i fall det skulle hända något med world wide web. Speciellt när all verksamhet vill göras webbaserad och egentligen allt redan är uppkopplat till internet på sätt eller vis. Det hade hänt någonting i april 2013 då helt plötslig all världens internetaktivitet routades genom Kina. Kinesernas offentliga svar var att av misstag hade dom ändrat lite routingrutiner och hoppsan. Upp till var och en vad man ska tro. Och om man lyckas göra något sånt av misstag, så vad kan man göra med flit egentligen?

Att flytta till Sibirien och börja odla lökar är ändå inte helt dum idé. Man skulle överleva strömavbrott och internetkollaps utan att ens märka något.

wpid-img_20150219_062307.jpg


White Walkers

Gjorde det största misstaget för länge igår kväll. Satt hemma förbannad över matchen och tänkte att jag kan väl lika bra slänga mig i sängen och läsa en stund. Har läst väldigt sparsamt The Dance with Dragons (andra halvan av femte delen av Game of Thrones), och nu hade jag kanske 150-200 sidor kvar. Efter några första böcker och säsonger blev det ganska tydligt att författaren är hemsk människa som dödar alla huvudkaraktärer och alla goda människor i boken. Även om man vet detta och man vet att någon kommer dö snart, blir man helt förstörd när det sedan inträffar. Nej, NEJ, nej! Jag blir så arg när fel folk dör och dom onda och hemska fortsätter leverera. Och att man slutar boken där den slutar är inte heller rätt..! Vilken hemsk, hemsk människa G R. R. Martin är. Man får inte göra så…

Och ändå, även man är så arg, frustrerad och besviken på boken måste man få veta vad det kommer hända. Kan inte sluta läsa… Skriv för fan så att vi få läsa två sista delar också. Jag är inte alls förvånad om det inte kommer finnas någon happy ending i den här serien. Vintern och white walkers kommer, fäller muren, dödar alla, erövrar världen och alla sjunker i det eviga mörkret. Eller sedan kommer drakarna som eldar upp hela kungariket och dom gör boet i Kings Landning och tar över världen.

Kommer bli jäkligt kul arbetsvecka när ryggen låter mig inte sitta längre än 30min och knän gillar inte alls att jag står. Fått igen ett jädrans ont blåmärke in i knät. Så trevligt att när man annars skulle va problemfritt får man ett blåmärke som ställer till det som fan. Det går inte ens ”tejpa bort” blåmärket med kinesiotejp när man inte kommer åt det. Livet suger. Och jag börjar tydligen bli gammal när kroppen inte klarar av 6 innebandypass/vecka. Jag vill få en ny kropp. Tack.

Måste börja sätta press på mig att fixa texten (och allt annat) till slutspelsbloggen. Haft tanken redan flera veckor men det är lätt att skjuta upp saken man inte har någon måste eller deadline för det.

Räknar aldrig något, men max 51 dagar kvar. Förhoppningsvis lite mindre. Och fyfan vad man kan längta efter att va ledig. Väntar bara att februaris lönespec blir klar och jag får mina nya semesterdagar. Om jag har räknat rätt borde jag få 8 semesterdagar för våren, jag har ca. 8 veckor kvar och skulle det inte bli en perfekt lösning att göra fyra dagars arbetsveckor resten av våren och va ledig typ varje tisdag. Har ingen användning annars för mina semesterdagar…

Skulle inte världen bli bättre plats om man fick säga vad man tycker på riktigt? Istället måste man säga det man får säga, gå runt problemet, va tyst eller i värsta fall ljuga när ”man kan/får inte säga så” dyker upp i bilden. Om jobbet är tråkigt så hur man än vrider det så är det tråkigt. Om någon inte fyller upp sin ruta så blir det bättre genom att klappa på axeln och säga bra jobbat? Eller det när man måste kallprata med någon du inte gillar alls. ”Vad kul att se dig! (Not.) Det va länge sedan! (tack och lov.)” Tänk om man fick säga att ”Jag orkar inte prata med dig idag, så snälla håll käften och försvinn!” Om man kunde säga sånt utan mening att va taskig mot den andra utan att va snäll mot sig själv och slippa situationer där du inte vill va… Skulle livet inte bli mycke lättare om alla kunde ta emot det som är sant? Man skulle slippa fundera vad man får säga och att man säger endast saker som ingen kan ta sig illa. Om man skulle va van vid med det, skulle det nog inte va något problem. Om man nu råkar säga något som är sant, är man en jäklig taskig människa och gör FEL. Givetvis måste man kunna då skilja vad är en sanning och rättvis kritik och vad är bara ett försök att va taskig mot någon. Att va objektiva människor istället av subjektiva människor… Never gonna happen…


Bobs återkomst

ekasarja

Började skissa hamster och fisk idag. Funderar om jag ska skissa mer bilder för novellen och funderar att vad skulle då va formen och layouten. Skulle det va värt att göra en riktig bilderbok -layout med Illustrator, göra ordentliga skisser, skanna in dom och biffa till med photoshop. Nu är bildkvalitén lite sådär när jag endast tagit kort på skisser… Det är inte så ofta jag tycker det är så kul att skissa. Och helsike vad kul när det känns att man börjar hitta sin stil som känns eget och bekvämt och sånt som flyter på. Sedan kan man tycka vad man vill om slutresultatet…

Fick ett svag minne att jag skrev tidigare förra året något om odjuren och buren. Letade fram texten och det är jäkligt störande att texten är en prolog till Bob. Utan att det va mening. Mindes inte alls hur jag hade skrivit texten, men kan bara konstatera att jag har valt omedvetet att skriva med samma stil och i liknande jag-form. Det är som mina snabbhetstester där resultatet för 5m och 20m är inom några hundradelar år efter år. Spelar ingen roll vilken tid av året, hur och vad jag har tränat, tiden är alltid samma. Ibland kan man skrämma sig själv ordentligt. Eller då har jag båda gånger bara skrivit från hjärtat och berättat den absoluta sanningen.

Borde skriva andra saker, fixa andra bilder och göra ordning en anna blogg, men vad gör man när inspirationen är någon annanstans? Deadlinen är fortfarande så pass långt bort att man behöver inte känna pressen… Kanske snart.

Fyfan den här jävla tröttheten. Egentligen är jag inte ens jätte trött, men jag är bara helt slut inuti. Tror jag skulle kunna sova en hel dag och resten av tiden ligga kvar i sängen och lyssna musik. Jag. Vill. Va. Ledig. Jag vill va ledig och hinna gå springa eller cykla en timme i solsken. Hinna bara va en liten stund utan att behöva göra ett dugg..

Blev tillfrågad om jag skulle vilja skriva om daminnebandy i Sverige och Finland och speciellt om uppskattning av daminnebandy (i Finland), som verkar vara mycke uppe och ett problem. Svårt skriva när man har ingenting man kan reflektera över och när man själv bor och får spela i en omgivning där man inte upplever att det skulle vara ett problem. Samtidigt jag har svårt att komma på någon anledning varför läget i Finland är så pass illa jämfört med Sverige. Dom största skillnader jag kan komma på är att i Svergie finns det flera spelare och den allmänna attityden och tankesättet. Svårt att bli bäst och vinna, om man redan innan har gett upp och ser endast problem istället för möjligheter. “Den positiva attityden är från arsl…” (Positiivisuus on perseestä) som man brukar höra ganska mycke på andra sidan av pölen.

Samtidigt finns det folk som kräver massor av uppskattning och uppmärksamhet, men ändå är man inte själv redo att offra sig för sporten och bli en elitidrottare. Du må träna ordentligt på gemensamma träningar och ge järnet på plan, men när det är vardagens små val så är man inte redo ta dom besluten vad en elitidrottare borde ta. Laga riktigt, nyttig mat från riktiga matvaror eller hämta en kinamat på vägen hem? Kolla färdig en film på torsdagkväll eller gå lägg sig vid halv tio att kunna hinna sova hela 9h? Äta en powerbar på vägen till träning eller ta en ordentligt mellanmål på jobbet på eftermiddagen? Komma varje dag till träning med en plan att vad man ska fokusera på idag eller komma till hallen bara för att få träffa kompisar och snacka skit under träningspasset? Ge gärnet på intervallövningen eller börja med att gnälla vafanjagorkarintevarförvikanintebaraspela ärdetinteundersommarenviskaspringaintervaller varföranvändervihalltidenförattspringajagorkarintespringajagvillspela? Man kan gå upp hela vägen till landslagsnivå och märka brister i kunskapen om uppvärming, nedjogg, stretch, rehab och även om man visste vad man borde göra, har man svårt att göra det man borde och man gör istället det man orkar.

Så egentligen, var är problemet i grund och botten? I varje enskilda individ. Det är varenda enskilda individ som sprider uppskattningen och attityden om innebandy och sporten och tyvärr en bra exempel har svårt att köra över dom tio dåliga. Räcker inte om det finns tre hårdsatsande elitidrottare i laget och resterande 17 är endast någonting lite ditåt. Kanske man kan börja kräva högt uppskattning, uppmärksamhet och rätt attityd när den större delen av idrottare kan ses som riktiga idrottare och när klubbarna är redo att göra det samma. Hur kan du kräva någonting från någon annan om du själv är inte redo att göra det själv?


Oho

wpid-img_20150212_205508.jpg

Helsike vad trött och slut man kan va. Måste vara ganska nöjd att jag har klarat exakt ett halvt år på jobbet innan döden hittade mig. Känns att jag har gjort 16h arbetsdagar, ingenting flyter på, folk skickar jädrans dumma frågor och sånt vi har ingenting att göra med. Kämpa. Ingen toppen kombination va trött och ha överskottsenergi som man inte kan bli av med på grund av omständigheterna. Då hoppar pennan fram och man helt plötsligt blir jätte sugen att skissa. Tränade på att spränga upp stickgubbar idag. Ingen koppling på dagens självbild… Funderar även om jag ska börja skissa en serie om Bob. Om jag ska, så måste jag träna på att skissa även stickhamster och fisk. Gubbarna börjar jag bli ganska bra på.

Skönt att ha kunnat bygga upp en mental bild om hur skönt det är dra på sig en svettig hjälm och känna hjälmen runt huvudet som skyddar mig om omvärlden. Dra ner hjälmen och känna tryggheten, veta att det finns ingenting annat än jag. Suttit hela veckan med hörluror på jobbet av samma anledning. Skönt att kunna stänga bort allt och alla runt om kring och va i sin egen lilla bubbla. Tur att jag har äntligen, äntligen fått något nytt att lyssna på. CMX släppte en ny album här om vecka, och efter jag hade tappat hoppet och snackat illa om albumet, måste jag äta upp mina ord och ändra åsikten. Så jäkla bra. Fick även en tips om ett brittisk (?) band alt-j som verkar också va väldigt skönt och spännande att lyssna. Första intrycket var en blanding av Radiohead och God Is An Astronaut samt något annat bekant jag kan inte komma på.

Läser en väldigt roligt typ av blogg What If där en galen vetenskapsman svara till människornas frågor om typ, väl, allt. Vad händer om man försöker slå en baseboll som kommer med ljusets hastighet? Kan jag bygga ett hus som når rymden? Vad händer om allt söt vatten i Nord-Amerika frös? Medan jag dog på jobbet idag började jag fundera vad skulle hända om man gjorde en kraftig maskin som skapade EMP. (Eller om det blir en explosion i solen som skapar en elektromagnetisk puls som når jorden.) Vad skulle hända om en kraftig EMP träffade jorden? Skulle människorna och samhället klara av det? Vad det skulle hända i samhället och världen överhuvudtaget om all elektronik slutade fungera? Jag var tvungen att skicka frågan till gubben. Hoppas jag är lycklig lottad och får ett svar någon vacker dag.

Jag hade nästan kunnat skänka bort en arm för en sovmorgon den här veckan. Eller två timmars powernap på eftermiddagen. Tack och lov det är endast en fullproppad innebandyhelg så jag kanske klarar av det. Förhoppningsvis.


Hmmmhh…

Fy fan vilken måndagsångest jag har haft idag. Första gång under hela vintern jag är så helsikes less på att sitta på jobbet framför datorn. Kombination av rastlöshet, värst trötthet, hemlängtan och det att man har fått smaka på lite annorlunda liv en hel vecka skapar en ordentlig ångest och känns stressande endast att sitta framför sitt bord utan att behöva göra något speciellt. Sämst att sitta på jobbet, va trött och bli ännu tröttare när man är tvungen att sitta still och stirra skärmen. Och kul att hemlängtan kommer såhär efteråt… Hmmh…

Surt att behöva göra en 2200kr service på bil som är inte din och kommer inte behålla längre än ett halvt år till. Life is shit och dyrt att ha en bil, men hade varit bättre om det var din egen bil. Åtminstone är jag helt säker att jag kommer köpa en riktig bil under hösten och äntligen slippa köra med en Dacia… Men skönt att jag kan äntligen besikta skorthögen och få ordning på saken.

Fördel att ha brorsa på bilbranchen. Han sponsrade en lånbil till mig förra veckan. Vilken lyx att få köra en 2014 Ford Fiesta med 14 000km i mätaren så bilen var helt ny i praktik. Hann även fundera med han att man kan spara lätt 20 000kr med att köpa bilen från Sverige, även om finska skattemyndighet har börjat skatta alla inkommande bilar. Tidigare kunde man ta en flyttbil med sig utan att behöva betala skatt… Finland måste va världsmästare att hitta vägar att skatta människor.

wpid-20150208_132845.jpg

Det sägs väl att tjejer är svåra. Tycker att killarna är minst lika svåra… Man kan väl dra slutsats att människorna är svåra. Sluta umgås med andra människor och stor del av problemen försvinner. Bestäm fan vad ni vill och kör på det. Hur fan ska man veta själv när ingen kan ta reda på vad man vill?

Märkte här om dag att fåglarna har börjat sjunga på morgonen. Och hur skönt det va när solen sken idag och jag hann va ute en stund på dagen? Solen betyder vår, våren betyder slutspel och bubblan. Måste nog börja ta tag i ordentligt projekten med slutspelsbloggen. Flytande funderingar och tankar, men grovjobbet måste också göras…


Monster

Känner mig världens hemskaste människa när jag åkte hem från brorsan i tisdags. Kolla en 2-åring kämpa mot tårar och ligga på golvet av hejdå-ångest är något man inte vill se. Hon slutade prata och vägrade ge mig en kram… Ger jag ingen kram, kan du inte åka hem. Jag är en monster.

Satt halva dagen i en dublohög och byggde hus, djurparker, glassbar, rallybilbana och gudar vet vad. Sjukt kul och inspirerande leka med dublor och tänk om man fick bygga egen arkitektur i en legohimmel där finns alla bitar du vill ha. Oftast måste man göra kompromisser därför att det inte finns rätta bitar tillgängligt. Man borde få leka med dublor och legon lite oftare. Jag fattar ännu bättre poängen med påståendet att man kan prestera bäst när man har roligt och har lekfullheten inom sig. Va som ett barn. Att sitta med en liten människa och försöka hänga med i deras värld är ganska spännande.

Var hos en sjukgymnast i onsdags. Vi använde ultraljud att kolla upp mina ryggmusklar och helsike vad spännande se hur man kan “tända” muskeln. En djup ryggmuskeln hängde inte alls med och tog fem olika övningar innan vi hittade den rätta. Effektiv sätt att gå genom nya övningar och kunna se när man gör rätt och inte behöva lita på att “jag tror att det känns där”. Man helt enkelt ser när man gör rätt.

Urfinskan i mig är totalt bortskämt. Eerikkilä levererar som aldrig förr och jag har fått allt jag kunde ens drömma om. (Blå)bärsoppa med riktigt god gröt på frukosten, färsk rågbröd, svagdricka (“hembryggd öl”) till målsdryck (bästa som finns…!) och efter önskemål fick vi en bastutid till. Bastu och vaken (isbad) och lite till bastu. Finskan är lycklig och vet inte om man kunde önska mer..?

Blev även lyckligt lottad och fick göra en dopingtest. Slipper man göra det hemma, så får man göra det här istället. Men vi var alla tre jätte duktiga och var klara inom en timme. Sämst med dopingtester brukar va att man är så kissnödig hela natten och får springa i toan 32 gånger. Tack och lov behövde jag inte vänta alls utan det belv nästan tvärtom och jag var klar typ direkt.

När jag gick i gymnasiet hade vi två snillar på våra matte- och fysiklektioner. Ibland blev det småirriterande när dom började diskutera om något med läraren och ofta dom diskussioner flög upp till höjder och vi andra fattade ingenting. Jag börjar så småningom förstå hur det känns att sitta (typ) i klassrummet och känna att man vet så mycke mer än vad det berättas till alla andra. Fast, om, men, och, å andra sidan… Ibland känns det att det är bättre att dölja kunskapen och låta ingen fatta hur mycke man egentligen vet. Samtidigt man känner sig en dålig människa i sina egna tankar när man känner att man sitter högre upp och kan konstatera att man har så mycke djupare kunskap om ämnet än andra. “I’m noworthy” är sånt som inbankas i våra lilla hjärnor redan från början. Det är fel att tänka något annat.

Satt i onsdags i mormors bollstol och läste att Bollstolen nr. 3 soldes i auktion med 18 000e här om dag. Mormors stol är från den ursprungliga produktionen, i bra skick och således ganska värdefull. Fick höra även historien bakom stolen och hur morfar hade efter lång tids tjat lyckats köpa stolen nästan gratis från ett förråd. Vet inte borde man leta efter produktionsstämpel i stolen och kolla vad det är för nått. Kan tänka mig att man kanske kunde hitta året och produktionsnummret i en sådan stol. Man kan bara konstatera vilken öga och fingertipskänsla morfar hade med alla sina inköp och idèr. Hoppas man har ärvt ens några gener från han…


Stressnivå

Fyfan. Man borde göra det olagligt att inte hinna sova tillräckligt många timmar under natten. Precis som yrkeschafförer måste ha sin laglig vila så borde en människa ha lagen bakom sig för minst sex timmars sömn på nätter (eller dagar om man är en nattmänniska). Olagligt förjävligt med fyra timmars sömn och en hel dag där efter. Men konstigt nog att jag har överlevt dagen, kanske därför att jag har inte stannat innan typ nu. Och nu är man så pass trött att man fattar inte det ens…

Inte så att man fick en kickstart på dagen med pass-, snö och flygkaos som ställde till det ordentlig för en liten glömsk norsk och även för mig som var endast en stödperson i dramatiken. Räknade minuter, olika alternativer och trodde stenhårt att vi hinner. Först inställd och sedan försenad flyg, förjävligt väglag och lite för lite tid. Och ännu en gång fick man bekräftat att Endre är inte bara en innebandyklubb utan fylld med ödmjuka människor som vill hjälpa och rädda andra i nödläge. Ganska häftigt att det gick att få en glömd pass från Gotland till Bromma och fortsatt till Arlanda och förhoppningsvis till slut till Slovakien, även om marginalerna belv kanske lite för tajta. Utan snöjäveln hade allt gått väldigt smidigt, men så länge man lyckas spelar det väl inte så stor roll hur man gör det?

Undrar när man får genom samma regeln som i ishockey om kontakt med målvakter. Tvåa direkt när du tacklar, åker i, hoppar på, trycker ner målvakten. Rör du, dör du. Fattar inte hur det är så svårt att undvika springa rakt in i målvakten när det räckte med ett steg åt sidan. Säger ingenting om det om man skulle själv va inblandat i kontakten om man t.ex. skulle gå aggressivt ut och man råkar frontalkrocka med spelaren, men inte så schysst att få ännu ett knä i huvudet när man inte är ens medveten om spelaren som springer bakifrån. Svårt att ta en schysst kontakt när det är huvudet mot låret/knät. Svårt även om man skulle lyckas få en kontakt axel mot höft, när den andra står på ben och den andra på knäna. Undrar när målvakterna skulle få lite skydd från regelboken? Med vänliga hälsningar, två och halv hjärnskakningar plus några till nackspärr under 1,5 år.

Tack och lov slapp man hjärnskakningen den här gången, men man börjar själv bli lite orolig och börjar fundera att är det värd att förstöra sin lilla hjärna..? Med en knasig knä eller axel kan man leva, man kan leva även utan ett helt ben, men försök göra det med en skadad hjärna? Borde absolut inte ha sett dokumentären om hjärnskakningar i NFL och hur det amerikanska fotbollsförbundet försöker mörklägga alla forskningar som bevisar kopplingen mellan smällar, hjärnskakningar och allvarliga problem med och i hjärnan. Budskapet var ganska tydligt: om du är rädd om din hjärna, sluta ta smäll. Hur ska man göra det när man själv inte får ens chans att försöka undvika eller ta emot kollisionen på ett schysst sätt? Och hur många krockar med målvakter skulle man undvika om du åkte på en tvåa varje gång du rör målisen? Skulle man börja träna på att ta det där extra steget åt sidan, även i full fart? Man lär sig ändå ganska snabbt att springa i en vägg eller en öppen dörr gör ganska ont…

Var duktig idag och åkte och tränade på eftermiddag. Rehab och 40min badminton. Vet inte vems förtjänst det va, men kändes att han spöade mig inte alls lika mycke som under sommaren. Antingen jag har blivit bättre på badminton (inte en chans) eller att jag har fått igång min “spelhjärna”. Man har inte riktigt samma fart under sommaren när det gäller att läsa spelet och spelaren, följa bollen och räkna in olika alternativer. Lyckades flera gånger spela kompisen ur spelet och vinna bollar därför att jag lyckades läsa vart han vill slå och var finns det tomma ytor man kan utnyttja. Sen kan man alltid konstatera att spelet skulle kunna gå lite bättre om man a) träffade bollen, b) lyckades få den över nätet och c) fötterna och kroppen skulle följa alla kommandon hjärnan försöker skrika vidare. Ett steg i taget. Och konstig träningsvärk imorn…

Och vad trevligt att kunna målvaktsnörda över en kopp kaffe. Imorn blir det myspys med småknattar och antingen skridskor eller pulka. Hoppas på det första så man blir inte lika blöt… Fy fan vilket skit väder när det är +2C och det snöar för tredje dag i rad… Kan inte bli värre åtminstone.