Monthly Archives: November 2014

Solen

Man skulle nog kunna sammanfatta livet ganska kort så här: Du står på en bergkant och du har tre alternativer. Antingen stannar där du är och är nöjd, du fortsätter kliva uppåt eller du faller när du inte längre orkar kliva eller hålla fast. Ibland undrar man varför i hela helvete man håller på och försöker kliva uppåt när det känns att man inte kommer någonstans alls. Ibland skulle man mycke gärna bara släppa taget och falla, ta den enklaste vägen. Tills man sticker huvudet ovanför molnen och ser solen första gång för flera veckor. Hur skönt är det då..? Och hur skönt är det när man efter 5-6 veckors nedtryck självförtroende står där precis på kanten och skrattar med sig själv på andra periodpausen att jag har fått makten och möjligheten att välja åt vilket håll jag och vi ska gå. När man tar en räddning, tar en annan räddning, känner att där valde jag rätt och bang när man helt plötsligt har klister i händer och känner att bollen söker upp mig. Fan vad det var äntligen dags! Helsike vilken skön känsla när det fastnar. Fortsätt kliva så till slut ger molnen upp och där väntar solen (eller den vackra stjärnhimmlen) på dig.

Det finns några fördelar att bo ensam. Man behöver inte dela sina fyllda champinjoner med någon. Jag får äta alla 20 helt själv. Mumms. Appråpå mat. Gjorde förra helgen en helt underbar provmatlagning. Tycker det är svårt att krydda olika maträtter så att det skulle smaka gott, eller smaka överhuvudtaget. Gjorde en köttgryta, stekte grytbitar på stekpannan lite snabbt och slängde dom med en lök och fem vitlöksklyftor i gjutjärnsgryta. Och hällde en 0,5l Fullers IPA -öl i grytan. Ca. 1,5h i ugnen och vilken succé! Den var så sjuuuuuukt jävla gott och vilken lyx när man kan “käka öl” till lunch och njuta av den härliga smaken av indian pale ale utan några andra konsekvenser.

Tog en halv timmes “kan inte somna” tupplur och kom på vad ska hända näst med den onda fisken och hamstern! Jaaaaaaa, det här kommer bli askul! Även om jag fortfarande inte har någon aning alls hur allt kommer sluta, men jag vet hur del två ska börja!

Ska hålla målvaktsträning imorn igen. Hade första målvaktscamp förra måndag med 8-12 åringar. Jag var lite osäker om nivån på mina övningar som var väldigt grundläggande. Tror att målisarna hade klarat av mer avancerade övningar också, men dom här var inte ett dugg för lätta. Det är så häftigt när man kan se att vissa helt enkel har det i sig, även om dom inte skulle va dom bästa ännu, även om dom har mycke jobb framför sig, men man ser det där blicket i ögonen, man ser att dom fattar vad är grejen. Och det är så häftigt se när dom försöker, kämpar och fokuserar 120% och efter en timme har det fastnat och dom kör som dom hade kunnat det redan flera år tillbaka. Tänk om man själv kunde lära så sjukt snabbt. Jag försöker jobba med aktiva händer som egentligen är inget avancerad och det sitter så länge jag aktivt tjatar “händer, händer, händer” i varje förflyttning. Varför det fastnar inte i mitt hjärna?

Förra måndag fick vi avsluta med ett strömavbrott en halv timme innan träningen var slut. Var faktiskt första gång när det blev strömavbrott mitt i träningen, vilket är i för sig ganska konstigt när man ändå tränar varenda kväll och strömavbrott på Gotland är inte längre något nytt… Hoppas att vi behöver inte ge vår tid imorn till mörkret utan får köra hela 1,5h genom. Jag är astaggat. Kanske även den mest taggade målvakten på plats..?

Nej, nu måste jag fortsätta med Bob. Jag kan inte längre hålla i mig. Nu när jag ändå har en riktigt bra tanke hur jag ska börja!


Vad händer det med Bob?

Skulle det inte va jäkligt smart sätt att effektivisera arbetsmiljön om man lancerades en arbetstid/arbetsinsats -deal. Man skulle räkna snittet av alla olika arbetsuppgifter, hur lång tid det tar att göra ett ärende och dela tiden med det. Lägga till en liten krångel-tillägg, en “kollegor som ställer frågor, måste svara” -tillägg och några andra mer eller mindre viktiga tillägg som man måste ta hänsyn till. Räkna ut därifrån ett max-tak på ärenden/dag som är x-% högre än snittet. Om man inte når taket under dagen jobbar man hela 8h. Om man däremot träffar taket redan efter 4h arbete, får man dra hem med full avdrag. Skulle nog minska antal minuter man hänger i internet eller på fika, eller snackar skit med sina kollegor. Samtidigt skulle det även va schysst deal eftersom ibland är det dagar du får skitärende efter skitärende där man får utreda, ringa, skriva brev osv som tar så sjukt mycke tid. Bas på 8h men om du är flitig får du belöning. Typ när man satt på mattelektion, hade gjort både övningar, matteläxor, extrauppgifter samt läxor man fått från andra ämnen. “Du får väl nog åka hem då, jag har ingenting mer du kan göra…”

Kan med gott samvete ta en extra lång lunch när jag vet att jag har slagit snittet med hundra ärenden när klockan slog 11:00. Ett duglig insats för mig, och jag har egentligen inga intressen jobba jätte mycke extra. Nu kommer jag ändå göra det när jag ändå måste jobba även på eftermiddagen.

Varför det är så himla svårt att tro innerst inne och stenhårt på möjligheter istället för problem? Det skulle va så lätt och skönt att tycka synd om sig själv och se allt som ett jäkla stor skithög, även då när man redan har lyft möjligheten på bordet bredvid skithögen. Likvärdigt chans att välja mellan problem och möjlighet och ändå funderar man på vilket man ska välja? vAAAAArför? Varför det är inte solklart att givetvis jag tar möjligheten och kör stenhårt på det? Varför vill man ta problemet istället och sätta sig själv i skiten? Är människan helt dum i huvudet?

Heh, jag visste att min berättelse om Bob skulle träffa mottagaren. Jag visste direkt att han kommer förälska sig i Bob, den onda fisken. Fick en jädrans massa frågor om Bob och jag har väldigt svårt att bestämma mig vad det kommer hända i sagan i fortsättningen. Kan en fisk som heter Bob va ond? Vad kommer det hända med huvudkaraktär-hamster? Varför andra hamster är inte alls medvetna om Bob? Vad håller Odjuren på? Är Bob en fisk som äter hamster? Mycke frågor jag inte vet svar på ännu, men jag själv funderar mest att åt vilket håll ska berättelsen falla. Är Bob en ond fisk eller är det bara utseendet som missleder? Ska det bli en happyhappy hiphiphurraa slut där alla älskar alla eller ska det bli någon spännande, hemlig pakt? Vem ska ha rätt och vem ska ha fel? Är det Bob eller hamster som får ändra sig? Eller båda? Eller ingen? Jaaaaaaaag veeeeeeet inteeeeeeeee. Fifan vilken ångest man måste ha som författare när man håller på att skriva en hel bok.

Fått märka under veckan vad är skillnaden mellan icke-målvakter och målvakter när man pratar om spelet och dåliga insatser. Ja, alla har dåliga dagar, alla gör misstag, och det är inte endast en spelare som har gjort något tokigt, utan det är en summa av flera incidenter. Men vilken jävla skillnad att diskutera med en människa som stått i mål och förstår varför man tycker och ser saker på det sättet man ser som målvakt jämfört med en människa som inte har stått i mål och ser saker från synvinkel som inte är från målvaktsposition.

För någon som inte förstår målvakts tankesätt kan det se ut som att man har fått en psykbryt, men det är ju hela grejen med att stå i mål.  Ibland är det faktiskt jag som målvakt gör misstag som är helt och hållet mina misstag, inte någon annans. Jag kan påverka helt själv hur matchen kommer att sluta. Jag är skillnaden mellan vinst och förlust. Som målvakt är man sjukt medveten om det att det finns ingen som täcker upp dina misstag. Du som utespelare har alltid minst en chans att bli räddad efter en indianare. Som målvakt bär man faktiskt ansvaret för sina misstag helt själv och det är just därför man är målvakt. Jag har makten i mina egna händer.

Och den där lilla grejen att ta upp skiten om och om igen. Jag var sjukt besviken på mig själv söndagkväll till klockan 18:00. En frågeställning och *puff*. DELETE. (Och vilken jäkla bra frågeställning det va. En fråga och alles klart.)

Måndag: får diskutera om matchen.

Tisdag: får diskutera om matchen och blir tvingad att se alla målen och diskutera om matchen en gång till.

Onsdag: diskutera om matchen ännu en gång.

Torsdag: ni andra kan inte släppa skiten, eller..?

Själv jobbar man stenhårt att ha ett kort minne, men nope… Ställa samma fråga till vem som helst målvakt och du får exakt samma svar: “Glömma direkt och gå vidare.” Kan man inte respektera detta?


Bob, osa 1

Peto oli piilottanut luolaansa sammion. Lasisessa sammiossa oli vettä. Ja kiviä. Ja kasveja. Merileväruohikko ei koskaan ollut aloillaan. Vihreä massa, joka heilui puolelta toiselle, uudestaan ja uudestaan. Jos tätä seurasi pidemmän aikaa, saattoi aavistaa ettei sammio ollut täysin eloton. Mistä tulevat nuo kylmät väreet jotka hiipivät pitkin selkärankaani, täysin aiheetta..?

Yksi kiiluva silmä siellä. Yksi evänpää tuolla. Pyörteitä pyrstön jäljiltä. Merilevän varsi joka heiluu virtaa vastaan. Kivi, joka liikahtaa. Ruohikossa asuu joku.
Auringon ollessa horisontin takana, saatoin kuulla ilkeää, pahamaineista naurua, jos jaksoin odottaa ja olla hiiren hiljaa. (“Muahhahaa! HaHAA! Kjähkjähkjäh..!”) Ruohikossa asuu taatusti joku. Joku, joka on ilkeä. Joku joka vaanii. Juonii. Pälyilee. Punoo pahoja suunnitelmia.

Peto, paholuksista pahoin, on asettanut sammion paikkaan, jonka ohi hän marssittaa orjuuttamansa hamsteriarmeijan häkkeihinsä. Joka ikinen päivä joudun kulkemaan tuon sammion ohi, tuntea nuo ilkeät, vaanivat silmät selässäni. Kuljettuani tuon kauhistuksen ohi uudestaan ja uudestaan en lopulta enää voinut olla katsomatta, tutkimatta. Minun oli pakko ottaa selvää, kenelle nuo ilkeät, pälyilevät silmät kuuluvat.

Joka ikinen aamu kiiluivat nuo tummat silmät sammion kulmassa. Aina samassa kulmassa, maastoutuneena, hyvin piilossa. Mutta ne silmät, ne olivat siellä. Joka ikinen aamu. Lopulta totuin silmien tuijotukseen. Joka kerta ohi kulkiessani tahtomattakin vilkuilin ja etsin noita kiiluvia silmiä. Oli turvallista nähdä, että ne olivat edelleen siellä. Tuo paholuinen ilkimys on siellä, omalla paikallaan, turvallisesti lasin takana. Vaanimassa. Juonimassa.

Vähitellen onnistuin näkemään vilauksen evästä. Ison, tumman, kammottavan pyrstön. Tumman muhkuraisen hahmon. Oliko se kivi? Ei, se ei voinut olla kivi, sillä oli evät. Se hengitti. Ja nuo silmät. Nuo pälyilevät silmät. Kulmassa, piilossa varjoissa. Ne vaanivat minua. Aina, ja jatkuvasti.

!BANG!! Ja eräänä aamuna Se oli siinä. Keskellä, valokeilassa, suurena, karmivana, pelottavana. Hirviö. Paholainen. Ruma, irvihampainen suu lasia vasten.

AAAAAARRRRRRAAAAUUGGHH” se huusi, ”Tässä minä olen! Koko kauheudessani! Vapise! AAAAARRRUGHH!

Ja minä vapisin. Jähmetyin kauhusta, en uskaltanut edes hengittää. Ehkä se ei näe minua, jos en liiku? Enkä kauhussani olisi edes kyennyt liikkumaan. Minuun iski paniikki. Voi ei, en voi kävellä tuon kauhistuksen ohi. Voi ei, en voi palata häkkiini hamsterinpyörää polkemaan. Ei, en voi, en kykene. Tuo, tuo kauhistus…

—-

En tiedä miten selvisin tästä kammottavasta hetkestä. Aivoni sulkivat silmieni reseptorit, tukki korvani, tuhosi ajattelukykyni; aivoni laittoivat automaattiohjauksen päälle ja kuljetti minut omaan häkkiini. Suljin häkin oven, ja varmistin, että olen yksin. Eihän vain kukaan seurannut minua?!
Tämä kauhea näky oli palanut verkkokalvoilleni kuin polttomerkki lehmän kinttuun. Se vaani minua, enkä olisi tahtonut poistua häkistäni. Hiljalleen keräsin rohkeutta ja toistin itselleni, ettei tuo kauhistus pelota minua. En voi antaa sen lamaannuttaa minua. Näin selvisin päivän päätteeksi ohi sammion ja vaikka kuljin suljetuin silmin, tunsin kuinka väristys kiiri pitkin selkäpiitä…

Päivä päivältä totuin tuohon vertani hyytävään näkyyn. Pystyin kulkemaan sammion ohi jäykistymättä kauhusta ja totuin noihin kiiluviin silmiin, totuin myös siihen että joinakin aamuina tuo olio seurasi minua muutamalla pyrstön heilautuksella kun raahustin masentuneena ja väsyneenä sen ohi.

Kunnes koitti kauhun aamu. Änkeydyin hamsterinluukusta pedon luolaan ja raahasin ruhoani kohti häkkiä. Tapani mukaan kuljin tuon sammion ohi, ja kuten jokaisena aamuna tähänkin asti, joku hullu vaisto käski minua kurkistamaan tuohon sammioon, kurkistamaan virrassa heiluvaan ruohikkoon. Ruohikossa ei näkynyt silmiä, ei evää, ei pyrstöä. Ei näkynyt tuota hengittävää kiveä. Se ei ollut valokeilassa minua odottamassa. En löydä oliota! En löydä tuota kauhistusta! Vereni hyytyi. Sydämeni pysähtyi. Ja yritin juosta mielikuvitustani kiinni, joka jo kaahasi 183km/h pitkin mielikuvituksen moottoritietä. Missä hän on? Mitä hän tekee? Miksi hän ei ole omalla paikallaan? Mitä on tapahtunut?

Tuona ikuisuuden hetkenä aivoni laukkasivat vauhkosti ja lätki silmieni eteen kasan skenaarioita. Paholus istumassa tuolillani. Paholus vaanimassa näyttöni takana. Paholus hieromassa ilkeästi eviään yhteen ja pälyilemässä pöydänjalan takana. Paholus kantapäilläni, seuraten, vaanien, odottaen hetkeä jona iskeä. Paholus piilossa kaapissa, joka on selkäni takana. Nauraen ilkeää nauruaan, kurkistaen oven raosta. Hrrrr, väristys kulki lävitseni kuin Siperian tuuli. Iski luuytimeen jäädyttäen kaikki soluni. En kestä, en kestä tätä enää hetkeäkään. Tuo ikuinen hetki lopulta särkyi, kun kohtalohamsterini vilistivät ohitseni. Hämärästi ymmärsin, ettei heillä ollut aavistustakaan tuosta pelosta, vaarasta joka saattoi vaania jokaisen pöydänjalan takana. Lopulta iskin tassuni lattiaan ja päätin, ettei tuo hirviö enää hallitse minua. Saakoon kengästä, jos uskaltaa minun lähelleni! Tipautan kirjan päällesi senkin paholus! Tukehdutan sinut ilmaan!

Tuona päivänä, jolloin tartuin kauhua korvista ja ravistin, uskaltauduin kertomaan tästä kammottavasta tapahtumaketjusta kohtalohamsterilleni ruokalautastemme ääressä. Hamsteri nauraa hörötti ”Ha ha ha, toivottavasti teillä ei ole kalaa lautasella? Ja muuten, sen nimi on Bob. Ettäs tiedät.”

Bob? Bob! Ei tuon pahaluisen vaaniskelijan nimi voi olla Bob?!

—-

Ja jotta ette luule, että olen täysin järkeni menettänyt, niin Bob on ihan oikeasti olemassa. Ja tuo lurjus vaanii minua joka ikinen aamu töihin mennessä. Kiiluvine, mustine silmineen. Seuraa minua. Vaanii. Säikyttelee.

bob

En tiedä vielä miten tarina jatkuu, mutta se varmasti saa jatkoa, kunhan onnistun päättämään mikä Bob on ollakseen. Ja onhan meillä vielä viisi kuukautta yhteistä eloa jäljellä. Tapahtua voi mitä vaan..!

Och förlåt ni andra. Ni missar en spännande berättelse om Bob, den läskiga elaka fisken som spanar och skrämmer mig varenda morgon.


Want some alligator?

Aaaaa, vilken glädje få ett låååååååååång e-mail från en människa som HATAR jul, avskyr jul, och tycker hela människoraset är helt kneppt. Så himla skönt kunna dela sin ångest och irritation med en människa som förstår dig helt och är ca. 3,5 gånger värre än du. Under åren har det blivit en tradition att istället för jul, har vi midvinters hedningsfest. Morsan och brors familj måste givetvis få sitt julfirande, men vi andra hoppar över allt förutom det mest obligatoriska och satsar på hedningsfesten istället. Lagom belöning efter fyra veckors plåga.

Hörde rykten i början av veckan att det finns krokodil/alligator på menyn. Man skulle kunna ta det som ett stor skämt, men om man känner gubbjäveln, vet man att han skulle aldrig våga skämta om mat. Fick inbjudan och meny-planering här om kväll och han verkligen jobbar på att få en bit rökt alligator. Betoning på fiskrätter, med en bit alligator samt tydligen hade någon önskat hare. Så det lär vi få också. Tror man kunde fråga vilket maträtt som helst och han skulle fixa det.

Börjar bli ganska irriterad på facebook. Det som är mest störigt är att “jag” “gillar” en jädrans massa inlägg utan att faktiskt göra det. Och det näst störande grej är att det finns ingen logik hur facebook väljer vilka inlägg jag ska se. Väljer man top stories kan det bli vad som helst, och oftast man får samma inlägg om och om igen, dag efter dag. Om man väljer most resent, får man samma inlägg om och om igen, dag efter dag och det är aldrig dom inlägg man ville eller behövde se, utan dom onödiga skitnlägg från människor jag inte riktigt vet ens varför jag har som facebook-vänner. Det som skulle faktiskt va viktigt och intressant dyker aldrig upp.

Fasen vad jag blev sugen att åka skridskor. Såg Visby/Roma ikväll och blev så fruktansvärt sugen att dra på skridskor och bara få åka runt några varv. Och inte snacka om att få spela hockey. Hur kul skulle det va att få dra på sig hockeyutrustningen och stå i mål? Har fått chansen 2+1 gånger, två hockey och en gång rinkbandy med två plockhandskar. Roligt upphöjt till 10. Vet inte vart jag kunde hitta såna kontakter som kunde fixa mig till en hockeyträning och låta mig leka Henke Lundqvist en timme.

Fy vad jag hatar nässpray. Och fy vad jag glömde pumpa i mig allergimediciner i morse. Funkar hyfsat bra även mot förkylning. Om man kommer ihåg att ta dom.


Black metal

Spännande va sjuk från axlarna uppåt. Endast. Resten av kroppen mår bra, men huvudet hänger inte alls med och även tycker att resten av kroppen borde ha feber. Åkte och sprang intervaller igår efter matchen att bli av med energin. Mådde inte helt hundra, men tänkte att jag springer precis så länge det känns bra. Får vända hem efter 200m om det känns så. Länge sedan det kändes lika skönt på spåret, förutom att jag har idag haft förbannad huvudvärk hela dagen. Om jag är sjuk, ska jag dö på spåret efter 200m. Om jag är frisk, skall jag inte ha huvudvärk och halsont… Känner mig lurad.

Skulle va intressant forska vilken årstid alla black/death/etc metal låtar är skrivna. Kan tänka mig att statistiken skulle skjuta upp till himlen när det kommer november, kolsvart klockan 15:45 och ingen har sett solen för två veckor. Ja, lite deppigt är det. Konstigt nog att Finland och Norge har mest metalband i snitt..? Men vad är grejen med Sverige som sitter i kläm mellan oss och kluriga normän?

Av någon konstig anledning (kallas också lillebror) har jag fått kolla en hel del väldigt dåliga black/death metal musikvideor samt ett antal andra musikvideor från samma genre. Roligt att se på videor med lite objektiv syn och har märkt att dom har en egen, men ändå gemensam stil. Det kan va någon komisk norsk death metal -band eller typ Nightwish eller Children of Bodom som ändå är framgångsrika band world wide. Samma stil, samma ramar, enda skillnaden är nog budget och pengar. Det jag tycker är mest roligt att man inte tydligen kan spela elgitarr/bas som man spelar alla andra instrumenter. När man spelar en instrument, står man oftast ungefär axelbrett med bra hållning. Spelar man däremot metal och bas/gitarr går det endast genom att stå axelbrett x3 i 90 graders vinkel?

jeff-loomis

Otroligt sjukt kul att coacha en 12-åring målvakt som stått i mål två veckor. Jag får lära henne rätta tekniker från början och hinner knappt till halvvägs min mening så är hon redan “menar du så här?”. “Istället att göra så här, gör hellre… ja precis.” Jag blir säkrare och säkrare varje dag att den stunden jag lägger av själv, blir jag en målvaktstränare på full tid. Ha ett-två målvakter som får 100% “elit-coaching” och en grupp målvakter man kör mv-träning en gång i veckan. Har även en väldigt tydlig vision hurdan målvaktstränare jag vill va, och det som är kul är att den enda begränsningen är att jag har inte tid och energi för det just nu. Men sen, jag kan va precis det jag vill va och bli.

Jobbigt att bli påminnt jämnt om sånt man själv ville inte fundera. (Ännu) En bra anledning att flytta till Sibirien. Om problemet är det västerländska systemet och beteende av människoraset, måste man nog packa väskan och fly själv.

Kul att en finsk journalist skrev en lång intervju om mig till det schweiziska innebandymagazinet. Lite intresserad av att se hur han har lyckats med det journalistiska utmaningen med det att han har fått otroligt mycke mer text från mig än vad det får plats i tidningen. Jag kan vara kortfattad, men behöver anstränga mig mycke mer att skriva kort än att skriva långt. Vart man kan dra slutsats att jag skriver en jädrans massa skit. Skulle kanske installera en crab-filtter.


Muminhus

Såååå typiskt att när man har en ledig lördag och planerat att göra såna grejer som är mindre viktiga men bör göras, vaknar man med halsont och dödande huvudvärk. Väntat hela veckan att skulle ha tid att gå springa och gymma, men nope. Fan också…

wpid-20140915_084628.jpg

Funderar vad jag ska göra med mitt Muminhus. Ska jag ge det bort eller ska jag behålla det själv? Har bestämt mig dock att inreda huset och skaffa Muminfigurer. Minns att jag har haft en hel del grejer i huset, men kunde inte hitta något alls sist jag var hemma. Dom måste ha försvunnit under alla åren… Kanske jag ska reparera taket, behålla huset själv och låta F&O leka med huset när dom är på besök.

Kul att det för en gångs skull kommer en film från tv man faktiskt ville se. Konstigt nog att jag har inte ännu läst Narnia-böcker… Kanske någonting jag måste ta på min att läsa -listan. Håller ändå på att läsa böcker andra, tredje eller fjärde varv…

Hmmh… Man borde inte ha för mycke tid att fundera. Blir inte klokt med alla funderingar och känns att tiden bara rinner iväg. “Gör det som känns bäst för dig, lev ditt liv som du vill leva.” Om man inte vet eller kan göra det som känns rätt?

Fan, huvudvärket kan dra åt skogen…


Buu!

Vi har ett akvario på jobbet i lunchrummet. Jag är (och har aldrig varit) ingen stor fan av (levande) fiskar. När jag va liten kunde jag få panik och springa gråtandes till morsa eller farsa när morfar hade varit och tatt upp nätet och kom med en hink med fiskar. “Mammaaaaaaaa, morfar har fått fiskaaaaaar…!! Mammmaaaaaaaa!!!!!!!!”. Det är något som sitter fortfarande i skallen och spökar. Men det finns en jädrans ful, äcklig, stor monster i akvariot som brukar va fastlimmad i ett av hörnen och fisken stirrar och spanar där mig varje gång jag går förbi. Här om dag fisken var inte där, och det kändes väldigt obehagligt. Var är den? Vart har han tagit vägen? Har han rymt? Har han hoppat ut och jagar mig? Tänk om den väntar mig på mitt skrivbord? Jag var lättad när den stirrade mig igen nästa morgon på sin egen plats. Buuuuu, I can seeeeee youuuuu!

fangtooh_wiki.jpg.644x0_q100_crop-smart

“Du är en pedantisk människa med kontrollbehov.” Auch! Words of truth. Jag har dock ingenting att säga emot, måste bara hålla med att jag är nog lite pedantisk människa med ett litet kontrollbehov. Man kanske inte är jätteglad att det är just dom orden som beskriver en som person, men det kunde väl va värre. En liten tips. Om du känner att dom orden träffar dig, tänk inte ens att jobba på en myndighet eller storföretag. Till slut blir du helt knäppt.

Har varit ganska irriterad och frustrerad på jobbet. Insåg ganska fort att jag kan inte va irriterad på mina kollegor som gör det dom tycker är rätt och bäst, det är ingen idé va irriterad på programvara eller det idealiska systemet, eftersom jag kan inte göra någonting åt det. Jag kommer aldrig få det så jag vill och så det skulle funka på det bästa sättet. Till slut inser jag att det enda jag kan va irriterad på är mig själv. Och jag kan antingen bli irriterad på det att jag egentligen tar större ansvar än vad jag borde och gör mer arbete än vad jag borde, eller jag kan va irriterad på det att jag vet att det finns jobb som borde göras och jag har en stark åsikt på hur det borde göras. Jag kan inte sätta krav på sånt jag själv inte gör, men om jag gör jobbet, är jag inte heller nöjd när det känns att jag belastar mig onödigt mycke. Be or not to be… Det var tydligen inga vinnare i det här racet..?

Har även märkt att jag har gjort ett gigantiskt misstag att låta andra veta hur bra koll jag har på läget och min arbetsuppgift samtidigt när jag vill bara smyga undan, göra mitt jobb och dra hem kl 15:00. Svara till avancerade frågor lite för många gånger, förklara något lite för djupt, ha en åsikt för mycke om ämnet man inte borde veta så mycke… Till slut får hamnar man till “vad ska vi göra med det här problemet? Vad tycker du?” samtidigt man inte skulle vilja avancera och lägga alls energi på något extra. Hur fan kan man hamna i en sådan ekvation att man vill inte göra något extra, man vill inte ta ansvar och samtidigt man måste ha koll på allt? Man ligger så man bäddar…

Insåg att det är snart jul. Fan. 5 veckors helvete framför mig. Och jag måste börja fundera julklappar. Blir dock inte många, men dom tre som står längst upp i listan skall ha någonting genomtänkt. Det var inte så lätt uppgift när två av dom är småknattar och jag har fått höra ett x-antal gånger “ingen jävel köper ett enda leksak i det här hushållet..!” Så alla leksaker är uteslutet. Frågar man Fanny själv så vill hon tydligen ha russin och gröna händer. Jahap. Mini-Hulk!

Fyfan vad man kan va dålig på träning ibland. Allt som kommer på mål rinner genom och några som går utanför väljer jag sparka in själv. Samtidigt är det ganska sjukt att jag är faktiskt fruktansvärt nöjd med min träning. Jag blev inte frustrerad en enda jävla gång, även om jag hade ca. 10 tillfällen för det!! Kom halvvägs ett svärord innan jag insåg att nej, inte värd att bli frustrerad.  Att lyckas strunta i sånt som går helt åt helvete (rädda bollar) och koncentrera göra sånt som funkar (göra rätta förflyttningar), fan vad nöjd jag är. Gäller att lura sig själv, och idag lyckades jag! Veckans höjdpunkt!


Hur mår du?

Heh… Tur att jag satt alarm ikväll. Kom hem strax efter tre, kände mig hängig, bestämde att inte träna ikväll och gick och la mig. Samtidigt det är så jäkla skönt när man verkligen sover hela vägen till sin “just in case” -larm som är typ 3h senare. Hade kanske sovit till kl 4 på morgonen utan alarm… Jag har bara ingen lust att bli sjuk. Vi har redan halva kontoret som har drabbats av någon förkylning. Usch…

Har haft utrustningspanik hela hösten. Började först med handskar som inte längre fanns någonstans. Vågade prova något nytt och köpte två par Cutters receiver-handskar. Otroligt mycke bättre än vad jag trodde. Även om dom är såna gummihandskar är dom inte ens nära andra “gummihandskar” som säljs till målvakter. Och en väldigt stor fördel att jag slängde dom i tvättmaskinen och dom blev som nya. Gillar utrustning där det står “tvätta mig gärna” istället för “får ej tvättas”. Ja, även handskarna börjar stinka efter några veckor.

En mindre panik har jag haft med mina byxor som inte riktigt är såna jag gillar. Känns att det inte ens finns såna byxor som skulle va perfekta. Den största paniken var när jag letade efter Rehbands knäskydd och dom inte länge fanns någonstans. Alla butiker hade kvar några par XL-storlek och Rehband själv svarade inte till mina frågor om skydden. Av vana bladdrade genom några sidor i helgen och hittar en ny modell från Rehband..! Hoppades att dom har bara haft en tillverkningspaus, men dom har gjort en uppdatering på skydden! Hiphiphurraa, mina knäna blir glada igen. Och jag slipper tanken att jag skulle va tvungen att byta ut mina betrodda knäskydd.

Jag har aldrig förstått varför vill man testa droger. Jag fattar inte ens varför vill man börja röka eller snusa. Varför vill man bli beroende av någonting som skadar dig och äter upp alla dina pengar? Jag har även lite svårt med sprit och det att man dricker för att bli full, men kanske jag är bara en konstig människa som inte har fått någon viktig programmvara. Spice har varit i rubriker väldigt mycke senaste tider och jag verkligen fattar inte vad gör att man vill prova spice. Speciellt när man inte ens vet vad man röker (?) i sig? Skulle man spela rysk rulett, sätta en pistol på pannan och prova om det fanns en kula i? På så sätt fattar jag om man tar en sigg eller snus, det är väl nikotien som gör en “gladare”, men när man verkligen inte vet vad man tar i sig? Vet man inte att det finns en risk att hamna på akuten med dödsliga symptom eller är det någonting annat som driver till att ta en dos? Är det verkligen det enda sättet att få en adrenalinrus när man leker med sitt liv och testar om det var mer eller mindre starkt ämne?

Om man vill bryta regler och göra någonting olagligt kan man väl göra massa andra saker än leka med sitt liv? Om man letar efter spänning och adrenalin, finns det väl jädrans massa olika grejer man kan göra? Eller kan det va så att man mår så dåligt att man slutar bry om sig och strunta i konsekvenserna? Om det är sistnämnda kan man bara konstatera att det är något snett i samhället. Hur klarar man inte av att plocka upp såna ungar som mår dåligt? Är man så bra att dölja sitt illamående, ser verkligen ingen det, eller bryr sig ingen om det? Eller vet man inte vad man borde göra med en unge som mår dåligt? Är man rädd att möta en människa och ställa sig i en jobbig situation och bry sig om andras liv på riktigt?

Jag har (nästan) tappat hoppet för sjukvården. Även om jag ändå fått helt okej bemötande, så när jag hade mest problem och det var mer än bara korsbandsskada eller feber, kändes det att man fick inte sånt hjälp man hade behövt. När sjukvården vill/kan inte hjälpa en med befintliga symptom och försöka ta reda på vad det är fel i mig, börjar man tvivla på sig själv och till slut man själv nästan känner att borde jag gå näst till en psykolog. Samtidigt är man väldigt frustrerad att psykvården erbjuder medicin så himla lätt till barn och unga människor. Ibland är det verkligen rätt att få medicin, men det är ändå ganska ofta man borde ta reda på hur man mår på riktigt. Det är otroligt lätt att säga att jag mår bra, kanske bara lite trött så här på hösten. Det är otroligt lätthänt att man väljer le halvt och ljuga att man mår bra, bara för att slippa följfrågor, bara att slippa själv dom tuffa frågor man inte vill reda ut med sig själv. Och det är inte så att man själv frågar för hjälp när det går tungt. Det är någon annan som måste hjälpa till. Man kan hoppas att det är ytterst ytters få som behöver ropa hjälp genom att leka med sitt liv och hamna till akuten. Livet är inte värt att kastas bort på grund av en dålig dag.

Samtidigt tycker jag att alla vuxna som möter unga i vardagen borde ha ansvaret att ta tag i även dom jobbiga ämnen och visa att man bryr om sig. Alla kanske inte får det stödet hemma man behöver, eller kanske problemet är just hemma eller sånt man vill/kan inte ta upp hemma? Jag har själv börjat jobba mer och mer med unga under senaste året genom innebandy och man märker och vet ju själv att det är så sjukt mycke mer än att bara genomföra en innebandyträning. Man börjar lägga märke till vad ungarna äter till frukost, vad dom har på tallriken efter träningen. Hur dom agerar i olika situationer, hur självkritiskt man är, hur man pratar om sig själv. Det finns en människa i varenda innebandyspelare och desto bättre balans det finns i människan, desto bättre idrottare blir man. Och ibland kan det va värt att lyssna den andra, låta den prata om sig själv och få prata med någon som är lite utanför det vanliga kretsen.


Nuclear bomb

Blir lika facinerad varje gång av mina drömmar. Hur fan hjärnan processerar all information och förvandlar det till något helt bisarr. Började fundera på jobbet idag att vad var egentligen mina första tankarna på morgonen och mindes att det var antingen positivt eller negativt. Jag låg kvar i sängen och gick genom nattens drömmar. Synd att jag bara kommer inte ihåg alla detaljer, platser och människor som var med.

Minns att jag har letat efter gasmask inatt efter jag fick reda på att en atombomb har detonerats någonstans i närheten. Hittade en gasmask och klädde på den och kommer på att fan också, det är ju strålningen som är farligt. Det är ju atombomb som detonerades, jag behöver ju ingen gasmask. Måste hitta skyddsutrustning mot radioaktiv strålning..! Medan jag försöker få tag på skyddsutrustning, kommer jag på att ens det räcker inte. Det är ju nedfallet som kommer näst, faaaaan också. I’m screwed. Tror jag fick aldrig tag på något annat än gasmasken. Bättre det än inget..! Måste även va imponerad att jag drar så smarta slutsatser i mina drömmar. Känns att jag är nästan smartare i mina bisarra drömmar än i verkligheten. Kanske man har inte några begränsingar i drömvärlden som gör att man funderar bredare..?

Efter att försökt placera atombomben, radioaktiv strålning och nedfallet i det riktiga livet hela dagen kan jag bara konstatera facit i handen att fan vad min hjärna är klurig. Efter att lite ovilligt fått svara tiotals människors frågor om helgen, hur gick det, fick jag spela, hur kändes det, ser jag nu den tydliga kopplingen mellan dagen och drömmen… Klarade bomben då den var tillräckligt långt bort, men ah, det är ju inte det som är farligaste med radioaktiva prylar. Hoppas den radioaktiva nedfallet har fallit ner och jag får sopa bort helgen och koncentrera på det viktiga istället.

Häftigt när det känns varje gång lättare och lättare när jag tar pennan i handen och börjar skissa. Hade glömt helt bort att jag skulle sitta på en utbildning största delen av dagen. Hann bli lite förstörd av att min planering gick helt åt skogen, fick byta min fikatid, och va tvungen att sitta still en helt jävla dag. Men jag fick helt plötsligt fem timmar på mig att skissa!

10735226_1471921906366150_1878298488_n

Tror jag har hittat den absolut häftigaste lackeringen någonsin. Karri Rämös hjälm är så sjukt häftigt. Den är tydligen en äldre, men det är inget fel på det nya heller.… Lackeringen verkligen strålar Edgar Allan Poe, berättar en saga med en bild och är väldigt skrämmande på ett vridet sätt. Creepy. Master work.


Mini Me

Efter att ha gått runt i tjeckiska idrottshallar några dagar känns vår lilla Södervärn helt plötsligt ganska trevligt ställe. Ekande, stora hallar med breda, mäktiga trapphus och stora brons statyer vid dörrarna. En stor plus är också det att man kan faktiskt dricka vatten som kommer från kranen.

Jag hann ta en kort sväng hemma i onsdags. Brorsan och kidsen hämtade mig från flyget och vi åkte hem för en stund. Lagade lunch med Fanny. Jag började skala potatis och hon ville givetvis va med. Tog en stol till henne och tyckte jag satt henne så att hon varken nodde spisen eller kranen. Jag vänder mig för en sekund och hon har en potatis i handen och kastar den i kastrullen. Jag fattar inte hur man kan va så jäkla snabb. Potatisen och kastrullen var minst 80cm från varandra, hon borde inte ens nå till kastrullen och ändå lyckas hon. Inom två sekunders lopp.

Undrar om finsk musikindustri har drabbats av inflation eller har kraven sänkts eller har Finland blivit bara dummare under senaste fem åren? Jag var tvungen att lyssna finsk musik under helgen och nu nodde jag maxgränsen. Jag skulle inte lyssna musik vi spelar på vår omklädningsrum eller på våra hemmamatcher, men den musiken som är inne i Finland… Herreminjävel vilket skit. Tur att jag behöver inte gilla det varken lyssna det. Till slut jag klarade inte längre av att sitta i omklädningsrummet en extra sekund längre än vad jag va tvungen. Och det allra värsta är att två senaste morgnar jag har vaknat några hjärnsläpp-låtar i huvudet. Helt plötsligt Supermario och Darth Vader -temat är inte alls dåliga alternativer.

Kunde man inte kunna ta fram samma begränsningar angående målvaktsutrustning som finns i hockey? Max storlek för all utrustning i proportion av målvaktens storlek. Fick “några” storlekar för stor mv-utrustning till helgen… Tror dom hade passat bra för min lillebrorsa som är ca. 20cm/40kg större än jag. Börjar bli lite trött på fel storlekar. Jag har ändå försökt få rätta storlekar sedan jag va med i juniorlandslaget, men varje gång förbundet beställer nya tröjor och byxor finns det typ ett sett storlek M och resten är L och XL för alla fyra landslagen. Och det enda M går givetvis till juniorer (det är dom dock värda). Eller var det här bara en hint att jag borde va större?

mvHar aldrig förstått varför man vill ha extra stor mv-utrustning. Vad lönar man med det? Bollen går ändå genom tröjan, och när man har ingen koll vart bollen träffar blir det väldigt svårt med returkontroll. Samt man halkar i byxorna när dom fastnar under skorna och drunknar i tröjan, fastnar i extra tyget och blir störd av ärmarna som hela tiden glider ner. Fick ett returskott på mig i lördags och jag kände att bollen träffade mig i mage men fattade inte var den var. Ser inte bollen, börjar leta efter den medan den har fastnat i min tröja. Har ingen kolla den är på väg att slingra iväg mot mållinjen och hinner precis greppa den fast under armen. Så mycke lättare när man antingen har bollen eller inte har den. Inga såna “jag har den men vet inte var”.

Ganska tungt förstå att jag kommer nog aldrig bli av med mina ryggproblem. Har kunnat träna fullt under hösten och göra allt, men inser nu att borde inte ha gjort det. Samma gamla problemen har börjat smyga in igen. Jäkligt jobbigt att få tillbaka samma problem man trodde man redan blev av. När man kan varken sitta eller stå på jobbet, ont på baksida lår, stela muskler i ryggen och rumpan, överbelastningen i nervsystemet… Dra åt skogen. Även om problemen är små och inte begränsande blir man så sjukt trött på allt. Jag kanske borde bara lägga hjälmen på hyllan och lägga min tid till något annat.

Hoppsan… Tryckte precis i mig resten av lösgodispåsen jag köpte 1,5 veckor sedan. Kanske sisådär 300g. Dödens. Kommer må lite illa av all socker jag inte är van vid. Ja, jag har nog en liten energibrist… Skulle inte annars lyckas med det jag precis gjorde.