Monthly Archives: December 2014

Granqvist

Visst kan man fira nyårsafton hemma med förkylning. Tur att det sänds hockey och filmer hela kvällen och natten så jag kanske inte dör av uttråkning. Måste dock tycka att det är smart att bli sjuk då vi är träningslediga och inte behöva missa några träningar.

Har kollat en del hockeysändningar som sänds på gratiskanaler. Bara det att Erik Granqvist sitter i studion som målvaktsexpert är värd att se. Vilken jäkla kille med högsta möjliga entusiasm. Även om det är små detaljer han tar upp, så finns det mycke sånt som gäler även i innebandy och mycke såna tankar som går att förvandla i mitt eget spel. För dagens sändning hade han plockat fram ett riktigt mål och utrustning. Tidigare har han endast haft en mini-klubba som hjälpmedel… Tänk om man själv hade likadan kunskap och erfarenhet vad han bär med sig?

Någon vecka sedan kollade jag någon NHL-match och det var lite kul att Granqvist tar upp exakt dom NHL-målvakter jag följer intensivt och att hans argumenter var väldigt nära mina argumenter. Varför Lundqvist och Rask är två av NHL:s bästa målvakter.

När man är i Finland märker jag speciellt tydligt hur negativa människorna är. Alltid den första tanken eller reflektionen är negativt och man vill tänka det sämsta av människan i frågan. När du bedömer något någon annan har gjort är det oftast det värsta alternativet man kan tänka sig. Samtidigt tror jag att allt, eller det mesta, man gör och allt man väljer att göra görs med den tron att det är rätt. Väljer du göra någonting med den tyngsta argumenten “jag tror det här är fel” eller med tanken att du vill göra illa mot någon annan? Märker det även på jobbet att den första bedömningen är oftast att människan i frågan gör fel med flit istället för att försöka förstå att kanske man har försökt göra rätt men inte lyckats med det?

Varför det är så mycke lättare tycka illa om andra? Vill man själv känna sig en bättre människa och höja sitt samvete genom att försöka påpeka att andra människor är sämre och tar dåliga beslut?

Kan man köpa ett socialt sinne någonstans så att man skulle förstå människor lite bättre och ha någon idé om det som händer rut om kring? Man skulle ha mycke mer nytta av ett socialt sinne än typ förmågan att förstå matte…

Undrar om man orkar va uppe hela natten och kolla en NHL match efter JVM. Rangers match börjar midnatt. Varför kan inte NHL-matcher spelar på förmiddagen istället så att vi i Europa skulle kunna se matcherna på kloka tider?

Advertisements

Blood, lots of blood

Får en liten klapp på fingrarna under två mål på träning. Precis som vanligt. Oftast jag orkar inte ens kolla hur det gick. Gjorde inte det den här gången heller. Efter en stund märker jag att jag har båda händerna täckt av blod. Jahap, en sådan träff… Av erfarenhet kan jag avslöja att det tar en liten stund att lokalisera hålet när man är täckt av blod. En trevligt sår tvärs över fingertoppen och det kommer ut blod med varje hjärtslag. Och mitt i träningen hjärtat bultar ganska snabbt. Blub, blub, blub, blub. Med lång erfarenhet kan jag även avslöja att fingrarna blöder som fan. Tur man har lite rutin med tejpning…

Micke Järlö har varit och spelat med oss på våra träningar tre gånger under hösten. Sett fram emot det varje gång att få spela mot han. Första gången var jag sjuk och andra gången spelade jag i hans lag (vilken dålig lagindelning), och när jag såg att han ska va med idag såg vi till att vi får äntligen möta varandra. Där finns en spelare som är förjävligt att möta och man vill aldrig, aldrig släppa in hans mål. Viktigaste är att han ska inte få göra mål. Och han är ganska duktig att hitta luckor… Men jag faktiskt vann den är gången!

Åkte till jobbet idag och hade lite på känn att den magiska 10 000 gränsen har spräkts under veckan jag har varit ledig. Jajamän, 10 700 levnadsintyg väntar att bli godkända. Förra året var vi vid 9000 men det hann aldrig bli femsiffrigt. Åtminstone vet man vad man ska göra när man ska jobba igen om en vecka…

Highdining och åtta timmars middagar är inte riktigt min grej. Eller annars jo, men man borde börja klockan 12 på dagen så att man hinner gå lägg sig vid nio. Jag klarar inte riktigt av att va hemma vid halv tre. Det är väl det enda jag kan gnälla på. Börja med fiskbord och Skagens, fortsätts med kantarellrisotto, fasan med svartvinbärsås och ungsrotfrukter som huvudrätt. Ost-bord, och avslutning med kaffe och mandarintårta. Har även äntligen lärt mig att jag ska absolut inte dricka vin. Då klarar man genom även en längre middag utan att bli fruktansvärt trött och illamående (och detta beror inte på mängden…).

Vet inte om det finns något skönare än att åka skidor/skridskor och basta efteråt. Söndagkväll, -15C, stjärnhimmel och en väldigt bra is bara några hundra meter från oss. För perfekt att inte ta tag på chansen. Sätta på bastun, åka en 40min, jogga hem och hoppa in i varm bastu. Absolut bästa med vintern. Och well hello min lilla mv-rumpa som fick en chock av skridskoåkning. Mv-rumpa är tydligen ingen hockeyrumpa.


Inflation

Åkte skridskor idag, tror senast jag åkte var fem år sedan. Helsike vad kul, även om jag kanske borde köpa egna skridskor som är köpta till mig ursprungligen. Märker att jag kör med lillebrorsans gamla… Första 20min var en “Bambi on Ice” -show innan man fick lite känsla tillbaka. Tur att det tog inte längre tid att komma i kapp alla dom åren man inte fått åka och kunde faktiskt få lite fart och mjölksyra i benen. Inte så att jag aldrig har kunnat åka skridskor ordentligt, men jag ändå kommer framåt och bakot och åt höger (vänsterfoten fattar inte vad “åka skridskor” betyder). Som tur var fick jag heeeeeela isen för mig själv första halv timme och ingen kunde bevisa min Bambi-show.

Gjorde mitt årliga biobesök idag och såg Hobitten. Inflation. Bevikelse. Filmen träffade alla mina noll-förväntningar. Väl, samtidigt man blir inte alls ledsen att sagan om Midgården på filmscreen är över. Hade inte varit rättvist om det hade fortsatt på det här sättet. Tack och lov Peter Jackson & co. har inga mer rättigheter för Tolkien och hoppas han kan framöver sova i lugn och ro i sin grav. Fattar inte hur man kan få ihop en 2,5h film utan någon röd tråd. Och jag ändå visste precis vad det händer och hur allt kommer sluta. Ändå känns det att va fan håller ni på. Någon borde ha förklarat till PJ vad “less is more” betyder… Han hade kanske behövt den lektionen redan innan Retur of the King, men absolut senast innan han började förstöra Hobitten.

Skulle vilja kunna komponera musik. Fick se idag hur man kan göra musik på datorn och hur t.ex. en dance-låt är upbyggt. Vet inte om jag måste ändra min inställning och åsikter om dagens “hit-musik” (som är förjävligt och har inget innehåll). Samtidigt tror jag att det beror ganska mycke på själva innehållet. Men i slutändan göra musik är egentligen precis likadant när man skissar och tar fram en bild på något. Man börjar med något litet med snabba skisser och sedan tar man skissen till Photoshop och börjar biffa till. Lager på lager på lager tills man har något som låter/ser bra ut. Fascinerande. Programmet var även egentligen precis som photoshop, fast gjord för ljud. Undrar hur snabbt man kunde lära sånt, när man redan kan själva processen. Bara byta “format”. Har ändå lärt mig skissa så pass bra att även jag kan tycka att ibland kan jag trolla fram något med blyerts som ungefär ser ut som jag hade tänkt.

Läste här om dag en intervju om en finsk jazzmusikern som spelar Angry Birds melodier på orgel. Han tyckte att egentligen alla kompositörer borde kunna och klara av att improvisera, eftersom komponering är egentligen exakt samma sak. Det du improviserar i en låt är en komposition som bara försvinner medan den födds. När du komponerar fångar du upp den improviserade melodin och fortsätter bygga på. Hur kommer man in till Tonsättarskolan i Visby..? Kan någon skänka bort sin tid till mig?

Tack och lov behöver jag inte göra något imorn eller övermorgon. Har missat mina eftermiddagstupplur tre dagar i rad. Hela tre..! Vet inte hur jag är fortfarande vid liv. Lovar sova ikapp..! Imorn får det bli go mat (= ingen julmat) och äntligen skall jag värma bastun. Märker att kroppen är inte van vid med vinter än och skulle behöva en ordentligt uppvärming. Och sedan ska jag sova.


Snö

Ännu en 20h hemresa avklarat. Den här gången fick vi faktiskt använda SJ och åka tåg tvärs över fastlandet. Men fasen vad mycke lättare åka med tre poäng i bagage som var tung som fan. Båt-bil-tåg-taxi-flyg. Endast cykeln fattas… Kommer hem och möter en snöstorm. Ca. 2h och nästan 10cm snö. Man fattar inte att det är slutet av december, när man bor på en ö, har inte ens behövt tänka tanken att plocka fram vinterskor och när solen skiner, känns det som det skulle va slutet av mars. Welcome to the real life.

Jag fattar inte stressen och paniken inför jul. Är ni människor helt dumma i huvudet? Satt i bilen med morsan och vi har hunnit åka knappt 10min och hon bara öser på. Hon har inte tid att åka till brorsan och hälsa på barnen, det är så sjukt mycke som behöver fixas, bla bla bla bla blaaaaaaaaaaaaa. Jag försöker ta reda på specifikt vad “det är så himla mycke som behöver göras” är på riktigt. Hon har redan typ handlat största delen som behövs, vi har redan planerat i förväg vad vi ska äta under julen och bjuda på annandagsmiddag. Vänta nu, VAD är det som MÅSTE göras? Till slut det som behöver göras är att vi ska gå handla på tisdag efter jobbet. Och listan skrev vi medan vi åt lunch. Tur att även hon fattade att det var inte så mycke till slut…

Jag tycker det är så vridigt att alla pratar om att “vi ska ha en lugn jul, va hemma med familjen, inte stressa så mycke” och vad gör man? Stressar ihjäl sig, lagar 160 portioner mat för fyra pers, och sedan börjar man lista ut vad allt man måste hinna göra under helgen. “Vi ska ha en lugn jul” börjar med frukost hos farföräldrar, brunch hos faster, julmiddag hos morföräldrar med systers familj som innebär att där finns tre heltgalna, jobbiga, stökiga syskonbarn, sen ska man fika hos gammelmoster, sen kommer man hem döendes bara att vakna till juldagen och börjar gå runt grannar och alla andra måste-besök. Och efter varenda j-la jul lovar alla för varandra att nästa år ska vi inte laga så mycke mat, nästa jul ska vi va hemma och fira jul väldigt minimalistisk och vad händer nästa jul då? Precis likadant som tio år tillbaka. Varför gör man inte så man pratar? Varför lovar man massa saker man egentligen inte vill alls göra? Varför bestämmer man inte sig att nej, nu ska vi göra det VI vill på riktigt. Varför lovar man år efter år att “nästa jul..” och aldrig håller sitt löfte?

Fick hänga med kidsen några timmar idag. Ossian visade att han kan gå redan flera steg och för första gång både jag och även morsan hörde att han pratar! Vi satt och lekte med träklossar (han sitter med två klossar i handen och äter dom), Fanny springer runt och fram och tillbaka med sina grejer och han börjar helt plötsligt prata. Han insåg att stunden har kommit när motorkäften var slut med bensin. Han babblar och berättar massa saker, dock med sitt eget språk. Han är så lugn och härlig unge, motsatsen till duracellkanin-motorkäft -syrran som är minst lika härlig. Förutom klockan fyra på natten med sina “Kan du berätta mig om Pippi?” frågor.


Kärnkraftsverk

Äntligen kan jag slå mig ner med en glas julmust. Försök packa fyra väskor samtidigt. Morgonträning, kvällsträning, bortamatch och resväskan hem. Uhhh. Liten pussel. Tur att man ändå åker bara hem, så det är inte största katastrof om jag glömmer något… Och har dubbelkollat att matchtröjan och knäskydd har jag packat med. Annat går typ fixa.

Jag borde ha redan lärt mig att jag ska inte bli förvånad av något längre och jag ska inte förvänta någonting alls från andra människor. Jag visste inte hur stor problem det kan va att skriva ut en dokument. Hur. Svårt. Kan. Det. Va? Är man så pass rädd att man vågar inte ändra inställningar i t.ex. Adobe Reader att den automatiskt, helt själv, printar ut dokumenter i rätt skala och format och du verkligen behöver bara trycka ctrl+p? Eller kanske man inte vet att man kan överhuvudtaget ändra inställningar som i just det där program är faktiskt väldigt tydliga och smidiga samt att programmet minns vad du har valt. Livet är svårt ibland. Åtminstone för mig… Att försöka hålla blodtrycket nere. Jag kan endast göra mitt jobb. Inte mer, inte mindre. Lägg energi till det du kan påverka. Tack och lov den där lilla gubben på min vänster axel blir större, starkare och jag har lärt mig att lyssna den lilla rösten lite bättre. Jag gör mitt jobb så bra jag kan. Mer kan jag inte göra.

Småjobbigt när man drömmer varenda gång man somnar. Antingen är man vaken, eller drömmer man. Börjar kännas så småningom, efter tre-fyra dygn att man lever två liv och inte fått den där djupa, sköna sömnen. Vaknade imorse till det att jag hade först trängt in mig i kärnkarftsverk och simmat i en såndär skyddsbassäng. Efter jag klev upp därifrån har jag sprungit ihjäl mig och försökt komma undan vakter, men till slut blev jag inhäktad i en stor bur. Typ såna där man håller stora fåglar/kattdjur i zoo. Satt i buren, med handbojor och rökte.  Lyckades slingra ur bojorna väldigt enkelt och började leta efter väg ut. Till slut hittade jag en lucka i burväggen, längst upp i hörnet. Klättrade upp som en liten apa, hoppade över första staket till det andra där luckan fanns. Skruvarna satt inte fast och det var nästan som någon hade redan skruvat loss luckan en gång innan. Vaknar precis när luckan faller ner och jag hänger där. Vet inte om jag klev ut till friheten eller om jag var kvar. Won’t never know.

Så jäkla förvirrande att det kändes så bekant att röka, som jag hade gjort det flera gånger innan. Aldrig rökt och det enda jag har andats i mig är astmamedicin. Inte riktigt samma sak… Så jäkla förvirrande när det känns så riktigt i drömmen och när man sen vaknar känns det fortfarande väldigt riktigt och man måste börja fundera vad har jag gjort på riktigt. Börjar fundera att har jag rökt någon gång tidigare? Nope, aldrig. Va fan…Inte länge sen drömde jag om att det fanns spindlar i min säng. Vaknar mitt på natten och det tog flera minuter innan jag kunde lugna ner mig efter att ha tänt och kollat både under täcken och under sängen att det inte fanns spindlar någonstans. Älskar min lilla hjärna som underhåller mig så pass bra. Bättre än 3D-filmer..!

Fattar buren, handbojor och delvis också rökningen, men vad fan har jag gjort i en kärnkraftsverk? Varför valde jag simma där? Jäkligt förvirrande när man inte kan koppla ihop när man samtidigt vet att det var en dröm som har någon betydelse och försöker berätta något. Kanske jag får veta det inatt..?

Tack och lov det är bara tre dagar kvar jobb innan långa ledigheter. 10 dagar ledigt, en arbetsdag, 7 dagar ledig, 3 dagar jobb, helg. Fan vad najs. Och helsike vad jag längtar hem. Jag vill hoppa direkt till söndageftermiddag och få hänga med småknattarna och mina vänner igen.


Bob, osa 3

Pitkät, synkät päivät tuossa luolassa eivät yhtäkkiä enää tuntuneet aivan yhtä pitkiltä ja synkiltä. Jokin oli muuttunut.  Oli jollain kummallisella tavalla kovin lohdullista ja piristävää tietää, että joukossa oli joku, joka näki maailman kaikkien häkkien, seinien ja marsulaumojen takana.

Tuokiomme Rafaelin kanssa olivat usein lyhyitä, kahvikupin mittaisia. Pikkuhiljaa opin tuntemaan Rafaelia, sain tietää kuinka hän oli joutunut Pedon kynsiin, sain usein kuulla siitä, kuinka kyllästynyt hän oli marsuyhteiskuntaan kaikkine hamstereineen, hiirineen, kaneineen ja petoineen. Hämmästyin välillä itsekin, kuinka paljon samantapaisia ajatuksia oli syntynyt myös minun päässäni. Rafaelin ajatukset vain olivat aina himpun verran syvempiä, laajempia ja pidemmälle kehiteltyjä.

Aamuja tuli ja meni. Aurinko nousi ja laski, jossain pilvimassojen takana. Painava pimeys oli läsnä lähes tauotta, ja aina vaan tuo lasinen kuutio hohkasi valoa luolan nurkassa. Joka päivä tallustelin sen ohitse, ja aamuisin saatoin jäädä hetkeksi Rafaelin kanssa juttelemaan. Olin kuitenkin huomannut, ettei Rafael enää vaaninut samalla tavalla. Hän oli useammin poissa kuin paikalla, silmät eivät odottaneet ja tuijottaneet minua kulmassa. Lopulta meni viikko, jolloin tuskin näin vilaustakaan tuosta otuksesta.

Kunnes eräänä aamuna, BANG. Siinä se taas irvisteli, kammottava ruma suu lasia vasten. Säpsähdin tuota näkyä, ehkä vaistomaisesti, ehkä sen takia, että pidin Rafaelia yhä pelottavana, vaikka olinkin oppinut tuntemaan tuota kieroa sinttiä hieman enemmän.

”Huoooomenta, Hamu! EMP! EMP. Tiiäksä mikä on EMP?” –Hmm? EMP..?

”ElektroMagneettinen Pulssi.” – Hmm, olen minä siitä jotain kuullut. Eikös sellainen saata aiheutua auringonpurkauksesta ja se sekoittaa kaiken elektroniikan? ”Jep. Paitsi että EMP:n voi aiheuttaa myös ydinpommilla tai laitteella, joka tuottaa elektromagneettisia sykäyksiä.”

-Okei. Miksi kysyit?

”EMP ratkaisee kaiken! Kelaa nyt vähän!

BANG. Puhelimet ei toimi. Et voi enää surffata puhelimella, vaan joudut oikeesti keskustelemaan vieressä istuvan kaa. Sä et voi enää postaa niitä rasittavia aamiais/lounas/päivälliskuvia kaikken muka-kavereiden nähtäväks nettiin. Ihan kun ketään oikeesti kiinnostaa se, että syöt kanamunan Kallen mätitahnalla ja myslit jugurtilla? Sun on ehkä myös pakko opetella käyttämään sanoja, kynää ja paperia, jos tahdot kommunikoida jonku kaa. Sulle yhtäkkiä tarjotaan mahdollisuus ilmaista itseäsi muutenkin kun 140 merkillä. Et voi enää piiloutua samalla tavalla nimimerkkien taakse, ja sun on pakko seistä sanojes takana.

BANG. Tietokoneet lopettaa toimintansa. Sun täytyy siis oikeesti tehdä jotain, ja sun täytyy rueta ehkä itse valmistamaan ja rakentamaan, jos haluut jotain. Yhtäkkiä miljoonia tekeekin ne, jotka osaa jotain muutakin kun pelkän java-koodin. Eikä enää koko elämä kaadu siihen, ettei sun purkkis suostu toimimaan. Jos teet töitä kynällä ja paperilla, niin sun ei tarvi venaa raivostuttavii java-päivityksii ja ”tietokone käynnistetään uudelleen 4min kuluttua”-ilmotuksia just sillon kun sun oikeesti pitäis tehdä jotain. Ja voit käyttää sun työaikas vaikka työntekoon niiden ärsyttävien ja aikaavievien sähköpostien pakkoselaamisen sijaan.

BANG. Me päästään eroon paskasta tv-tarjonnasta kertaheitolla. Et joudu enää toljottaa telkkaria, kun ”ei oo parempaakaan tekemistä”. Eikä joka kerta tarvi avata tv:tä pelko perseessä, että vahingossa käännät kanavalle josta tulee bigbrotheria, idolsia tai maajussillemorsianta …

BANG. Jos sä tahdot musaa, sun täytyy oikeesti osata soittaa jotain soitinta. Päästään eroon paskasta digitaalisesti tuotetusta psyykkisestä kidutuksesta. Sun ei enää tarvi kärsiä radioo kuunnellessa, ja ne jotka oikeesti osaa soittaa, saa ansaitsemansa arvostuksen.

BANG. Kaikilla on aina muka niin helvetin kiire ja aina pitäis, pitäis ja pitäis ja lopulta sä et enää muista elää sun elämääs, kun pitää ylläpitää kulissia ja olla niin in kokoajan ja muistaa kertoo kaverile, että söinkin sämpylän kinkulla ja kurkulla tänä aamuna! Mikä helvetti tätä yhteiskuntaa oikeesti vaivaa? Kaiken tekniikan pitäis helpottaa sun elämää ja antaa sulle enemmän aikaa ja mahdollisuuksia, mutta sä vaan jumitat aina kaikkiin ongelmiin ja yhtäkkiä sä et enää tiedä, tajuu tai ymmärrä, mikä on tärkeetä.

Oon aina suunnitellut ja miettinyt kuinka mä haluun tuhota maailman ja pistää kaikki marsulaumat kärsimään omasta typeryydestä. Oon miettinyt, että jättiläispuput olis ollut huikeen hauska idea. Tai superkokonen pöllöparvi. Mutta moisen vitsauksen irtipäästäminen tai pelkkä maailman tuhoaminen ja kerralla palasiks räjäyttäminen olis ollut aivan liian helppo homma. Melkein kuka vaan vois rakentaa pienen pommin ja KABOM me kaikki kadottais. Ei ois enää mitää jäljellä. Helppoa, mutta ah niin tylsää. Mut kelaa nyt vähän. Pistetään koko elektroniikkaan perustuva infrastruktuuri palasiks, ketään ei suoranaisesti kuole ja pistetään koko paska koetukselle. Luonnollinen valinta. Jos oot fiksu, selviit. Jos oon tyhjäpää, sä todennäkösesti kuolet sukupuuttoon aika pian. Siinä vaiheessa kun yhteiskunta on tasapaksulla rasituksella, heikot ja tyhmät karsiutuu ensimmäisenä pois. Sä joko opit, tai katoot.. Ja kukaan ei tajuu, mitä tapahtu..! Me voidaan aina syyttää aurinkoo kun kaikki mittalaitteetkin meni sököks. Mähän oon vaan loppujen lopuks yks sinttipahanen tänne stnan akvaarioon teljettynä..!”

Tätäkö tuo sintti oli suunnitellut kaikki nämä viikot? Loppujen lopuksi tuo ei, taaskaan, ollut täysin päätön ajatus. Mitä enemmän sitä mietti, sen paremmalta se kuulosti. – Raf, mihin sinä minua tarvitset? Miksi tahdot vetää minut mukaan suunnitelmaan?

“Hamu, valoja päälle. Mä olen kala. Mun geografinen ulottuvuus on aika rajotettu just nyt… Tarviin sun pikkusia, karvasia tassuja, jotta voin toteuttaa mun kuningasidean. Jättiläispupuista olisin saattanut jopa selvitä yksin, mutta mä tarvitsen työkaluja, materiaalia, jotta voin rakentaa. Ja oon vihdoin keksinyt, miten saan rakennettua masiinan, joka ei vaadi ydinpommia energialähteekseen. En haluu kehuu, mutta mä oon vihdoin keksinyt miten saan valjastettuu fuusioenergiaa mun masiinaan. Hah, voisin olla jo maailmanvaltiasmiljardööri, mutta sen sijaan haluunkin vaan tuhota maailman. MuahhaHAhaa. Olen perinjuurin paha, inhottava kalanen. Revin kärpäsiltä siivet, puhun rivoja korviin lapsien…” Rafelin rallatellessa yritin sulattaa tätä tilitysaaltoa.

Lähdenkö mukaan? Onko tässä mitään järkeä? Toisaalta kerrankin voisin tehdä jotain ärsyttävien asioiden eteen. Kerrankin voisin olla se, jolla on valta valita. Toisaalta voisin pestä käteni koko suunnitelmasta, ja jättää Rafaelin täysin huomiotta. Ja siinä tapauksessa Rafael vain kaivaa seuraavan suunnitelman evänsä alta ja vapauttaa jättiläispuput. Ollako paha ja tehdä hyvää, vai ollako hyvä ja tehdä pahaa?

”No? Mitä sanot?” –Ei kai minulla enää valinnan varaa ole! Missä pisteessä suunnitelma on? Mitä meidän tarvitsee tehdä?

Ja näin tuo suunnitelma oli vihdoin valmis toteutettavaksi. Rafael rakensi ja minä toimin välikätenä. Jos kuuntelin tarkkaan, saatoin kuulla kilkettä ja kalketta päivisin, ajoittain pieniä naurunrämähdyksiä kun tuo paholus suunnitteli tuhojaan. Välillä tuo lasinen kuutio hohkasi herkkää sinistä valoa. Hitsiliekkien heijastuksia… Saatoin vain ihmetellä, kuinka suuri tuo sammio lopulta oli? Oliko Rafaelilla oma salainen laajennus, vai missä ihmeen madonreiässä tuo turjake oikein uiskenteli..?

Päiviä kului. Viikkoja kului. Välillä kuljetin osia Rafaelille, välillä taas vein yhteenkasattuja pieniä osia kolooni säilöön. Kunnes taas eräänä aikaisena aamuna Rafael odotti minua taas valokeilassa, kiven päällä loikoillen. ”Hamu! Huomenta! Arvaapa mitä? Mä luulen, että oon saanut rakennettavani rakennettua. Nyt pitäis tehdä vielä viimenen siirto.”

–Huomenta! Sehän kuulostaa loistavalta. Mitä sinulla on mielessä?

”Mun pitäis päästä täältä pois”, Rafael virnuili leveästi ja jatkoi: ”Ja kuten ehkä oot tajunnut, niin laite ei oo ihan vielä valmis. Sä joudut kasaamaan sen loppuun, mutta sitä ennen mun pitäis tosiaan päästä täältä pois. Olisko mitään, jos sä etsisit jostain vaikka ison hillopurkin ja veisit mut vihdoin täältä pois? Niin, ja sun ehkä pitäis ottaa pari päivää lomaa. Tai ota vaikka loparit saman tien, sun ei enää tän jälkeen tarvi tänne luolaan palata..!”

Viimeisen työviikon viimeisenä iltana suljin vihdoin häkkini oven, jätin oveen roikkumaan lapun ”Lomalla. Palaan joulun jälkeen.”, noukin suuren suuren hillopurkin käpäliini ja lähdin talsimaan kohti sammiota. –Rafael, oletko valmis? ”Moro Hamu! No arvaa? Oon venannut sua jo viikon…!” Nostin akvaarion kannen pois paikoiltaan ja upotin hillopurkin veteen. Rafael uiskenteli edes takaisin, tiputteli milloin mitäkin purkin pohjalle. Kiviä, pari merilevää, ruuveja, muttereita, pienen pieniä työkaluja, matkalaukun (!) ja vaikka mitä muuta. Lopulta tuo purnukka oli lähes ääriään myöten täynnä ja purkissa oli juuri ja juuri sen verran vettä, että Rafael pystyi hengittämään. ”Hamu, et sitten yhtään isompaa purnua hommannut? Toivottavasti sulla on amme tai joku isompi pulju himassa, täällä on vähän ahdasta..!”

Kahden päivän kuluttua olimme saaneet laitteen kokoon. Saatoin kulkea reppu selässä ja hillopurkki kädessäni ja tuhota kaiken perässäni. Rafael pystyi laukaisemaan pulssin kauko-ohjaimella niin, että se suuntautui aina meistä poispäin. Tämä oli kuitenkin ensimmäinen kerta kun Rafael oli moisen laitteen rakentanut, eikä osannut lainkaan sanoa, kuinka suurta tuhoa hän saattoi saada aikaan. ”Hamu, ootko valmis? Lähdetäänkö testaamaan?” Nostin repun selkääni, tartuin hillopurkkiin ja kipittelin ulos kolostani.

Kävelimme läheiseen metsikköön, ja lähdin kapuamaan pienen kallionnyppylän huipulle. Kalliolta oli laajat näkymät kaupungin ylle, ja päivän kääntyessään iltaan saatoimme nähdä kilometrien mittaisen valomeren syttyvän ympärillemme. Moottoritie jylisi vieressä, mainosvalot välkkyivät horisontissa, kaupunki kuhisi kiireisesti.

”Se olis menoa nyt! Täältä pesee kurja maailma! MuahaHAhaa!” Tunsin pienen nykäyksen selässäni, kun pulssi lähti. Käännyin ja lähetimme kolme pulssia lisää. Se oli kuin tsunamiaalto, joka iski rantaan. Aalto jatkoi matkaansa kohti horisonttia ja sen taa. ”Oho, olipas tuju..!”

Seurasimme maailman pimenemistä.

”Kuuletko?” –Mitä? Kuulenko mitä..? ”Nimenomaan. Kuuntele.” Ja minä kuuntelin.

Titityy. Titityy. Titityy. Talitintti lauloi. Kun jatkoin kuuntelemista saatoin erottaa lehtien havinan tuulessa. Saatoin kuulla, kuinka tuuli tarttui männikköön ja männyt humisivat kuorossa. Oli täysin hiljaista, ja saatoin kuulla niin paljon. Oli tullut pimeää. Oli täysin pimeää, mutta saatoin nähdä niin paljon. Pilvien rakoillessa tuulessa näin tähtitaivaan. Mikä tähtitaivas tuo olikaan! Enää taivaalla ei loistanut vain Otava ja Kassiopeia, taivas oli tuhannen täynnä tähtiä. En ollut koskaan nähnyt moista taivasta. ”Rafael, katso!”

Istahdin kylmälle kalliolle hillopurkkini viereen. Mikä ihana elämäntäyteinen hiljaisuus, mikä ihana, loistelias pimeys. Hengitin syvään, annoin tuulen pyyhkiä kasvojani ja nautin.


Vm-mv

Har inte orkat följa på herr-vm särskild mycke, men såg ändå båda semifinaler, finalen och några kortare sekvenser från andra matcher. Undrar när innebandymålvakter förstår att det skulle va så sjukt mycke smartare och mer effektivt att göra förflyttningar med ben och fria händerna till räddningsarbete. Förutom Kosonen och Åman, använde alla målisar väldigt mycke händer att ta sig båda i sidled och djupled. Varför? Bollen går ändå ännu snabbare på herrsidan än vad det gör på damsidan. Skulle det inte va ännu viktigare att spara alla hundradelar man kan? Samtidigt herrmålisar är ju aningen större än vad jag är, men varför gör man sig ändå mindre än vad man är? Om du står på knäna i en bra position så finns det knappt utrymme mellan axlarna och ribban, men man väljer att sätta händerna i golvet, man sjunker 30cm neråt plus att man hinner sällan till krysskott om du har 1,2m upp till skottet.

Det syntes väldigt tydligt när Svergie mötte något annat lag än det finska, att målvakterna helt enkelt inte har snabbheten och strykan att göra förflyttningarna tillräckligt bra med händerna. Finns inte ett chans att du gör längre förflyttning genom att trycka iväg dig med händerna än om du bara lyfter rumpan upp och trycker dig med benmusklar istället. Tyckte Kosonen i finska kassen gjorde ett bra jobb men där också, varför har man så pass smal verktygslåda att man är tvungen att använda samma förflyttningar oavsett situationen? Passning till höga slottet, passning till borte, passning framför kasse, alltid samma rörelsemallar. Han har ju storleken så egentligen behöver han inte göra lika stora förflyttningar som t.ex. jag, men samtidigt man släpper in mål därför att man fastnar och inte kan ta förflyttningen därför att man har tyngden på fel knä. Eller kanske han har tekniken, men av någon konstig anledningen väljer inte använda dom när det skulle behövas?

Är målvakterna lata? Är man nöjd och orkar inte utveckla sig till ännu bättre därför att nivån räcker på egna träningar och den inhemska ligan? Orkar man inte träna ett halvt år att lyfta händerna från golvet och lära sig benarbete under tiden? Stör det inte andra målvakter att man släpper in mål? Vill man inte försöka hitta lösningen att rädda varenda skott? Funderar man inte hur man kunde bli lite snabbare, lite starkare, lite smartare och ge sig en chans att rädda varenda jäkla skott?

Helsike om man har storleken som Åman eller Kosonen, varför man inte skulle göra sig själv från vm-målvakt till en oslagbar supermålvakt? Om du är stor, gör dig ännu större. Om du är snabb, gör dig ännu snabbare. Om du har bra teknik, se till att du rör dig aggressivt. Tänk på Tuukka Rask. Han är nästan 190cm lång (han är alltså stor), men han är också otroligt smidig, rörlig och stark och därför en av NHL:s bästa målvakter. Känns att alla nöjer med det att stor+rörlig+målvakt är inte möjligt. Tycker det är rent lathet om man inte orkar träna upp förflyttningstekniker så att dom finns när man behöver dom. Allt ska finnas, även om du inte skulle och borde ens använda dom varje gång.

Hade varit intressant se Åman spela mot Sverige. Känns att hela Sverige hyllar han, men hade han gjort det lika bra som t.ex. Kosonen? “VM:s bästa målvakt”, men var han tvungen att spela upp sig ordentligt en enda gång?


TJEENAREEEE!

Ni säkert vet såna människor som lyssnar musik på offentliga platser så att folk inom tre meters diameter hör vad denna människan lyssnar samt att man kan få ett okontrollerad utbrott och börjar sjunga med låten? Typ var tredje ord och man babblar så att man fattar inte alls vad orden var. Och oftast kan man inte ens hålla tonen utan man “sjunger med känsla”. Undrar bara att gör man det på flit (alltså börjar sjunga högt på sånt ställe man kanske inte borde göra det, som t.ex. på jobbet eller kollektiv trafik) eller är det något okontrollerad? Eller struntar man helt enkelt i att det kanske finns folk runtomkring som kanske inte vill lyssna din musik och din sjungande?

Fasen vad lyxig att jag har fixat nästan alla julklappar genom att föra över pengar till morsans konto. Tidseffektivt och jag slipper julshoppinghelvetet.

Ringde till borsan idag. “TJEEEENAREEEE! Jag är hos morfar! Det är snö ute!!” Veckans absolut bästa 20 sekunder när F svarar i telefon och jag få prata med henne. Konst att försöka prata med en tvååring i telefon. Ingen blir riktigt klokt av samtalet när ingen hänger med varandra. Tur att det är bara en vecka kvar tills jag får åka hem! Börjat planera veckan och insåg ganska fort att jag skulle behöva minst en vecka till. 5/8 dagar är redan fullbokade och jag måste ännu hitta tid minst till en middag och jag skulle jätte gärna även hinna gå se Hobitten och hinna med minst ett skridskopass. Blir inte riktigt vila den veckan, men tur att det blir långledig mellan nyår och trettondag så man hinner slappa sen.

Drabbades av strömavbrott imorse. Inte det att jag hade ingen ström, inte det att det var mörkt eller det att man kunde inte använda vatten, men det att jag inte fick min morgonkaffe 05:45..!! Jag höll på att dö vid halv åtta på jobbet, huvudet vägde en ton, det var endast ögonen som rörde sig knarrande i huvudet. Vet inte hur jag klarade mig till kvart i nio utan kaffe. Ta inte min morgonkaffe ifrån mig.

Njaa, fick ingen träningsvärk från bodycombat. Fick dock världens träningsvärk av chins jag gjorde onsdagmorgon. Helsike hur ont man kan ha…


Evil laugh

Vader. Höftböjare. “Vingmusklarna”. Axlarna. Musklarna mellan ribbenen. En kvalificerad gissning av träningsvärk som kommer dyka upp imorn. Jag har alltid tyckt att det inte finns några roliga gruppträningspass och det är andra människor som får delta dom. Jag får nog ändra mig och erkänna att bodycombat var faktiskt väldigt roligt pass. Lagom jobbigt, lagom svårt både för koordination och rytmsinne och så jädrans skönt att slå-slå-slå-sparka slå-slå-slå-sparka slåslåslåslåslåslåslåslå, även om det var “bara” min egen spegelbild jag fick slå. Tänkte också att det måste va närmaste formen till dans jag kan tänka mig att göra. Konstigt kanske att jag aldrig någonsin kan tänka mig att dansa, men när jag hoppar och studsar i rytm och får slå och sparka med låten är det faktiskt lite kul.

Man kan hitta en hel del från google. Jag hade en väldigt rolig här om kväll när jag googlade “how to be evil” och “evil ways to destroy the world”. Gissa bara hur bra tips och idéer man kan hitta om man vill förstöra världen? Visst hittar man lätt dom där tråkiga kärnvapen, superbomb, släppa någon dödslig, snabbspridande virus etc. Ja, dom tråkiga förslagen. Läste någon sida där flera människor hade skrivit deras planer att hur dom ska förstöra världen och argumenterade för sin idé. Den allra bästa var dock “Giant rabbits.” och ingenting annat. Det är väl så solklart att man behöver ens inte beskriva vad det kommer hända. Släppa loss några jätterabbisar och dom tar hand om resten.

Megastora tassar förgör alla människor, husen rasar ner som korthus när rabbisen kommer. Den bestämmer stampa med vänster tassen och det blir världen jordskalv och förstörelsen sprider i ljudetshastighet. En annan rabbis svarar till stamp-kallelsen i Sibirien och sprider vidare meddelandet och snart hela jordklotet skakar och studsar. Första rabbisen får svaret, förstår inte och stampar “VAaaaa?!” och helt plötsligt hela klotet studsar ur sin bana och flyger i väg i rymden. Om några dagar är vi så pass långt bort från solen att alla fryser ihjäl, livet tar slut och jätterabbisarna har förstört vår värld. Visst låter det otroligt spännande? Hmm, borde man fånga några gotlandsrabbisar och börja fostra jätter?

Fick också lära mig att om man vill bli ond, skall man ha ett ond skratt. Och till slut är det väl så att det onda skrattet passar till vilken situation som helst. MuahaHAhaa! Njähnjähnjähnjäh! Desto ondrade du är, desto oftare du skrattar. MuahhaHAhaa!

Njähnjähnjäh, jag kom äntligen på vad det kommer hända med min berättelse om Bob. Snilleblixt! Nu kan jag äntligen komma vidare. Håller på att skriva tredje version, men nu tror jag att jag kommer äntligen vidare med den här. Svårt att försöka hålla samma stil och ton i texten som i två första delar. Och gubbjävlen stressar upp mig och har hunnit fråga efter fortsättning redan tre gånger under veckan. Fan, han få vänta lite till.


Gingerbread man

“Så här glad blev jag när jag fick födelsedagstårta och pepparkakor!” Alltså den där gossen och hans leendet. Jag smälter framför det där ansiktet.

hymy

kieli

Fasen vad jag hade velat va hemma en helg. Tur det är bara två veckor tills vi får äntligen åka hem! Flera goda anledningar att kämpa genom två helvetes veckor att komma hem och få umgås med dom bästa! Bad även morsan slipa mina skridskor om jag skulle äntligen åka skridskor. Ett intervallpass på isen, hur kul skulle det va? Fan vad bra idé. Finns även goda chanser att få träningssällskap även på isen..!

Funderat nästan hela hösten att jag skulle behöva gå köpa nya kläder och gått runt i stan några gånger innan utan att hitta något. Jag hatar när jag måste köpa nya byxor. Funderade jätte länge igår på morgonen om jag ska till stan eller inte. Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. Åkte ändå, och kommer hem om 45min med två par byxor och två tröjor, och egentligen just det jag ville ha. Vad är oddsen? Hyfsat nöjd att jag ändå åkte.