Monthly Archives: July 2015

Bumerang

“Jag vet att du inte kan, men om du kunde..?” Jag äntligen hade tid och kom ihåg att lyssna Kjell Enhagers sommarprat på P1. Tre timmars slötid på landslagsläger, några träningar och tester och dålig sovt natt i kroppen. Precis det man behövde. “Jag vet att du är trött, men om du inte var det..?” Även om jag har hört en del av historier en eller två gånger innan, är dom lika intressanta och man lyssnar lika intensivt som första gången. Bra att påminna sig själv om det som är viktigt. Och hur dum man är när man inte orkar tänka rätt. Liten effort, stort resultat. Och nu kan man bumeranga sig själv igen ett tag och skratta åt sig själv. Kanske hålla ett samtal med högsta chefer i firman Jag AB och uppdatera läget.

Vi har haft en finsk mental coach med oss nu några dagar med landslaget och det är ganska spännande att höra för en gångs skull hur en finsk mental coach pratar. Tänkte under någon föreläsning “så typiskt finskt sätt att tänka och säga”. Desto mer man själv lagt fokus på det osynliga, blir man också bättre att se/höra/tolka det osynliga eller det som inte sägs. Hur man väljer orden, hur man lägger upp planering, vad som sägs och inte sägs. Svårt att peka på något exakt men fasen vad det är skillnad mellan finska och svenska mentala coaching. Skall man plocka fram ett problem och lösa det eller skall man lösa problemet innan det ens har dykt upp? Behöver man först misslyckas innan man kan lyckas? Varför vågar man inte ge allt man har? Är man rädd att förlora? Vågar man inte ta svåra beslut på vägen när man inte vet om det ger någon resultat? Lättare att hantera besvikelsen när man kan hitta en massa olika ursäkter? “Jag kunde ha lyckats, om jag hade…” Kanske är man rädd att behöva inse att jag helt enkelt inte kunde ha gjort mer och ändå förlorade jag? Jag gjorde allt och det räckte inte. Man behöver va modig att våga vinna, satsa allt och hoppas att när jag gett allt jag har, står jag till slut som en vinnare.

Det jag tycker är mycket intressant när finskorna överhuvudtaget inom alla lagsport tycker att Sverige har alltid så mycke tur med sig. Göra en game winning goal trettio sekunder kvar, vända från 1-5 till 6-5 osv… Efter man själv fått spela med “det gamla Endre” och fått va med i det hur man vänder två måls underläge i 50 sekunder, vet man att sånt handlar inte om tur. Tror inte finskor att det omöjliga är möjligt? Det handlar mer om det att man tror på det. Tror på riktigt, hela vägen, innerst inne att det är möjligt. Kanske man behöver va lite pucko att tro att vi kan vända och vinna, även om det “inte finns någon chans”. Se Emma Järlö trampa genom tre spelare och dunka in bollen. Se Anna Jakobssons ögon bli svarta, blicket i Eva Didrikssons ögon. Där är inte frågan om tur, det är bara dumma dumma människor som tror att det är möjligt även om allt annat strider mot den tron, och handfull av andra dumma människor som hänger på bara för att kolla om det är möjligt.

Vilken glädje när jag fick tillbaka min bok jag glömde till Eerikkilä i början av juni. Kan fortfarande inte förstå hur det är möjligt att jag lyckats glömma kvar en bok jag håller på att läsa… Ekvation som är omöjligt, helt enkelt.

Advertisements

Vardag is back

Efter att ha varit trött att bo med tre andra för två-tre senaste veckor och nu sitta hemma ensam helt tom och kanske även va liten ledsen att man fått säga hejdå igen till familjen och vänner. Konflikt. Dum människahjärna kan aldrig vara nöjd. Men man kanske borde va lite orolig om det inte skulle kännas jobbigt säga hejdå. Och man borde kanske va orolig om man som 26-åring skulle trivas och kännas skönt att bo hemma tre månader.

Men jag åtminstone lyckades trolla bort ångesten om hemresan och ångesten att åka igen så länge att jag redan kommit hem! En mjuk landning till ön när man fått åka hela vägen med kompis och traska runt i stan, äta glass på glassmagget, spana snygga bilar och kolla vad allt har hänt i stan under sommaren.

Gick genom en jäkla massa grejer under sommaren. Bland annat mycke skolpapper och grejer jag har sparat från mina år i skolan. Det var ganska häftigt att läsa texter man själv har skrivit när man var typ 14-15år. Gick genom också texter som jag hittade från min dator. Jag har svårt att förstå ibland att allt det där har kommit ur mig, både i gott och ont. Men det absolut mest intressanta har varit drömmar jag skrivit ner och fy vad jag förbannar mig själv att jag inte gjort det under senaste 1,5år. Varför har jag inte tagit 5min på mig efter varenda sådan natt att bara skriva snabbt ner vad jag har sett? Efter man har kollat genom drömmar i en längre perspektiv är det nästan läskigt hur man kan börja hitta mönster. Läskigt också att man kunde skrapa ihop en hel livshistoria från dom där anteckningarna.

Läste också sagan om Bob igen här om kväll och undrar om jag om 20år kommer ihåg varför jag skrivit sånt. Tycker fortfarande att det är en av mina bästa texter jag skrivit men kom även på att jag har lämnat ganska kraftiga känslor och åsikter i den texten. En bit av min själ och kanske det därför tilltalar speciellt mig själv så kraftigt. På något sätt jag hoppas jag kommer få lika jobbigt och tufft på jobbet som alltid innan så att jag kunde hitta flowet igen och fortsätta berättelsen. Man kan inte forcera fram sånt, den måste låta bubbla av sig själv. Gjorde en mening lång referat om sagan till min kompis och berättade att det är en berättelse om en hamster och en fisk som förintar hela värl… fast nej, det gör dom faktiskt inte. Än. Jag vet inte om Hamstern och Rafael Zedekias förintar/kommer förinta hela världen? Eller kanske dom hittar sina livs kärlekar och hela berättelsen blir äckligt sött och slutar insida utåt? It’s not done till its done.

Jag är helt säkert att jag har glömt bort något. Att jag kanske glömt något till Finland? Jag glömt bort att jag måste göra något? Något jag lovat fixa till någon? Hmmh. Det jag vet är att jag åtminstone glömt bort vart jag har packat alla mina grejer.


Kantarellsås

Insåg först igår att jag skall fasen åka på fredag. Borde alltså börja packa så småningom. Varför är man så dum att man bär med sig otroligt mycke mer saker än vad man behöver och ens använder? Tror hälften av prylar/kläder har jag inte använt eller behövt en enda gång. Ändå packar jag med dem och bär hem igen. Lär man aldrig? Troligtvis inte.

Var på stugan två dagar. Synd att blåbär var inte riktigt mogna än. Det finns så sjuuuuukt mycke i skogen och jag hade varit lite sugen att plocka en stund. Tog en “bara för att” promenad i skogen och fick med mig 1,5l blåbär och mitt svampställe har aldrig svikit mig. Hittade den här gången mer kantareller än vad jag ens vågade tro. Potatis från åkern och kantarellsås. Behöver inget mer. Så sjukt gott. Så gott. Och färska blåbär på det. Finns inget godare. Kostar? 0kr. Kanske en liten del av uppfostring man förbannade när man var 0-18-åring. “Måste” -stunder i skogen/gården när man var tvungen att va där och hjälpa till med blåbär, lingon, röd/svartvinbär, potatisen… Något man nuförtiden uppskattar stort och gör med glädje. Men glädjen när man hittar kantareller, kommer hem, slänger på stekpannan med smör och grädde. Mmm. Finns få saker som glädjer lika mycke.

Varför småbarn gillar leka med vatten? Varför småbarn vill ha tungan ute hela tiden? Och slicka allt möjligt? Förstår att man vill känna på allt och därför vill man äta med fingrar, men hängade tungan? Var på landet med Fanny och Ossian. Två dagar räcker gott och väl. Om man är ensam med en, funkar det utmärkt och man klarar av väldigt bra, men om man sätter ihop syskonen. *Kabom* Roligt att följa hur dominant Fanny 3år är. Hon har förstått verkligen att hon är storsyrran och lever upp den uppgiften lite för bra. Hon vet alltid precis vad Ossian vill eller inte vill. Ossian vill äta. Ossian vill ute. Ossian vill spela fotboll. Ossian vill inte gå sova. Om man lovar något endast för Fanny förstår hon alltid det så som det skulle betyda för båda. “Får jag gå leka upp?” -Ja du får gå. “Ja! Kom Ossian! Vi går upp!” Hon är också smart när hon har kommit på att om hon säger att “jaaaag ääääär såååå sjuuuuuuukt hungrig”, får hon uppmärksamhet och oftast också mat. Hon får fart i vuxna när hon deklarerar hunger. Okej, ibland är hon verkligen hungrig, och ibland… är hon inte det. Typ 20min efter vi har ätit klar. Eller efter 10min bilfärd. Eller när hon vet att det finns glass i frysen.

Och om man lämnar en treåring för en stund… har hon hunnit bl.a. tvätta dockhuset med sin vattenflaska. “Varför är det blött här? Har du kissat på dig?” -Nej! …jag tvättade. “Vad har du tvättat?” – Dockhuset. Man kan inte riktigt ens bli arg på sånt, utan bara hämta handdukar och se till att hon också torkar huset. Farmor städar, Pippi tvättar golvet, så hon måste givetvis också få städa sitt hus. Eller när hon försöker trösta sin gråtande lillebrorsa “Lilla Ossian, mamma jobbar, vi kan inte gå hem än. Vi går hem imorn.” Eller när hon precis innan hon somnar säger att “farmor, jag älskar dig. Och jag älskar också Liisa.”

Kan vara bra att få en överdos småbarn såhär när man vet att det är lång tid innan vi ses igen. Tur att brors hela familj kommer till ön om två veckor och jag är nog den öronmärkta barnvakten den veckan. Jag har fått höra om Pippi och glassmagget redan hela sommaren så jag vet ungefär våra besöksmål. Vet inte om dom har kommit på att det är också Medeltidsvecka som pågår samtidigt. Liten överraskning att landa till medeltid.


Superkompensation

Herregud vad livet känns… annorlunda plus massa positiva adjektiver, när man har lyckats sova två nätter i rad utan att vakna en enda gång. 11h+11h plus lite på eftermiddagen. Orkar helt plötsligt göra lite allt möjligt och livet känns så mycke enklare.

Tror jag har fått en superkompensation efter två nätters sömn. Cyklade mitt vanliga 5x10min pass och aldrig någonsin fått trampa så mycke jag trampade idag. Jag har cyklat tidigare runt 21-23km, idag hann jag trampa 24,7km. Högre fart, högre motstånd, lägre puls, på 30sek sprint sackade jag först efter 25sek som är också nytt rekord.

Det finns visst fördelar att träna med resultat. Sprungit några gånger 1km intervaller, senast i onsdags. Inget roligt pass och känns så fruktansvärt hemskt. Ändå kunde jag konstatera att det kändes inte alls lika hemskt än gången innan. Och jag kunde springa snabbare än tidigare. Och tiderna mellan 400-1000m var mycke mycke snabbare än sist. Första 400m blev sämre och sämre, men slutresultatet var exakt samma. Kunde också konstatera att jag borde kanske lära mig att springa. Känns att kraften går åt fel håll och inte till löpning och framåt. Men kul när man har bevis att jag har gjort något rätt och har pyttelite bättre kondis än två veckor sedan. Även om det handlar om 7sek på 1km så är det stor skillnad att springa 4:15 eller 4:22.

Körde ett innebandypass i tisdags och fick lära mig något helt nytt. Aldrig tänkt på att det finns mycke smidigare sätt att komma upp efter man har slängt sig. Man vet något och är hyfsat nöjd med det kunskap när det har funkat hyfsat bra hittills. Man blir småirriterad när någon ifrågasätter dina metoder. “Varför gör du så när du kunde göra så här istället som funkar sjukt mycke bättre?” Prova några gånger och känna att det faktiskt stämmer, känna glädjen att ha någon som kunde lära dig något nytt och bli ännu smartare. Samtidigt känner man sig lite dum att varför jag inte tänkt på det tidigare? Hur dum har jag varit när jag inte har tänkt på saken? Now I know. Bara träna upp mina snörarmar och få lite tryck på rörelsen.

Samt att jag kanske måste bara svälja extranamnet “lärling” jag har fått bära med mig i några tillfällen under sommaren. Jag håller inte med, jag ifrågasätter, begär förklaring, och får efteråt medge att det fanns visst en poäng i det hela. Eller jag märker att jag själv har börjat omedvetet apa vissa rörelsemodeller, även om jag inte medger det själv. Samtidigt jag fortfarande håller greppet på det att det finns situationer som är mycke mer vanliga i SSL-dam än i herrarnas finska liga och tvärtom. Samt hur spelarna t.ex. agerar om dom får ett läge precis framför mv-området. Där måste man inse att det som funkar mot killar funkar inte mot tjejer och tvärtom. Avslut och beslut är annorlunda, situationer kommer från olika ställen på annorlunda sätt. Tror också att det kommer bli mitt största utmaning om jag skall coacha killar. Jag vet inte riktigt hur killarna agerar i just detta läge utan jag kan endast reflektera hur jag skulle spela den situationen med min erfarenhet.

Gillar inte köpa jeans. Fick märka att köpa shorts är ännu sämre. Har människorna inte musklar? Om byxan sitter vid midjan, får inte mina lår plats. Om mina lår får plats, skulle jag behöva 15kg extra runt mage. Jag sparar helt enkelt mycke pengar med min målvaktsrumpa.

Fy vad jag kommer må dåligt snart. Köpte 300g lösgodis. Sommarens första, och troligen också sista… Vet att jag borde inte äta upp allt, men samtidigt jag har redan ätit 200g och kommer må dåligt så det är lika bra äta resten och må dåligt ordentligt. Behöver inte äta godis för bra tag.


Bröderna K&K

Aj. Jag och min konkurss bara växer. Jag tror att jag skall inte ens börja räkna hur mycke pengar som har försvunnit den här veckan från mitt konto. Telefon 300e, hörlurar 150e, ny arbetsstol 140e, hemresor 180e + 70e, tankat bilen med 40e plus allt smått som jag inte ens har lagt märke på. 880e. Auch. Borde inte har räknat ihop… Auch. Väl, tur att kylskåpet fylls även om jag inte har pengar… Och några veckor så får jag göra livets största affär med 70 000kr. Auch. Jag lever nog sparsamt tre månader framåt utan inkommande pengar…

Funderat många långa nätter varför jag inte sover och varför jag är på så dålig humör jämt. Och helt plötsligt känns livet pytte lite bättre när jag bokade hemresor och fick en kompis med mig. Slängde idén någon gång i början av juni och fick lite trögt respons. “Njaa, vet inte riktigt… Det är min enda lediga helgen…” Här om dag fick jag sms och fråga att när jag tänkte åka och om jag vet hur flygen går från Visby till Helsingfors. Smöra in lite extra och lovade bjuda på resan Helsingfors-Stockholm-Visby. Mitt livets hatresa känns inte så fruktansvärt hemskt när man får åka i bra sällskap. Och, åker man ensam den resan är det 1700kr+450kr, åker det två är resan 1700kr+600kr. Rättvist?

Tvättat och putsat min bil några dagar nu. Borde ha någon som skulle ta hand om mina bilar. Det borde ha varit någon som hade putsat och rensat bilen lite oftare… Tog två timmar i torsdags när jag damsugade och putsade bilen och hade kunnat använda lätt två timmar till om min tålamod hade inte tagit slut. Den tog slut och resten gick lite ditåt. Tur att brorsan har bra biltvättutrustning och alla sladdar installerade så det är bara backa bilen på gården och tvätta.

Det är nu andra gången jag blir inblandat i brödernas Kokkonen&Kokkonen bilaffärer. Några veckor sedan lovade jag skjutsa lillebrorsan till Vanda, typ 20min hemifrån. Han skulle hämta en bil storebrorn hade “köpt”. Hörde sedan att dealen var “hämtar du bilen härifrån, får du den gratis.” “Bilen har motorfel, men det borde gå köra med den.” var meddelandet från brorsan. Okej, jag körde brorsan till bilen och lovade kolla att det går att köra med bilen så att han kommer iväg. 80m, motorstopp. 80m till, motorstopp. Motorstopp varje gång han försökte gasa. Toppen! Ringa bärgaren, bärga bort bilen, hämta brorsan och köra han till Järvenpää där han borde redan ha varit. Tänkte att det var första och sista gång jag blandar i mig i deras affärer.

Jaja, igår då var jag inte riktigt vaken. Brorsan frågar mig om jag vill hämta en bil från Raisio, som är granne med Åbo. Öö, det går nog… Vaknar och börjar tänka efter att vad fan sa jag precis.. Ni vet, munnen säger saker hjärnan aldrig skulle säga och gå på. Hur i helsike jag kommer till Åbo? Bilen då? När jag måste göra det här? Går det ens köra bilen? Vilken bil? Vaaaaad faaaan. Eftersom jag aldrig reser annars så åker jag tåg till Åbo på tisdag och hämtar en -99 “nyligen besiktad” Mazda och kör den till Helsingfors. Eller det är önskan och drömmen att jag kör bilen hela vägen till Helsingfors. 2h med tåg dit, får hitta från Åbo till Raisio och köra 2,5h hem. Toppen. Ha en trevlig dag. “Märkte efter auktionen hade stängt att bilen var i Raisio. Tyckte det var lite konstig att det var inte flera som ville ha den…” Bröderna Kokkonen levererar. Jag är mycket förvånad om den här historian inte får någon spännande fortsättning…

Puuh. Mina hörlurar fick en typ hyfsat godkänt av min DJ-kompis som försökte ge mig en snabbutbildning på hörlurar här om dag. “Helt okej, inte dom bästa om man vill göra musik, men om man lyssnar längre perioder så är dom nog hyfsat bra.” Jag har alltså inte helt misslyckats med min mission att hitta, med begränsat budget, hyfsat bra hörlurar som har bra ljud, isolerar och funkar med glasögon. Den sistnämda är absolut tuffaste krav.


Konkurss

Jag har haft någon väldigt ovanligt spärr i hjärnan. Inte fått någonting ut, inte kunnat sova ordentligt och det bara står helt still. 24/7. Tur att jag har semester och jag verkligen behöver inte göra något. Kan glo taket hemma, och vänta att det är dags för träning och göra det man blir sagt att göra. “Idag skall vi springa SSV-pyramiden.” -Okej. Nej, förresten.. vänta. USCHFYHELV… På riktigt? Okejdå… Vi kör… Suck. Hittat mitt nytt hatpass. Jobbigt, men lite kul att springa backe, jobbigt, men lite kul att träna i trappor, men den där… Den där jäveln. 2x100m, 2x200m, 2x300m, 2x400m, 2x500m, 2x200m, 1x300m, 1x400m. Usch. Usch. Usch. Inte ofta jag har så stor ångest innan träning. Och inte ofta jag är så fruktansvärt förbannad under passet.

Spännande analysera sig själv medan man springer. Första hundrametrar går bra, sen får man lite mjölksyra i kroppen och tappar fart. Sedan blir man sur. Förbannad. Man vill börja gråta. Bli arg. Under första 500m försvinner allt och man går in i någon typ av koma, eller flow, eller skyddsläge. Man bara springer. Andra gången man springer 200m lurar man kroppen, vad fan, det här var ju korta sprint. Tills man vill bara dö efter sista 400m som är rent mjölksyra och svärdomar.

Jag tror jag gör konkurs snart. Var tvungen att köpa en ny telefon. Gjorde något drastiskt och köpte en Huawei Honor 6. Haft en Samsung väldigt länge, sedan man inte längre kunde använda dom pålitliga Nokia-klossar. Absolut marknadens bästa inredning i telefonen, men den prisen. Octocore-prosessor med 3GB RAM och hög resolution på skärmen. Hoppas jag är nöjd i slutändan. Var inte tvungen, men ändå köpte och behövde nya hörlurar. Fan vad svårt. Vet precis så mycke om hörlurar att jag fattar ingenting. Om någon säger till mig att dom här har jätte bra ljud, kan jag instämma. Eller om det är jätte diskant eller grötigt ljud. Svårast är dock det att man har en budget på 1000kr och man vet redan innan att jag borde tripla budgeten att man kan få bra hörlurar. Överskred med 500kr och köpte Sennheiser Momentum -lurar. Hoppas, hoppas dom är bra och funkar utmärkt i min användning. Dyrast blir om dom är dåliga och det går inte använda dom som jag vill.

Blir dyrt att gymma. Jag kört gym nu ca. 5 veckor. Under tiden jag har endast haft mina jobbjeans som är inte så tajta, eller löpartights. Drog på mina svarta jeans igår när jag skulle till stan. Fan. Jag får inte plats längre i mina jeans. Mina lårmusklar har växit. Och om jag skall fortsätta mitt gymmande enligt program så börjar jag med en program “som ger dig ännu lite större musklar”. Hiphej, jag vet inte om jag är glad eller inte med mina redan befintliga målvaktsrumpa- och lår..? Jag får nog vänta med nya jeans några månader till så att vi är klara med försäsongsgymmandet och kör endast in-season gym.

Kollade imorse lite bilar med min brorsa. Tror vi har kommit överens att köpa en Ford Fiesta, 2010 eller nyare, till mig. Otroligt smidig och trevlig bil. Körde en -12 Fiesta i februari och den var skön, så skön. Hiphiphurraa jag blir av med min dacia och får, förhoppningsvis, en mycket trevlig bil istället. Och helt egen.

Och konkurssen blir djupare. Och djupare. Och djupare… Tur att jag är annars ganska dålig att bli av med mina pengar. Hinner inte spendera så mycke under säsongen…

Kul med ren innebandyträning för en gångs skull. Teknik och mv-träning står i schemat för ikväll. Får även provköra nya mälvaktskläder, även om jag är ganska säkert att morsan får ta fram symaskinen och fixa lite. Och det kan va att jag tar med mig mina gamla byxor hem och morsan får fixa även dom. Kanske jag till slut kan få såna byxor jag är nöjd med? Finns även lite hopp att min kompis har två par typ 5år gamla byxor som har varit absolut bästa modellen någonsin av alla mv-byxor. Han kanske kan skänka bort ett par till mig..!