Monthly Archives: July 2016

Walking Dead

Jag är som ko på isen. Jag har påstått till lillebrorsan flera gånger idag att det är tisdag eller onsdag. Även om jag håller på att läsa torsdagsbilaga i matbordet. Två första dagar under sommaren det verkligen känns att jag har semester. Så skönt när man kan vakna, läsa tidining, käka frukost och ta en timmes tupplur därför att man känner för det. Synd att veckan är snart slut och nästa vecka blir fullpackad innan jag tar djävulsresan hem på söndag-måndag.

Kollade genom mina kurser igen och tackade ja till tre av fem. En startar vecka 35, en 39 och en 45. Tror det blir ganska bra med företagsekonomin. Läste genom alla kursinfon och känns att dom kan bli hur spännande som helst. Första tanken är att shit vad det blir avancerad och mycke jobb, samtidigt kurserna är inriktade för dom som är redan coacher eller vill bli coach. En av kurserna innehåller även praktik med “egna idrottare”, dvs jag måste ha tillgång till en grupp idrottare att kunna göra alla uppgifter. Låter avancerad, men minst lika spännande.

Jag skulle vilja byta min finsk abonnemang till en annan, men det går inte. Jag liksom finns inte längre i Finland. Vet att hälsåvården sa upp mig efter tre år. Skatteverket gjorde slut med mig efter 5år och nu finns jag inte längre. Även om jag har finsk personnummer och har en fungerande finsk address och allt så kan jag inte öppna ett nytt abonnemang. Säljaren var en jätte trevlig kille och vi hittade en lösning på mitt problem. Han kunde även upplysa mig att jag kommer ha en viss karenstid när jag sen flyttar till Finland och att jag måste “samla upp” mina kreditupplysningar från noll igen. Tur man har en morsa som ställer upp och kan ta ett nytt abonnemang till mig. Kommer spara en hel del pengar när man kan ringa 1200min med 250kr fast månadsavgift i Norden och Baltien.

Vi har haft ganska intensiva funderingar och analyser hemma efter Turkiets händelser. Jag och lillebrorsan har kollat en hel del dokumenter om världskrigen och stämningen och händelser innan, under och efter och funderat hur mycke det liknar läget just nu. Vem är bakom Turkiets kupp? Att det finns ingen som vill ta ansvar för det, känns som att det kan vara Erdogan själv. Och vad gjorde Hitler innan kriget? En kupp som gav en anledning till att rensa bort en del ovänliga människor och sätta upp ett eget specialstyrka SS. Stalin hade gjort liknande grej med sin armé.

Vad händer i samhället när tusentals lärare och forskare sparkas? Vad händer när hundratals åklagare och domare sparkas? Vad händer när hälften av polisstyrkan grips? Vem ska ersätta alla människor? Ett par imam som är Erdogans kompisar? Vad händer då i samhället? Median är under Erdogans ord sedan innan. Det som jag hade inte alls fattat var att Turkiet är en NATO-land. Det känns inte riktigt tryggt att ha en galen religös diktator i NATO.

Undrar om det var så här i Europa på -30-talet. Man liksom har känn på det att det händer lite konstiga saker och allt är inte som det ska, men ändå vet ingen vad det pågår på riktigt. Stod i tidningen idag att typ i Alanya märker man inte alls att det har hänt nånting i Istanbul & Ankara. Turister är på semester och ingen fattar nada om situationen. Turkarna förstår att det som media säger är inte sant, då det är Erdogan som har makten där också. Galet.

Galet är också Pokemon Go. Delvis förstår jag spelet och det är ju en briljant idé, men man blir lite rädd vilket beteende det väcker hos folk. Jag har sett några reklamsnuttar om Walking Dead där zombier vandrar medveteslös på motorvägen. Går eller kör man en bit i stan, ser det precis ut som i den serien. Jag har redan påstått länge att smartphones skapar dåligt beteende och beroende, men nu börjar det verkligen lika en scifi-zombie film. Det är dock himla bra att folk som sitter inne annars faktiskt kliver över tröskeln ut i solen och kan även möjligtvis prata med andra människor. Men återigen, allt har sina gränser. Jag nästan sprang på en cyklist som jagade pokemon och stannade helt plötsligt mitt på vägen utan någon varning.

Advertisements

Please leave me

Ensamhet är underskattat. Stort underskattat. Hörde om en studie där vuxna människor skulle lugna ner sig för en kvart varje dag bara för att sitta i lugn och ro och inte göra nånting. Bara sitta och va. En del av dom valde hellre att ta elshockar än att sitta 15min utan någon aktivitet. Jag skulle fasen betala för att kunna ta en kvart utan några störningar när det blir hetsigt. Kan man vara så rädd för sig själv att man inte vågar sitta med sina egna tankar en liten stund varje dag?

Jag är lite förvånad att det tog två månader innan jag känner att nu räcker det. Nu har jag fått nog att leva med andra och enligt andras tidtabeller. Jag har inte hunnit träna för tre dagar och jag märker att jag håller på att bli den värsta surkärringen. När du äntligen skulle ha en stund tid, cirkulerar åska runt om kring och där spricker tanken att gå ut och träna. Och är du på landet så det enda alternativ är “utomhus”. Samtidigt får man dålig samvete av att bli sur när man inte får tid att träna när du måste umgås med människor som inte får din tid resten av året. Men ahhh vad man längtar efter den stunden man får bestämma över sitt eget liv igen.

Fasen vad bra. Jag kom in på 5/6 kurser vad jag hade sökt till hösten. Nu måste jag fundera att vad jag ska tacka ja och hur mycke jag hinner plugga, så att det blir inte alldeles för mycke på en gång. Om jag minns rätt går 4/5 kurser i period 1 och endast en kurs i period två. Plus att jag skulle läsa minst 30hp företagsekonomi under vintern. Jag kom även på nyss att det skulle va nyttigt om man kunde gå kurser t.ex. hjärt-ochlugnräddning och första hjälpen eller nått liknande. Snart har jag hamstrat på mig så mycke grejer att jag hinner inte med allt.

Spännande att det har gått närmare 3 månader sedan säsongen tog slut och jag har fortfarande ingen intresse för innebandy. Jag var på landslagsläger innan midsommar och efter det jag har inte ens rört på min utrustning. Jag har fått nytt galler och hämtat nytt utrustning (som var, återigen, en katastrof). Hoppas man ändå tycker att det är okej att kliva in i början av augusti…

Fyfan vad jag ville börja gråta när jag hämtade nya målvaktsbyxor. Förra året var jag inte glad när modellen är inte mitt smak, men vi löste problemet genom att morsan sydde om mina byxor. Nu är det exakt samma modell som förra året. Jag tar exakt samma byxa, samma storlek, bara att få märka att dom är ÄNNU större, bredare och längre än byxor jag har haft. Hur är det möjligt att jag har exakt samma modell, samma storlek och nya byxor är 5cm längre och 15cm bredare än mina gamla? Och hade man tagit ett storlek mindre, hade dom varit alldeles för korta. Att jag gillar inte just den modellen får jag bara leva med, men hur svårt kan det va att tillverka kläderna i samma storlek två år i rad? Man kunde lika bra spela bingo och kolla vad man vinner, när det inte finns någon kontinuitet i storlekarna. Tur att jag har en mamma som kan rädda mig från dom stösta krokodiltårar igen.

Oj vad jag längtar efter till nästa vecka när jag förhoppningsvis får äntligen några dagar helt för mig själv. Jag har varit på landet sedan från söndag med brorsans barn och tack godegod vi åker hem imorn. Så länge dom är en och en går det bra och det är rätt så lungt, men fan när dom är båda två i samma utrymme. Särskilt om du är ensam med dom. Tror veckans fras är “Fanny/Ossian fokusera på din egen grej, låt henne/honom göra det själv”. Man måste hela tiden peta på andras grejer, man måste reta den andra, det är som en stor monster som har två huvud, fyra armar och fyra händer och två starka viljor. Kommer hem imorn och sen jag behöver åka iväg på fredag, först till Tammerfors och vidare till Kuopio. Jag är lite orolig att hur jag klarar av en hel helg att träffa nytt folk och umgås med nya människor. Man får inte sova och träna när det passar för mig, utan när det passar för andra (så alldeles för lite och alldeles för sällan).

Oj vad det blir skönt att åka tillbaka till Gotland och göra precis det jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Ingen som undrar över det att jag behöver sova eller det att jag verkligen vill träna varje dag. (Nu när jag äntligen vill och är sugen för att träna.) Undrar hur jag nånsin klarar av att bo ihop med nån eller ha en egen familj när jag håller på att bli galen efter några dagar i en symbios där man måste fråga om allt “kan jag…”? Eller kanske jag är bara alldeles för snäll och omtänksam när jag bara gör sånt som är för allas bästa…