Monthly Archives: March 2017

Årets uppfinning

Jag måste ha gjort århundrades uppfinning. Bor man på Gotland så vet man hur snabbt och mycke kalk fastnar på kaklar i badrummet. Har man otur så är kaklarna på golvet lite ojämna på ytan så det blir nästintill omöjligt att få rent. Hörde att ättika är rätt så effektiv mot kalk. Provade med ättika men fick ingen effekt, tills jag insåg att ättikan ångas upp ganska snabbt och den hinner inte göra sitt jobb. Hällde till slut ättika på kaklarna och la på plastfolien och lät den puttra där någon timme. Efter ett tag börjar kalken rymma mot kanterna av plasten och till slut största delen av kalken har smulats på plasten. Bort med plast, svepa med rengöringssvamp lite lätt och skölja av med vatten. Jag sparar timmar av hårt, onödigt jobb som leder inte nånstans. Synd att det funkar inte lika bra på väggen…

Mittemot mig på andra sidan av gatan pågår ett husbygge. Undrar om bygget vill bara förjävlas med folk, men varenda morgon börjar dom strax innan halv sju med ärenden som låter som fan. Såga, borra, hamra… Och vid åttatiden byter dom till tystare arbete och knappt stör omgivning under dagen. Inte så att man ville sova tidigt på morgonen…

Känns att jag har blivit biten av vårtröttheten. Varit så sjukt trött hela veckan. Vaknar först när solen går upp och sen kan man inte somna om. Resten av dagen går man i dvala och när man sen sover på eftermiddagen är det omöjligt att komma upp ur sängen. Åker och tränar och kommer hem urtrött. Bränslet är helt slut.

Man kan nog bara va otroligt nöjd när någon kallar en som “duktig ungdomsledare”. Jag kan bara hoppas att ungarna har lika kul och trevligt än vad jag har haft. Det är också kul när man har kört målvaktsskolan från oktober till mars och man kan se en enorm skillnad på målisarna. Dom som började från noll har börjat hitta sina ben och armar och förstår hur man står i mål. Dom som har varit med länge och varje tillfälle börjar agera snabbare, explosivare och har lärt sig att ta snabbare och bättre beslut. Jag har svårt hitta anledningar varför man inte skulle vilja bli en (ungdoms)ledare efter sin aktiv karriär? Man kan ju själva sporten, vet vad och hur man ska jobba att komma till toppen, man vet vad som krävs att kunna bli bra. Man vet ju själv vilken skillnad det är när tränaren kan faktiskt själv visa och säga att jag vet hur det är, jag har varit där själv. Man behöver inte gissa sig fram.

Det ger hopp för framtiden när osteopaten tyckte att hon har gjort sitt och resten av konstigheter i min kropp kommer nog släppa när jag “blir av” med innebandyn och kroppen får vila ordentligt.

Gick genom mig godisgömma här om dag. Kastade bort minst en kilo godis som har blivit gamla. Bäst före datum höst 2014, vår 2015, några som gått ut februari 2017. Vet inte varför jag aldrig lyckas äta upp alla godisar. Vi var förbi hemmakväll med killen när han var på ön i början av februari. Han plockade godisar till mig, och jag har fortfarande inte lyckats äta upp dom. Påsen har stått på mitt skrivbord, bredvid mig varenda dag och bara väntar att jag ska plocka nått. Nope. Jag är ganska värdelös godisätare…


J*la sockerbit

Fick höra att jag är världens största kriminell. Gjorde lasagne häromdag och fick årets hetaste diskussion av det. Jag brukar göra min lasagne så att istället för ostsåsen blandar jag färskost, grädde och riven ost till en sås. Hur smidigt som helst. Och gott. Och det knappt blir disk. Min lasagne är redo för ungnen nästan lika fort man steker köttfärsen. Så även om jag klassas som kriminell när jag genar, så jag är snabbare, får mindre disk, och smaken faktiskt är inte alls sämre än i “vanlig lasagne”. “Hur kan man inte ha tid att laga mat?” -Ja, väl hur kan man inte ha tid att gå ut och springa då..? “Hur kan du inte gilla matlagning när du ändå äter så hälsosamt och mycke?” – Jag lagar inte mat därför att jag gillar laga mat, jag lagar mat därför att jag måste äta, och måste äta hälsosamt. Det finns en tydlig skillnad, även om slutresultatet är samma. Båda lagar man men med heeeeeelt olika premisser.

Ibland måste man lära sig den hårda vägen. Jag lärde mig att jag ska putsa min ugn oftare än var fjärde år. Fyfan vad jag skrubbade i 2,5h i tisdags. Skrubba, skrubba, skrubba. Efter allt slit är ugnen ren och den skiner. Efter jag var klar med all elände, får jag höra att jag borde ha tagit en sockerbit och gnuggat glaset med den. Men vad faaaaaaaaaan, varför fick jag inte veta det några timmar tidigare..?

Hälsade förbi gamla jobbet i veckan. “Hej!” -Hej! … Ååå hej! Det är ju du! Vad gör du här..? Det är så skönt att komma dit, fika, snacka med folk och åka hem. Det är egentligen ganska terapeutiskt när man får berätta samma saker om och om igen, och känna att varje gång man berättar, känns det lika skönt. Jag är nöjd med det hur jag har spenderat mina sparade pengar. Ser man på stora bilden så är jag ganska förvånad hur få tillfällen jag har känt mig oerhört uttråkad. Det knappt finns såna. Jag är nöjd med mina val och beslut, skönt att inte behöva ångra sig. Å andra sidan, man har inte ens gett det möjlighet för sig själv, att ha några andra alternativer att börja bolla fram- och tillbaka. “Ta ett beslut som känns rätt, och kör på det.” Livet blir så mycke lättare när man inte ger sig själv chansen att ångra sig.

Fick en idé häromdag om att man kanske skulle kunna göra en bok med foton från alla år på Gotland. Undrar om man skulle själv uppskatta det om 30 eller 50år..? Morsan gav oss alla tre en fotobok när vi tog studenten. Bilder från vår första dag och fram till studenten. Nu skulle jag ännu ha kvar massor av bilder och jag vet var dom är. Kommer nog tappa bort datorer och hårddisker under åren så då skulle man åtminstone ha någonting kvar.

Spännande när man hittar sina egna gamla texter man har skrivit nån gång i tiden. Såna texter som man inte skulle kunna tro att det är jag som har skrivit dom om jag inte visste det. Texter som har lyckats fånga in en känsla av någonting stor. Känslor som då har varit så oerhört starka. Lika spännande, och konstigt, att leva i en period när det känns att det bara går inte skapa nånting alls. Man får en pyttepytte liten idé och en jätte jätte stor “ähhh, jag orkar inte bry om mig”. Och man låter allt va. När man skulle vilja skapa nånting, känns att det finns ett svart hål i magen där allt bara försvinner. Man försöker kolla ner i hålet och ropa efter, och får inga svar tillbaka. “Jaha, då gick den dit igen. Hejdå, igen…” Det går inte ens fästa dom på den mentala anslagstavlan för att vänta på bättre tillfälle. Känns att idéer och tankar bara försvinner, för gott.

Nu när man tänker efter lite mer, så min fotobok kommer nog bli ganska tjock. Med första blicket kommer man inte ens ihåg vad allt man gjort under åtta åren. Jag har lärt mig att rita, varit på Möbelmässan, allt annat roligt som man gjorde i skolan. Möta Kais Mora i kvartsen och IKSU i semin, möta Kais Mora i kvartsen, möta Kais Mora i kvartsen, möta Kais Mora i kvartsen, möta Rönnby i kvartsen och åka ut på tre raka i matcher där hela världens Kalle Anka tur var mot oss. Släppa in ett mål där Gosias klubba går sönder och hon måste springa hela vägen till andra ändan innan hon kan byta medans Rönnby kontrar en 3 mot 1 och gör mål. Släppa in ett avgörande mål när Jeffa bara faller vid särgen och får svinont och ingen fattar vad hände. Hade redan glömt bort att sen möter vi IKSU i kvartsen, och året därpå blir det ju Rönnby i kvarts och Pixbo i semin. Det har varit hemskt dåliga domarinsatser, bortdömda mål, nån matchserie där det blev straffar åt båda håll i 4 av fem matcher, första bortavinst mot Mora ever i straffarna. Straffdrama mot Pixbo som svider fortfarande i hela kroppen. Stunden när Sara Anteryd gör straffmål i slutet av matchen och vi kan andas ut. Suddenvinster mot IKSU första året. Ser fortfarande hur Millas direkt-slagskott träffar målnätet och hela Södervärn sprängs.