Äckelkärlek

“Den fattige har inte råd att köpa billigt.” Ändå tvingas vi fattiga till dåliga, dyra beslut och till slut samhället skyller på dom fattiga att det är vårt fel att vi är fattiga.

Jag hittade en drömlägenhet. Riktigt, riktigt drömlägenhet. Bättre läge än jag har ens vågat drömma om (ca. 3km till jobbet), 50kvm, nybygg som är klar till sensommar 2017. Och den är billigt. 175000e, och inköpspris på 50200e. (ca. 50-75 000e billigare än liknande lyor i huvudstadsområde) Vilket då skulle betyda att efter morsan har sålt vår lägenhet skulle jag behöva ca. 35oooe lån. Andra alternativer som finns, kan man lätt få sätta en etta framför inköpssumman. Vad känns bättre: ha lån på 35 000e eller ha lån på 135 000e?

Ja, och kan man då få bostadslån? Nej. “Vi ger inte lån till någon som är bosatt utanför vårt område” dvs. Finland. Så det räcker inte att jag har ett garanterat jobb, jag skulle ha ca. 30% av lånesumman själv, och att jag kan ge en exakt datum när jag flyttar hem och börjar jobba. Snälla, kan ni bara dra åt h… Att kunna flytta nånstans, betyder att man behöver en bostad, men man kan inte få bostadslån innan du har flyttat och har en fast bostad? Makes sence. “Men du kan väl hyra?” Ja, fast man har inte råd att hyra. Alla mina pengar går till att betala sjuka hyror och hur ska man då ha råd att behålla befintliga pengar, eller inte ens snack om att spara, att kunna ens få lån? Summasummarum. Den fattiga lilla människan tvingas till att välja mellan dåliga alternativer som garanterar att man kommer aldrig ur fattighetsspiralen. Borde fan ha födds till rikare familj…

Det kommer säkert nya, bra alternativer, men fan man blir ändå besviken… Den som verkligen vill planera framåt och se till att inte hamna i skiten, blir stoppad av en byrokrati som gör den lilla människan bara irriterad och besviken. “The system stinks!”

Ytterst misstänksamt bli febersjuk. Jag som inte haft feber i minst 8år. Jag var nämligen tvungen att gå köpa en febermätare i lördags. Det som känns jätte konstigt är att inte ha någonting annat än bara feber. Inte det minsta halsont eller snorighet som jag brukar va bäst på. Bara feber. Som hugger i natten innan man skulle åka ivåg att spela match. Schysst, tack. Och nu när man är frisk, så känner man sig inte heller helt hundra. Annars känns kroppen bra och man har inte ont nånstans, men känns att alla musklar är blytunga. Morsan skrämde mig: “Kolla att du får inte den där 1-års förkylning som jag hade förra vintern.” Hmm, nej tack. Jag var sjuk i början av augusti, och efter säsongen drog igång har förkylningen försökt komma redan tre gånger. Sist tog den genväg och gav mig feber direkt.

Finns det människor som aldrig blir sådär genomkär i någon/något? Allt man snackas om kärlek cirkulerar runt att vara nykär, eller man blir blind av kärleken, eller man ser människor som flyger i en rosa bubbla, spyr såpbubblor varje gång dom öppnar munnen och lämnar ett hjärtspår efter sig. Hur är dom kallt analytiska och realistiska människor, som räknar ut en ekvation som visar för- och nackdelar och struntar i att rida med enhöringar upp till molnslottet och käka regnbågar? När snacket går “oooh vad jag saknar dig och önskade du var här med mig!” – Ja, visst, men det kommer inte hända i närtiden så skärp upp dig. Förstår att du saknar mig, men orkar inte lyssna tjatet tiotals gånger varje dag. Situationen är ju det samma ändå.

Undrar om det handlar om endast att hitta rätta människor, om det handlar om situationer eller om det handlar mest om att det finns människor som inte har samma tendens att bli överkörd av känslor och låta vinden ta tag på en. Och även om man inte rider med enhöringar och spyr såpbubblor, betyder inte att man inte skulle uppskatta andra och tycka att dom är viktiga. Det där äckelkärlek är just det, äckligt, oeffektivt, och leder… vet inte vart? Leder det nånstans? Om det gör det, så det finns säkert andra vägar dit också så att man slipper det där rosa molnslottslandet med enhöringar, regnbågar och såpbubblor.

Jag förstår fullständigt människor som mer eller mindre väljer att leva ensam hela sitt liv. Tror även att det skulle finnas många som skulle må bra av det, om samhället och systemet hade byggts så att det skulle inte vara så kostsamt för ensamlevande människor. Rimliga levnadskostnader blir först när det finns två vuxna människor i hushållet som delar på avgifterna.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s