Please leave me

Ensamhet är underskattat. Stort underskattat. Hörde om en studie där vuxna människor skulle lugna ner sig för en kvart varje dag bara för att sitta i lugn och ro och inte göra nånting. Bara sitta och va. En del av dom valde hellre att ta elshockar än att sitta 15min utan någon aktivitet. Jag skulle fasen betala för att kunna ta en kvart utan några störningar när det blir hetsigt. Kan man vara så rädd för sig själv att man inte vågar sitta med sina egna tankar en liten stund varje dag?

Jag är lite förvånad att det tog två månader innan jag känner att nu räcker det. Nu har jag fått nog att leva med andra och enligt andras tidtabeller. Jag har inte hunnit träna för tre dagar och jag märker att jag håller på att bli den värsta surkärringen. När du äntligen skulle ha en stund tid, cirkulerar åska runt om kring och där spricker tanken att gå ut och träna. Och är du på landet så det enda alternativ är “utomhus”. Samtidigt får man dålig samvete av att bli sur när man inte får tid att träna när du måste umgås med människor som inte får din tid resten av året. Men ahhh vad man längtar efter den stunden man får bestämma över sitt eget liv igen.

Fasen vad bra. Jag kom in på 5/6 kurser vad jag hade sökt till hösten. Nu måste jag fundera att vad jag ska tacka ja och hur mycke jag hinner plugga, så att det blir inte alldeles för mycke på en gång. Om jag minns rätt går 4/5 kurser i period 1 och endast en kurs i period två. Plus att jag skulle läsa minst 30hp företagsekonomi under vintern. Jag kom även på nyss att det skulle va nyttigt om man kunde gå kurser t.ex. hjärt-ochlugnräddning och första hjälpen eller nått liknande. Snart har jag hamstrat på mig så mycke grejer att jag hinner inte med allt.

Spännande att det har gått närmare 3 månader sedan säsongen tog slut och jag har fortfarande ingen intresse för innebandy. Jag var på landslagsläger innan midsommar och efter det jag har inte ens rört på min utrustning. Jag har fått nytt galler och hämtat nytt utrustning (som var, återigen, en katastrof). Hoppas man ändå tycker att det är okej att kliva in i början av augusti…

Fyfan vad jag ville börja gråta när jag hämtade nya målvaktsbyxor. Förra året var jag inte glad när modellen är inte mitt smak, men vi löste problemet genom att morsan sydde om mina byxor. Nu är det exakt samma modell som förra året. Jag tar exakt samma byxa, samma storlek, bara att få märka att dom är ÄNNU större, bredare och längre än byxor jag har haft. Hur är det möjligt att jag har exakt samma modell, samma storlek och nya byxor är 5cm längre och 15cm bredare än mina gamla? Och hade man tagit ett storlek mindre, hade dom varit alldeles för korta. Att jag gillar inte just den modellen får jag bara leva med, men hur svårt kan det va att tillverka kläderna i samma storlek två år i rad? Man kunde lika bra spela bingo och kolla vad man vinner, när det inte finns någon kontinuitet i storlekarna. Tur att jag har en mamma som kan rädda mig från dom stösta krokodiltårar igen.

Oj vad jag längtar efter till nästa vecka när jag förhoppningsvis får äntligen några dagar helt för mig själv. Jag har varit på landet sedan från söndag med brorsans barn och tack godegod vi åker hem imorn. Så länge dom är en och en går det bra och det är rätt så lungt, men fan när dom är båda två i samma utrymme. Särskilt om du är ensam med dom. Tror veckans fras är “Fanny/Ossian fokusera på din egen grej, låt henne/honom göra det själv”. Man måste hela tiden peta på andras grejer, man måste reta den andra, det är som en stor monster som har två huvud, fyra armar och fyra händer och två starka viljor. Kommer hem imorn och sen jag behöver åka iväg på fredag, först till Tammerfors och vidare till Kuopio. Jag är lite orolig att hur jag klarar av en hel helg att träffa nytt folk och umgås med nya människor. Man får inte sova och träna när det passar för mig, utan när det passar för andra (så alldeles för lite och alldeles för sällan).

Oj vad det blir skönt att åka tillbaka till Gotland och göra precis det jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Ingen som undrar över det att jag behöver sova eller det att jag verkligen vill träna varje dag. (Nu när jag äntligen vill och är sugen för att träna.) Undrar hur jag nånsin klarar av att bo ihop med nån eller ha en egen familj när jag håller på att bli galen efter några dagar i en symbios där man måste fråga om allt “kan jag…”? Eller kanske jag är bara alldeles för snäll och omtänksam när jag bara gör sånt som är för allas bästa…

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s