Tänk om…

Hatar den här tiden av året. Man vill åka hem, man vill inte åka hem. Man vill stanna, men man vill inte stanna. Man ser framemot sommaren och egen träning, men ändå inte. Känns att varenda tanke och känsla har två sidor. Varit speciellt tuffa veckor när man inte ens vet att åt vilket håll man ska gå. Man vågar inte planera in någonting när man inte vet någonting om nått. Man får svara minst en gång per dag varje dag “ska du fortsätta? Vad ska du göra?” Önskade jag hade svar på den frågan. Å andra sidan, man svarar till frågorna att jag vet inte, önskade jag hade svar på den frågan. Pratade med vår ny platschef och hon sa bara att “ha lite is i magen, allt brukar ordna sig. Våga vänta och ta inga hastiga beslut.”

Nu är det mindre än tre dagar kvar på jobbet. Mindre än 24 arbetstimmar. Jag bara funderar vad har jag glömt… Är det något jag har glömt att sprida vidare, är det något jag har glömt att göra. Mest stressad av att man skulle tacka för sig genom att bjuda på något. Jag har ingen chefslön så tror jag svänger förbi hemmakväll och fixar 2kg godis. I teorin hade jag kunnat baka något, men min torsdagkväll försvinner i IMA med Endres avslutning men hundra små eller mindre små knattar. Har även funderat redan ett tag att jag skulle kanske göra något jag är bra på, skriva en liten e-mail till alla där jag tackar för mig. Hade en jätte bra idé ca. två månader sedan, men hann aldrig skriva ner det och nu har jag glömt bort vad jag tänkte. Bara starta om och börja från början.

Var med i EFT:n i helgen. Usch vad jag blev frustrerad när spelet har helt annan rytm. Man är ju van vid med ett svensk sätt att spela, van vid att få en viss typ av avslut, och helt plötsligt har man 20 nya spelare som har helt annan rytm och touch i spelet. Kände mig som en trummis som spelar fel låt. Man kanske är en målvakt som är beroende på att hitta rätt rytm i spelet, och hittar man inte det, då blir det svårt. Kanske man blir bättre med tiden, och kan hitta en ny rytm i spelet, men hjärnan har lärt sig att identifiera viss typ av händelser. Helt plötsligt händer allt i annorlunda tempo, bollen stannar där hjärnan tycker att det ska spelas vidare, avsluten kommer där hjärnan säger nix, spelet går inte framåt när min hjärna skriker rött “kontra, kontra, gååååååååååååå framåååååååt!”.

Heh, tänkt vilken fördel man skulle ha om man lyckades coacha ett finskt lag att spela mer svensk innebandy. Bollyta, go-pass, “svensson-skott” (snabb handledsskott på liten yta), tänket att spela 3-zon över hela plan, attityden att våga spela sig ur pressen och kontra. Tänk att kunna få ett juniorlag att spela “Endre-innebandy” i finska serien. Kanske man kunde äntligen vinna junior SM-guldet man aldrig själv lyckades vinna när man själv spelade…

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s