Äntligen…

Börjar förtrollningen släppa och jag börjar känna att den här människan känner jag igen, med den här människan har jag levt tidigare. Helt sjukt. Minns inte hur länge sedan det var sist när jag kände att det “känns rätt”, överhuvudtaget. Mycke småsaker, några stora saker, när man bara konstaterar med sig själv att det känns fel, det känns så jäkla konstigt. Börjar bli sugen att skriva igen. Jag har börjat skissa igen och fått gjort något jag borde ha gjort redan två månader sedan (mycke spännande projekt på gång, kanske berättar jag mer lite senare..!!), jag har börjat göra istället att fundera “det där borde jag göra…”. Jag lyssnar mer musik. Antingen har man inte lyssnat på något, eller sedan har det gått en låt + två albumer som gått på repeat. Fattar inte hur jag har överlevt på jobbet när jag knappt haft hörlurarna på för många, många, många veckor. Fattar inte…

Pratade här om dag med morsan bara för att kolla läget. Reflekterade med henne att just nu sitter man på den sitsen att jag vet ingenting om någonting och jag kan inte göra något annat än bara vänta och se. Jag kan inte blicka framåt, jag kan inte blicka bakåt, jag får helt enkelt avvakta och hoppas på att få svar så fort som möjligt. Har planerat så gått det går och försökt hitta några brytpunkter tidsmässigt. “Men oavsett vad det blir, så finns det alltid en mening bakom det. Det är menad att bli så, även om vi kanske hittar meningen långt efteråt. Du har plan-A och du har plan-B om allt skiter sig, och du vet att det finns även en plan-C, så varför stressa över något?”

Funderade att en av sakerna där man förstår meningen långt efter är att jag bara råkade hamna till Gotland och inte till Stockholm eller Västerås. Någon hade en plan för mitt liv att man får träffa en bunt underbara människor som har fostrat upp mig till en sunt vuxen människa. Gett mig det jag inte kunde få annanstans. Bara lita på att det blir som det är menad.

Det är så sjukt hur annorlunda det här slutspel var för mig. Aldrig upplevt en sån berg- och dalbana jag gick genom. Mycke sånt man ändå skapat själv, omedvetet, men nånstans blir man stolt över sig själv när man ändå hittar vägen att lyckas och prestera på egen nivå. Hoppa in i det djupaste håla i helvete bara att inse att det var visst ett maskhål som spottar ut dig bland stjärnor. Många saker och känslor man ville byta bort och slippa ha, men också sånt man aldrig nånsin ville ge bort. Aldrig har man åkt hem efter en förlorat match med ett leende på läpparna, somna med en tanke att nu har jag liksom fått allt och lite mer en liten människa kan ens be. Aldrig har den tanken slått mig att om detta var min sista innebandymatch i hela mitt liv behöver jag inte vara ledsen. Jag kan leva resten av mitt liv nöjd, stolt och lyckligt. Det enda man ville ändra var slutresultatet, men känns att det var liksom out of my reach.

Jag kan fortfarande inte förstå hur man kliver in på plan på avgörande straffen och var fullt medveten att den enda som måste lyckas, är jag. 1750 människor förväntar sig att jag ska lyckas, jag vet att jag måste ta den straffen. 20m  är lång bit att gå och man hinner fundera en jäkla massa saker på sån sträcka, plus den tiden straffläggaren går sakta mot mig. Många långa sekunder att vara och bli nervös, fundera om och men, just den stunden känns det som evighet. Vad gör den här lilla människan då? Ler, är världens lyckligaste människa, glömmer bort att vara nervös. Känner att man flyter i en vakuum bubbla och har inte det minsta att bli bekymrat över. En helt ny tillstånd för mig, något nytt att sträva efter. En tillstånd som är något overkligt.

Har man läst Terry Prattchets Små gudar, fattar man. I Skivvärlden gudarna föds när någon börjar tro på någonting. Desto flera tror på en, desto större blir man, och vica versa, när det inte längre finns någon som tror på guden, dör den. I boken en oskolad kille, Brutha, som kan inte ens läsa får en uppenbarelse av en gud som ber att Brutha skulle rädda den här guden från döden. Brutha var den sista som trodde på just den guden. You get the point. Man vet att det finns några som tror på mig, med hela sitt hjärta. Man försöker suga in det förtroendet och även försöka tro på det själv, hitta det bergsäkra självförtroendet. Helt plötsligt det blir lite drag i kaminen och elden bara exploderar och brinner så starkt att man kan inte längre tvivla på sig själv. Helt jäkla sjukt.

Äntligen, efter flera års funderande, jag åkte förbi en cykelaffär igår och kollade på cyklar. Jag har typ endast cyklat med en lånecykel två-tre år och börjar få dålig samvete att jag nästan har snått cykeln till mig själv. Nu har jag varit och kollat på en liknande cykel, provkört och funderar att jag skulle faktiskt gå och köpa den. 6300kr är mycke pengar, men får jag en cykel jag gillar lika mycke som min lånecykel, då är den värd varenda krona. Plus att en cykel håller hur många år som helst. Känns att jag har bestämt mig, det enda är att det finns bara en cykel i lagret och om den går, den går och då finns det inga fler. Jag hinner först på onsdag förbi affären igen. Om den finns kvar, då var det menad att jag ska köpa den. Har den gått, då har den gått och den var inte menad för mig…

Jag har 13 dagar kvar på jobbet. Inte mer, inte mindre. 110h. Fyra och halv dygn. Med tiden kommer vi även få svaret om jobbet var ändå det största problemet med min rygg. Kommer aldrig få någon diagnos, men jag åtminstone vet vad som finns i min påse. Blir intressant att se hur läget ändras när man inte längre sitter framför två skärmar 40h/vecka.

Det var så skönt att prata med Fanny i telefon i veckan. Tror det var tisdagkväll, när man inte mådde som hemskt bra. Vi pratade inte så hemskt mycke, dom satt och åt. Brorsan tog telefonen över igen och snart hör man “pappa, pappa, jag har en grej till! En grej till!” F får telefonen igen: “jag har gjort glass till dig! När kommer du och äter glass med mig?”, liten tystnad, “en grej till!! Jag ska ta en promenad med pappa och Ossian ikväll. Vi ska gå längs bilvägen!”, tystnad igen… “en grej till! Jag ska åka till brottarskola nu!” Och man blir påminnt att det är dom små grejer som är så himla viktiga. Härligt när det är just dom grejer som är så himla viktiga att få berätta till mig. Och ja, jag kommer och äter glass med dig, snart. Snart, och då ska vi även ha min födelsedagkalas.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s