Dreamcoaching

Undrar om någon skulle behöva studieobjekt för masters eller doktorat i psykologi. Hör av dig. Funderade häromkväll att jag skulle kunna erbjuda allt mellan himmel och helvete. Tankegångarna som går, känslorna som stormar och hur jag lyckas trycka ner monstret som hånar mig, och till slut, även om i sista stunden, lyckas ladda mig till match och kunna känna att jag har inte svikit ner mig. Och bara snacka om ett freudian studie av mina drömmar… Tänk vilken psykolog jag skulle ha blivit..?

Drömde natten mot fredag att jag spelade match i IMA. Jag har drömt en gång i mitt liv tidigare att jag spelar innebandy. Ämne jag aldrig drömmer om. Förutom nu. Jag satt i mål, jag hade två Rönnby-spelare och en egen back framför mig. Rönnbys höger back hade bollen nästan vid halva plan och hon lassar in bollen, och den går in i mitt höger kryss. Jag får en repris på situationen där jag kollar mig själv från kameravinkeln och är så sur på mig själv när jag kollar reprisen. Är tillbaka i min kropp och visar till mig själv att du ska trycka dig hit, mellan dom två spelare, du ska fan vara i linje med dom och inte bara sitta bakom spelarna. Sitter du här så tar du det där skottet! Dreamcoaching. Svårt att inte hålla med sig själv…

Helt sjukt att spela framför 1710 pers. Inget fel med IMA, men man har känt sig en aning ledsen att vi har flyttat från Södervärnsgryta till fin IMA. Det är inte riktigt samma kokande gryta och läktaren hängandes ovanför, men efter gårdagens match behöver man inte vara ledsen. Så sjukt jäkla häftigt när man springer in på line-up och bara känner att dom här alla har min rygg. Och man blir så fruktansvärt stolt när laget hittar rätt växel och vi kör, vi bara kör och springer och sliter och kämpar, täcker skott och käkar upp motståndaren. Man blir ännu stoltare när vi gör det två matcher i rad, och fanns inte en minsta tendens att vi skulle ha vikit ner oss en enda centimeter under matchen som det har hänt ett antal gånger under säsongen. Att kunna köra på och fortsätta spela sitt eget spel hela 60min. Så jäkla starkt.

Men fan vilken konstig slutspel det är i år för mig. Min åttonde slutspel och känns att man åker på en berg-och dalbana. En stund är man i botten av Atlanten, nästa stund är man upp i rymden, tillbaka på jorden och kämpar som fan, för att först kunna sjunka ner hela vägen till helvetet för att dagen där på flyta i en rosa moln och va så jäkla glad. Känns att det har inte påverkat prestationen negativt, men det känns så otroligt konstigt när man inte har samma fokus, samma laserinriktning, samma bergsäker känsla i kroppen, den där känslan när man vet att “idag är jag odödlig”. Nu har man gått genom större eller smärre inre kriser precis innan match, man kliver in på uppvärmning utan att ha någon idé alls om dagens form. Man vet liksom inte var man står. Man försöker leta efter dom små tecken som visar vägen. Ett blick, laserfokus som håller i sig 3 sekunder, en skarp förflyttning… Tjatar till mig själv att bara lita på rutinen, lita på att kroppen gör det som skall göras så länge jag har koll på bollen. Bara kolla på bollen och resten kommer av sig själv.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s