Spöregn

Ofyfan. En enda dag kvar på jobbet. En enda dag. Vi har jobbat skitet ur oss senaste två veckor med en kanonbra och stor affär. Vi räknade förra måndag att om det är 3-5 pers som kan jobba heltid med beställningen borde vi bli klara i tid. Styra om arbetsmomenter och försöka få arbetet flöda på tre ställen samtidigt. Tidigare dom har gjort dom här delarna har beställningarna varit så pass små att ingen har varit tvungen att fundera effektiviteten och flödet lika mycke. Efter ca. 3000 delar av 9000 började vi hitta på olika metoder att putsa och rengöra delarna efter bandsåg. Till slut, efter tiotals arbetstimmar, en av killarna kom på att testa såna scrubb-handskar man kan skala potatis. Varför ingen har kommit på det tidigare? Snabbade på sista arbetsmoment kanske 3-4 gånger jämfört med det gamla vanliga. Bill Gates har inte varit helt fel när han har sagt “I choose lazy people to do a hard job, because they will find an easy way to do it.” När man inte pallar tanken att jag måste göra det här skitmoment för 12000 gånger till, dyker innovativa tankar helt plötsligt i bubblan… Och så blev vi klara idag på eftermiddag, med 6h marginal till absoluta deadline. Well done, men göra det igen i samma tid..? Hoppas det behövs inte…

Fy fan vad en liten människa kan vara slut. Tack och lov, tack gode gud jag stannade hemma midsommaren och fick slappa och ligga på soffan tre dagar. Annars hade jag inte klarat ens så långt i veckan. Jag var redan helt klar för helg på tisdagkväll, och fattar inte hur jag ens klarade av att träna måndag, tisdag och onsdag. Varit jäkligt sur och på dålig humör hela veckan och att man väljer springa i spöregn när man ändå kunde ha valt att springa inomhus… Eller köra rehab istället. Eller stanna hemma. Vädret var definitivt lika bra som humöret och lika mysigt som intervallpasset.

Kanske man måste köra feel bad -träning lite då och då att framkall meningen med livet och träning och att kunna inse varför man gör det här. Sprang 2×100, 2×200, 2×300, 2×400, 2×500, 2×200, 1×300, 1x400m, med 50m gångvila. Insåg efter första 100m att jag kommer dö. Efter 200 meters intervaller bestämde jag att jag fan går passet, jag gråter och kryper om jag måste, men jag kan inte ge upp. Jag kan inte hoppa av innan min kompis som sprang framför mig. Mitt i femhundrameters, när man inte har orkat för senaste 1500m, när man inte längre kan justera tempot, när man inte längre orkar ens va sur och må dåligt, börjar man hallucinera och se resten av laget att springa med mig. Komma ihåg hur det kändes att stå i kokande Södervärn. Komma ihåg hur det såg ut när Corin gjorde årets mål. Komma ihåg den fullständiga glädjen när vi står i ringen och sjunger. Andfådda, trötta, mjölksyra i kroppen, men vem fan kommer ihåg det, då? Ingen. Endast adrenalinet. Glädjen. Den häftiga känslan i kroppen. När man bara står och ler och åker hem och ler och vaknar och ler. Helt plötsligt inser man att jag springer sista 400m. Jag har hittat meningen med träningen. Jag förstår varför jag är där i jäkla spöregn. Jag förstår hur mycke laget och Endre betyder för mig, när jag frivillig springer där skitet ur mig en kväll jag inte hade ens orkat stiga upp från sängen och byta om till löpartights. Det finns någon mening, det finns ett mål, det finns en dröm, det finns någonting som har bosatt sig i hjärtat och pumpar lite adrenalin i blodet när man inte längre har något alls kvar. Helt plöstligt får man en underbar belöning av att ha gått över gränsen, fallit och fått vingarna innan man träffar marken.

Sovit fruktansvärt dåligt hela veckan. Kanske en tecken till att nu är det verkligen dags att stanna och vila några dagar. Ingen idé träna när kroppen kan och orkar inte ta mot något, och känns att kroppen och huvudet är så trött att man orkar inte ens sova. Fyra dagars träningsvila inplanerad och min nästan sju veckors semester startar om några timmar. Varit halvvaken flera nätter och dom stunder jag sovit jag har av någon anledning drömt om mina bästa vänner. En för en, natt för natt. Undrar om vem jag drömmer i natt… Konstigt när jag ändå ytterst sällan drömmer om människor så att jag skulle va face to face och/eller prata med dom. Varför nu och varför så många liknande drömmar en efter en?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s