Bobs återkomst

ekasarja

Började skissa hamster och fisk idag. Funderar om jag ska skissa mer bilder för novellen och funderar att vad skulle då va formen och layouten. Skulle det va värt att göra en riktig bilderbok -layout med Illustrator, göra ordentliga skisser, skanna in dom och biffa till med photoshop. Nu är bildkvalitén lite sådär när jag endast tagit kort på skisser… Det är inte så ofta jag tycker det är så kul att skissa. Och helsike vad kul när det känns att man börjar hitta sin stil som känns eget och bekvämt och sånt som flyter på. Sedan kan man tycka vad man vill om slutresultatet…

Fick ett svag minne att jag skrev tidigare förra året något om odjuren och buren. Letade fram texten och det är jäkligt störande att texten är en prolog till Bob. Utan att det va mening. Mindes inte alls hur jag hade skrivit texten, men kan bara konstatera att jag har valt omedvetet att skriva med samma stil och i liknande jag-form. Det är som mina snabbhetstester där resultatet för 5m och 20m är inom några hundradelar år efter år. Spelar ingen roll vilken tid av året, hur och vad jag har tränat, tiden är alltid samma. Ibland kan man skrämma sig själv ordentligt. Eller då har jag båda gånger bara skrivit från hjärtat och berättat den absoluta sanningen.

Borde skriva andra saker, fixa andra bilder och göra ordning en anna blogg, men vad gör man när inspirationen är någon annanstans? Deadlinen är fortfarande så pass långt bort att man behöver inte känna pressen… Kanske snart.

Fyfan den här jävla tröttheten. Egentligen är jag inte ens jätte trött, men jag är bara helt slut inuti. Tror jag skulle kunna sova en hel dag och resten av tiden ligga kvar i sängen och lyssna musik. Jag. Vill. Va. Ledig. Jag vill va ledig och hinna gå springa eller cykla en timme i solsken. Hinna bara va en liten stund utan att behöva göra ett dugg..

Blev tillfrågad om jag skulle vilja skriva om daminnebandy i Sverige och Finland och speciellt om uppskattning av daminnebandy (i Finland), som verkar vara mycke uppe och ett problem. Svårt skriva när man har ingenting man kan reflektera över och när man själv bor och får spela i en omgivning där man inte upplever att det skulle vara ett problem. Samtidigt jag har svårt att komma på någon anledning varför läget i Finland är så pass illa jämfört med Sverige. Dom största skillnader jag kan komma på är att i Svergie finns det flera spelare och den allmänna attityden och tankesättet. Svårt att bli bäst och vinna, om man redan innan har gett upp och ser endast problem istället för möjligheter. “Den positiva attityden är från arsl…” (Positiivisuus on perseestä) som man brukar höra ganska mycke på andra sidan av pölen.

Samtidigt finns det folk som kräver massor av uppskattning och uppmärksamhet, men ändå är man inte själv redo att offra sig för sporten och bli en elitidrottare. Du må träna ordentligt på gemensamma träningar och ge järnet på plan, men när det är vardagens små val så är man inte redo ta dom besluten vad en elitidrottare borde ta. Laga riktigt, nyttig mat från riktiga matvaror eller hämta en kinamat på vägen hem? Kolla färdig en film på torsdagkväll eller gå lägg sig vid halv tio att kunna hinna sova hela 9h? Äta en powerbar på vägen till träning eller ta en ordentligt mellanmål på jobbet på eftermiddagen? Komma varje dag till träning med en plan att vad man ska fokusera på idag eller komma till hallen bara för att få träffa kompisar och snacka skit under träningspasset? Ge gärnet på intervallövningen eller börja med att gnälla vafanjagorkarintevarförvikanintebaraspela ärdetinteundersommarenviskaspringaintervaller varföranvändervihalltidenförattspringajagorkarintespringajagvillspela? Man kan gå upp hela vägen till landslagsnivå och märka brister i kunskapen om uppvärming, nedjogg, stretch, rehab och även om man visste vad man borde göra, har man svårt att göra det man borde och man gör istället det man orkar.

Så egentligen, var är problemet i grund och botten? I varje enskilda individ. Det är varenda enskilda individ som sprider uppskattningen och attityden om innebandy och sporten och tyvärr en bra exempel har svårt att köra över dom tio dåliga. Räcker inte om det finns tre hårdsatsande elitidrottare i laget och resterande 17 är endast någonting lite ditåt. Kanske man kan börja kräva högt uppskattning, uppmärksamhet och rätt attityd när den större delen av idrottare kan ses som riktiga idrottare och när klubbarna är redo att göra det samma. Hur kan du kräva någonting från någon annan om du själv är inte redo att göra det själv?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s