Vad händer det med Bob?

Skulle det inte va jäkligt smart sätt att effektivisera arbetsmiljön om man lancerades en arbetstid/arbetsinsats -deal. Man skulle räkna snittet av alla olika arbetsuppgifter, hur lång tid det tar att göra ett ärende och dela tiden med det. Lägga till en liten krångel-tillägg, en “kollegor som ställer frågor, måste svara” -tillägg och några andra mer eller mindre viktiga tillägg som man måste ta hänsyn till. Räkna ut därifrån ett max-tak på ärenden/dag som är x-% högre än snittet. Om man inte når taket under dagen jobbar man hela 8h. Om man däremot träffar taket redan efter 4h arbete, får man dra hem med full avdrag. Skulle nog minska antal minuter man hänger i internet eller på fika, eller snackar skit med sina kollegor. Samtidigt skulle det även va schysst deal eftersom ibland är det dagar du får skitärende efter skitärende där man får utreda, ringa, skriva brev osv som tar så sjukt mycke tid. Bas på 8h men om du är flitig får du belöning. Typ när man satt på mattelektion, hade gjort både övningar, matteläxor, extrauppgifter samt läxor man fått från andra ämnen. “Du får väl nog åka hem då, jag har ingenting mer du kan göra…”

Kan med gott samvete ta en extra lång lunch när jag vet att jag har slagit snittet med hundra ärenden när klockan slog 11:00. Ett duglig insats för mig, och jag har egentligen inga intressen jobba jätte mycke extra. Nu kommer jag ändå göra det när jag ändå måste jobba även på eftermiddagen.

Varför det är så himla svårt att tro innerst inne och stenhårt på möjligheter istället för problem? Det skulle va så lätt och skönt att tycka synd om sig själv och se allt som ett jäkla stor skithög, även då när man redan har lyft möjligheten på bordet bredvid skithögen. Likvärdigt chans att välja mellan problem och möjlighet och ändå funderar man på vilket man ska välja? vAAAAArför? Varför det är inte solklart att givetvis jag tar möjligheten och kör stenhårt på det? Varför vill man ta problemet istället och sätta sig själv i skiten? Är människan helt dum i huvudet?

Heh, jag visste att min berättelse om Bob skulle träffa mottagaren. Jag visste direkt att han kommer förälska sig i Bob, den onda fisken. Fick en jädrans massa frågor om Bob och jag har väldigt svårt att bestämma mig vad det kommer hända i sagan i fortsättningen. Kan en fisk som heter Bob va ond? Vad kommer det hända med huvudkaraktär-hamster? Varför andra hamster är inte alls medvetna om Bob? Vad håller Odjuren på? Är Bob en fisk som äter hamster? Mycke frågor jag inte vet svar på ännu, men jag själv funderar mest att åt vilket håll ska berättelsen falla. Är Bob en ond fisk eller är det bara utseendet som missleder? Ska det bli en happyhappy hiphiphurraa slut där alla älskar alla eller ska det bli någon spännande, hemlig pakt? Vem ska ha rätt och vem ska ha fel? Är det Bob eller hamster som får ändra sig? Eller båda? Eller ingen? Jaaaaaaaag veeeeeeet inteeeeeeeee. Fifan vilken ångest man måste ha som författare när man håller på att skriva en hel bok.

Fått märka under veckan vad är skillnaden mellan icke-målvakter och målvakter när man pratar om spelet och dåliga insatser. Ja, alla har dåliga dagar, alla gör misstag, och det är inte endast en spelare som har gjort något tokigt, utan det är en summa av flera incidenter. Men vilken jävla skillnad att diskutera med en människa som stått i mål och förstår varför man tycker och ser saker på det sättet man ser som målvakt jämfört med en människa som inte har stått i mål och ser saker från synvinkel som inte är från målvaktsposition.

För någon som inte förstår målvakts tankesätt kan det se ut som att man har fått en psykbryt, men det är ju hela grejen med att stå i mål.  Ibland är det faktiskt jag som målvakt gör misstag som är helt och hållet mina misstag, inte någon annans. Jag kan påverka helt själv hur matchen kommer att sluta. Jag är skillnaden mellan vinst och förlust. Som målvakt är man sjukt medveten om det att det finns ingen som täcker upp dina misstag. Du som utespelare har alltid minst en chans att bli räddad efter en indianare. Som målvakt bär man faktiskt ansvaret för sina misstag helt själv och det är just därför man är målvakt. Jag har makten i mina egna händer.

Och den där lilla grejen att ta upp skiten om och om igen. Jag var sjukt besviken på mig själv söndagkväll till klockan 18:00. En frågeställning och *puff*. DELETE. (Och vilken jäkla bra frågeställning det va. En fråga och alles klart.)

Måndag: får diskutera om matchen.

Tisdag: får diskutera om matchen och blir tvingad att se alla målen och diskutera om matchen en gång till.

Onsdag: diskutera om matchen ännu en gång.

Torsdag: ni andra kan inte släppa skiten, eller..?

Själv jobbar man stenhårt att ha ett kort minne, men nope… Ställa samma fråga till vem som helst målvakt och du får exakt samma svar: “Glömma direkt och gå vidare.” Kan man inte respektera detta?

Advertisements

One response to “Vad händer det med Bob?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s