Hur mår du?

Heh… Tur att jag satt alarm ikväll. Kom hem strax efter tre, kände mig hängig, bestämde att inte träna ikväll och gick och la mig. Samtidigt det är så jäkla skönt när man verkligen sover hela vägen till sin “just in case” -larm som är typ 3h senare. Hade kanske sovit till kl 4 på morgonen utan alarm… Jag har bara ingen lust att bli sjuk. Vi har redan halva kontoret som har drabbats av någon förkylning. Usch…

Har haft utrustningspanik hela hösten. Började först med handskar som inte längre fanns någonstans. Vågade prova något nytt och köpte två par Cutters receiver-handskar. Otroligt mycke bättre än vad jag trodde. Även om dom är såna gummihandskar är dom inte ens nära andra “gummihandskar” som säljs till målvakter. Och en väldigt stor fördel att jag slängde dom i tvättmaskinen och dom blev som nya. Gillar utrustning där det står “tvätta mig gärna” istället för “får ej tvättas”. Ja, även handskarna börjar stinka efter några veckor.

En mindre panik har jag haft med mina byxor som inte riktigt är såna jag gillar. Känns att det inte ens finns såna byxor som skulle va perfekta. Den största paniken var när jag letade efter Rehbands knäskydd och dom inte länge fanns någonstans. Alla butiker hade kvar några par XL-storlek och Rehband själv svarade inte till mina frågor om skydden. Av vana bladdrade genom några sidor i helgen och hittar en ny modell från Rehband..! Hoppades att dom har bara haft en tillverkningspaus, men dom har gjort en uppdatering på skydden! Hiphiphurraa, mina knäna blir glada igen. Och jag slipper tanken att jag skulle va tvungen att byta ut mina betrodda knäskydd.

Jag har aldrig förstått varför vill man testa droger. Jag fattar inte ens varför vill man börja röka eller snusa. Varför vill man bli beroende av någonting som skadar dig och äter upp alla dina pengar? Jag har även lite svårt med sprit och det att man dricker för att bli full, men kanske jag är bara en konstig människa som inte har fått någon viktig programmvara. Spice har varit i rubriker väldigt mycke senaste tider och jag verkligen fattar inte vad gör att man vill prova spice. Speciellt när man inte ens vet vad man röker (?) i sig? Skulle man spela rysk rulett, sätta en pistol på pannan och prova om det fanns en kula i? På så sätt fattar jag om man tar en sigg eller snus, det är väl nikotien som gör en “gladare”, men när man verkligen inte vet vad man tar i sig? Vet man inte att det finns en risk att hamna på akuten med dödsliga symptom eller är det någonting annat som driver till att ta en dos? Är det verkligen det enda sättet att få en adrenalinrus när man leker med sitt liv och testar om det var mer eller mindre starkt ämne?

Om man vill bryta regler och göra någonting olagligt kan man väl göra massa andra saker än leka med sitt liv? Om man letar efter spänning och adrenalin, finns det väl jädrans massa olika grejer man kan göra? Eller kan det va så att man mår så dåligt att man slutar bry om sig och strunta i konsekvenserna? Om det är sistnämnda kan man bara konstatera att det är något snett i samhället. Hur klarar man inte av att plocka upp såna ungar som mår dåligt? Är man så bra att dölja sitt illamående, ser verkligen ingen det, eller bryr sig ingen om det? Eller vet man inte vad man borde göra med en unge som mår dåligt? Är man rädd att möta en människa och ställa sig i en jobbig situation och bry sig om andras liv på riktigt?

Jag har (nästan) tappat hoppet för sjukvården. Även om jag ändå fått helt okej bemötande, så när jag hade mest problem och det var mer än bara korsbandsskada eller feber, kändes det att man fick inte sånt hjälp man hade behövt. När sjukvården vill/kan inte hjälpa en med befintliga symptom och försöka ta reda på vad det är fel i mig, börjar man tvivla på sig själv och till slut man själv nästan känner att borde jag gå näst till en psykolog. Samtidigt är man väldigt frustrerad att psykvården erbjuder medicin så himla lätt till barn och unga människor. Ibland är det verkligen rätt att få medicin, men det är ändå ganska ofta man borde ta reda på hur man mår på riktigt. Det är otroligt lätt att säga att jag mår bra, kanske bara lite trött så här på hösten. Det är otroligt lätthänt att man väljer le halvt och ljuga att man mår bra, bara för att slippa följfrågor, bara att slippa själv dom tuffa frågor man inte vill reda ut med sig själv. Och det är inte så att man själv frågar för hjälp när det går tungt. Det är någon annan som måste hjälpa till. Man kan hoppas att det är ytterst ytters få som behöver ropa hjälp genom att leka med sitt liv och hamna till akuten. Livet är inte värt att kastas bort på grund av en dålig dag.

Samtidigt tycker jag att alla vuxna som möter unga i vardagen borde ha ansvaret att ta tag i även dom jobbiga ämnen och visa att man bryr om sig. Alla kanske inte får det stödet hemma man behöver, eller kanske problemet är just hemma eller sånt man vill/kan inte ta upp hemma? Jag har själv börjat jobba mer och mer med unga under senaste året genom innebandy och man märker och vet ju själv att det är så sjukt mycke mer än att bara genomföra en innebandyträning. Man börjar lägga märke till vad ungarna äter till frukost, vad dom har på tallriken efter träningen. Hur dom agerar i olika situationer, hur självkritiskt man är, hur man pratar om sig själv. Det finns en människa i varenda innebandyspelare och desto bättre balans det finns i människan, desto bättre idrottare blir man. Och ibland kan det va värt att lyssna den andra, låta den prata om sig själv och få prata med någon som är lite utanför det vanliga kretsen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s