Eerikkilä vol 4

Är i Eerikkilä ännu en gång. Nu är det nog sista gång den här sommaren. Avslutar med fem dagars “Talang-läger” med landets bästa -97-98 spelare. Bland mina sex målvakter finns troligtvis nästa målvakt som spelar U-19 VM om två år. Inte så illa. Duktiga tjejer, utan tvekan och gud vad roligt att jag har nu två tjejer som var på en annan läger tre veckor sedan. Jag trodde inte på mina ögon idag på första träning. Målvakten som bara satt vid mållinjen, väntade bollen och hoppades att bollen träffar, hade hon börjat röra på sig, hon hade fått händerna rätt, såg även att hon har övat på min hybrid-förflyttning som egentligen hon inte riktigt klarar av ännu. Under den helgen lyckades/ville hon inte ändra något och jag kände att jag kanske inte fick genom det jag ville. Glad jag blev när jag såg hur mycke hon har gått framåt bara under tre veckors tid!

Var hos en sjukgymnast i tisdags och vi gjorde en muskelbalanstest. Han kollade genom hela kroppen och kollade om det finns något fel eller brister eller obalans i kroppen. En riktigt “positiv” besök. “Du står lite snett, dina knäna vrids inåt, bäckenet är lite sned, vänster rumpmuskeln aktiveras väldigt dåligt, axlarna faller framåt och är lite lösa…” osv. Mycke jag visste redan och lite sånt som kan direkt klassificieras som “målvaktsproblem”. Fick också en hel del nya, ännu mer idiotiska rehabövningar jag haft hittills, men jag har stora förväntningar angående min rumpmuskeln. Jag hoppas verkligen och tror själv att det kan vara en stor anledning på mina kvarstående problem. Sedan är jag lite skeptisk för att ändra min steg. Hoppas att det blir bra, men jag är även 100% säkert att jag kommer få så satans ont efter ett tag när man helt plötsligt ändrar egentligen allt. Det är bara prova och hoppas på det bästa.

Varför måste man göra en facebook-utmaning där man listar tre positiva saker för dagen? Typ som “vardagsbild”-utmaningen. Är människorna och världen så negativ att man måste utmana sig själv att hitta något positivt för dagen? Säger jag som jobbar sten hårt fortfarande att lära mig och hålla fast på det positiva tänket.

Fasen vad jag borde hitta tid och lugnet att fundera nästa säsong, mina målsättningar och utvecklingspunkter. Nu fick jag ett externt uppdrag att rita upp något jag vill utveckla under försäsongen, men jag borde även göra interna målsättningar och även uppdatera min Mental Game Plan. Halva sommaren har snart gått och känns att jag har inte ens hunnit fundera och planera min sommar ordentligt.

Började arbetet redan i april, men jag hann bara börja. Kom så pass långt att jag bestämde att jag får inte träna ensam och jag ska sträva efter att jag har träningsällskap minst en gång i veckan. Där kan jag va supersuper nöjd och jag har gjort det bättre än jag någonsin hade kunnat tänka mig. Det är även skönt märka att det har varit skönt och roligt att träna med andra, även om jag hade kanske tränat lite annorlunda, lite längre, lite bredare om jag hade gjort det själv. Jag har utan tvekan tränat bra och tillräckligt mycke, men om jag hade gjort det ensam hade jag nog krävt litelite mer av mig själv, rent fysiskt. Men kanske jag lär mig mer, utvecklas mer, blir bättre spelare genom att diskutera, göra kompromisser, låta den andra bestämma vad vi ska göra, genom att göra sånt jag inte kanske själv hade gjort.

Märker att jag har börjat hamna oftare och oftare i situationer som är utanför min comfortzone. Började med träning och speciellt det att jag tar med mig någon annan till mina fyspass. Jag som vill göra allt precis och perfekt hamnar helt plötsligt i situation att jag inte längre har kontroll, eller när dagens fysträning blir “ha det roligt” istället för “fyspass 3 – rörlighet, snabbhet, stabilitet”. Bra exempel var onsdagens squash. Det viktigaste var att det var sjukt roligt och näst viktigast att det är faktiskt ett väldigt bra träningsform för målvakt.

Och genom att jag har hamnat utanför comfortzonen, har jag börjat hamna i situationer jag vet inte vad jag borde göra. Känns att jag får lära såna kunskaper jag borde lärt mig tio år sedan. Vet inte om min hjärna saknar någon del eller var felet ligger men ibland dyker det upp en liten frustrerad gubbe på axeln som ville så gärna börja gapa och slå handskarna i disken. När man inte fattar och vet vad man borde göra… Vad vill den andra från mig, hur och vad jag ska göra, vad och hur jag måste säga och göra att jag får fram mitt budskap på rätt sätt. Är problemet hos mig eller den andra? Egentligen är det ju mitt eget problem när jag inte lyckas säga att jag inte gillar läget och om det går ändra något. Vet inte hur jag själv skulle agera och ta mot om någon sa rakt till mig att “du gör mig jätte frustrerad” eller om någon frågade “vad vill du från mig”. Jag vet inte om man får ställa såna frågor, även om man får ju fråga vad som helst. Om man vågar.

Ibland jag hoppades jag fick leva om senaste 12 år och ta tag i saker jag borde ha gjort länge sedan. Jag tjänar ingenting med dom funderingarna, men om..? Samtidigt, om jag fick och kunde göra så, skulle jag vara här och nu? Då skulle jag inte vara jag och var jag då bättre och lyckligare människa?


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s